Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanstämmande pluralitet för att utgöra rikets ständers
röst, nien åter, när två stannade emot två,
saken måste förfalla och förblifva i samma
skick, som den förut varit. Detta beslut blef,
såsom alldeles öfverensstämmande med K. M:ts
tanke, å hans sida antaget och måste således
betraktas som lag. Sålunda måste tre stånds
samstämmande beslut anses afgörande äfven i
fråga om grundlag. För att söka bot för de
inre strider, som upprörde fäderneslandet,
kom sedermera en ny kompletterande grundlag
till stånd, som utöfver behörighetens gränser
utvidgade konungens makt, nämligen Förenings-
och säkerhetsakten 21 febr. och 3 april 1789
(se Förenings- och säkerhetsakten).
När 1809 års statshvälfning fordrade ett
förändradt statsskick, gjorde man sig till
godo det behållvärda såväl i 1720 som i 1772
års regeringsformer och lät tjäna sig till
varning de fel, som vidlådde bådadera. I
första rummet undanröddes det sväfvande och
obestämda uti hvad som borde till grundlagar
hänföras. Man uppräknade de lagar, som borde
gälla som grundlagar samt bestämde garantier
emot öfvergrepp både å ständernas och konungens
sida, genom att stadga ett särskildt förfarande
vid ifrågakommande grundlagsändringar, hvilket
i hufvudsak formellt öfverensstämde med hvad
under frihetstidens senaste tid gällde. Den
nya grundlag för Svea rikes styrelse, som 1809
års konstitutionsutskott utarbetade och under
namn af regeringsform framlade för riksstånden,
antogs af riksdagen som konstituerande församling
6 juni i plenum plenorum på rikssalen. Sedan
talmännen föredragit sina stånds beslut rörande
regeringsformens antagande samt hertig Karls
utkorande till konung, förklarade denne, att
han ville åtaga sig rikets styrelse efter den
af ständerna fastställda och öfverlämnade
regeringsformen, hvarefter Karl XIII besteg
tronen och hälsades såsom konung. Denna
regeringsform af 6 juni 1809 fastställdes
att gälla som rikets främsta grundlag,
hvarjämte i dess 85 § förklarades, att utom
regeringsformen skulle som grundlagar anses den
riksdagsordning, den successionsordning och den
förordning om allmän tryckfrihet, som rikets
ständer och konungen vid samma riksdag komme
att gemensamt fastställa. Vid samma riksdag
kommo ock till stånd Riksdagsordningen af 10
febr. 1810, hvilken blifvit utbytt emot nu
gällande Riksdagsordning af 22 juni 1866,
Successionsordningen af 18 dec. 1809, som
utbyttes emot nu gällande Successionsordning af
26 sept. 1810, samt Tryckfrihetsförordningen
af 9 mars 1810. som sedermera utbyttes emot
den af 16 juli 1812. Konungaförsäkran blef
ej bland grundlagarna återupptagen, utan -
efter ett i konstitutionsutskottets memorial 8
okt. 1812 afgifvet formulär i likhet med hvad
Gustaf III 1778 föreslagit och i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af honom fastställda
- antagen af ständerna för att afgifvas af
blifvande konungar, hvilket formulär är det, som
ännu gäller. Den i föregående regeringsformer
intagna bestämmelsen om Uppsala mötes beslut
som en för alla rikets innebyggare gällande
fundamentallag utbyttes mot den i § 2 intagna
föreskriften om konungens trosbekännelse. -
På samma gång i regeringsformens § 85
bestämdt uttalades, att grundlagar skola
stiftas af konungen och riksdagen gemensamt,
hvarvid samtliga fyra ståndens bifall under
ståndsrepresentationen fordrades för ett
definitivt beslut, blef äfven genom stadgandena i
regeringsformens §§ 56, 81, 82 och 83 det
under frihetstidens sista tid antagna formella
förfarandet återupptaget. Med de förändrade
förhållanden, som voro en följd af antagande af
1866 års riksdagsordning, gäller, att grundlag
ej kan ändras, utan att fråga därom väckes vid
lagtima riksdag, och att förslaget till ändring
ej kan erhålla giltighet vid samma riksdag,
å hvilken förslag därom väckes, utan att det
vid detta tillfälle, därest kamrarna förena sig
om ett förslag, endast kan förklaras hvilande
till afgörande af den lagtima riksdag, som först
inträffar näst efter det nya val samfälldt skett
till Andra kammaren. Dock är ej nödvändigt,
att frågan då afgöres, utan beslutet kan med
konungens och båda kamrarnas bifall till annan
riksdag uppskjutas. Så länge föreningen mellan
Sverige och Norge bestod, d. v. s. till år 1905,
voro de därigenom uppkomna konstitutionella
förhållandena ordnade genom en särskild unionell
grundlag, nämligen Riksakten af 6 aug. 1815,
som väl i Norge, men ej i Sverige hade formell
karaktär af grundlag. Med afseende å innehållet
hade riksakten emellertid i vissa afseenden
giltighet framför båda rikenas särskilda
grundlagar.
Då Finland förenades med Ryssland, af gaf kejsar
Alexander I i sin försäkran 15 (27) mars 1809
och ytterligare vid hyllningen i Borgå 17 (29)
s. m. en förbindelse att bibehålla Finlands
invånare vid deras religion och grundlagar,
hvarom kungörelse utfärdades 23 mars (4
april) 1809, och kejsar Nikolaus afgaf 12
(24) dec. 1825 en dylik förklaring, hvilken
af efterföljande kejsare vid tronbestigningen
blifvit bekräftad. De grundlagar, som dessa
försäkringar gällde, voro 1772 års regeringsform
med de beslut, som innehöllos i 1778 och 1786
års riksdagsbeslut, samt 1789 års förenings-
och säkerhetsakt, hvartill sedermera kommit
den såsom grundlag stadfästa landtdagsordningen
af 15 (3) april 1869, hvilkens § 71 bestämde,
att förslag om grundlagsändringar skulle hvila
från en landtdag till en följande och att för
dennas beslut fordrades bifall af samtliga
stånden. Sedan 1869 års landtdagsordning
ersatts genom en ny, som grundlag antagen
landtdagsordning af 20 juli 1906, gäller dess § 60
om grundlagsändringar, som enligt regel fordra
beslut af två landtdagar, skilda af nya val,
och vid den senare landtdagen omfattadt med minst
2/3 af de afgifna rösterna. Anser plenum med 5/6
af rösterna, att grundlagsändringsfrågan bör
afgöras redan vid första landtdagen, kan så ske;
ändringen måste emellertid beslutas med 2/3 av
de afgifna rösterna.
I Norge benämnes konstitutionen grundlov och
tillkom först 17 maj 1814 samt blef närmare
bestämd i anledning af Sveriges och Norges
förening och slutligen antagen 4 nov. 1814,
hvartill snart kom riksakten af 6 aug. 1815,
hvilken senare upphäfdes 1905, då äfven däraf
föranledda ändringar i grundloven genomfördes
utan iakttagande af de vanliga reglerna om
grundlagsändring, som innebära, att norsk
grundlag ej kan ändras, utan att fråga därom
väckes på det första storting, som sammanträder
näst efter nya val. Det så väckta förslaget
kungöres genom tryck, och först ett af de tre
lagtima stortingen efter nya val kan afgöra,
om förändringen skall ega rum, och böra 2/3 af
stortinget vara eniga om ändringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
