Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundställning - Grundämnen, Element l. Enkla kroppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledde till kännedom om materien från en ny
synpunkt. Man lärde känna ej blott de yttre,
rent fysikaliska förhållandena, utan äfven de
rent kemiska egenskaperna. Man blef därigenom
tvungen att antaga tillvaron af nya element,
dock hufvudsakligen i aristotelisk mening,
såsom mer eller mindre abstrakta representanter
för vissa egenskaper. I 8:e årh. finner man hos
araben Geber den meningen, att alla metaller
utgöras af svafvel och kvicksilfver, en åsikt,
som var rådande under hela den alkemistiska
tiden. Basilius Valentinus (f. 1394)
tillade ett nytt element, salt, och man antog
sedermera allmänt, att ej blott metallerna,
utan alla öfriga kroppar utgjordes af svafvel,
kvicksilfver och salt. Först hos den engelske
kemisten R. Boyle finner man riktigare,
eller med nutidens mera öfverensstämmande,
åsikter om elementen. Enligt Boyle äro elementen
faktiskt existerande substanser, som icke kunna
genom kemistens åtgöranden sönderdelas i nya
beståndsdelar, således icke blott mer eller
mindre godtyckligt valda representanter för vissa
grunder. Boyles riktiga åsikter antogos icke af
hans samtida och närmaste efterföljare. Till de
tre kemiska elementen svafvel, kvicksilfver
(hos Paracelsus arsenik) och salt kommo
nu jord, vatten och flegma. J. J. Becher
antog som grundämnen utom vatten tre slags
"jord", nämligen glasartad (salt), brännbar
(svafvel) och merkurialisk (kvicksilfver), af
hvilka metallerna äro blandningar. Under den
flogistiska tiden utvecklades föreställningarna
om grundämnena så långt, som den på oriktig
grund hvilande flogistiska teorien medgaf. I
midten af 1700-talet såg nämligen T. Bergman
i metallkalkerna (oxiderna) grundämnen, och
under perioden 1770-80 ansåg man flogiston,
vatten, svafvelsyra, metallkalker, jordarter
och alkalier vara grundämnen. Först sedan
Lavoisier riktigt tolkat förbränningens
förlopp och därigenom för alltid vederlagt den
flogistiska teorien, kunde riktiga åsikter om
grundämnena göra sig gällande. Lavoisier ansåg
som grundämnen 1:o värme, ljus, syre, kväfve och
väte; 2:o grundämnen, som med syre bilda syror,
nämligen svafvel, fosfor och kol; 3:o metaller;
4:o jordarter och 5:o alkalier. Det dröjde ej
länge, innan Davy visade, att alkalierna
och jordarterna voro sammansatta af syre
och egendomliga metalliska grundämnen. Värme
och ljus afsöndrades snart ur de verkliga,
vägbara ämnenas krets, ehuru de länge nog
af fysiker ansågos som "fluida". - Antalet
grundämnen, som man hittills lärt känna, uppgår
till omkr. 80. De flesta af dessa förekomma
sparsamt i naturen, antingen allmänt utbredda
i minimala mängder eller i större mängd hopade
i några sällsynta mineral. Många ha upptäckts
under de sista årtiondena, och detta såväl som
andra förhållanden gör det högst sannolikt, att
ännu åtskilliga återstå att upptäcka. Ymnigt
förekommande grundämnen äro endast följande:
aluminium, fosfor, kalcium, kalium, kisel, klor,
kol, kväfve, magnesium, natrium, svafvel, syre
och väte. De flesta elementen j förekomma i den
oorganiska naturen; inom den organiska världen ha
blott kol, väte, kväfve och syre jämte svafvel
och fosfor en fundamental roll. De flesta
grundämnen äro beståndsdelar i föreningar;
endast ett ringa antal förekommer i fritt
tillstånd. Till de senare höra syre, kväfve,
svafvel, kol, kvicksilfver, koppar, järn, bly,
vismut, antimon, arsenik,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
