Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 549-550 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guhl, Ernst Karl - Guhrauer, Gottschalk Eduard - Gui af Lusignan - Guiana - Guibert, Jacques Antoine Hippolyte de - Guicciardini, Francesco - Guiccioli, Florence Teresa - Guichard, Karl Gottlieb - Guiche, Diane d´Andouins - Guichen, Luc-Urbain de Bouexic

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Guhl [gol], Ernst Karl, tysk konsthistoriker,
f. 1819, d. 1862 i Berlin som e. o. professor vid
konstakademien, egnade sig företrädesvis åt den
klassiska konstens studium. Han utgaf Ephesiaca
(1843), Künstlerbriefe (1853-57, 2:a uppl. 1879,
öfversättning och förklaring af Michelangelos,
Rafaels, Titians och andra målares bref)
samt den mycket använda läseboken Leben der
griechen und römer, nach antiken bildwerken
dargestellt (i förening med Koner; 1860-64,
6:e uppl. 1893) m. m. Efter hans död utkommo
Vorträge und reden kunsthistorischen inhalts
(1863). (G-g N.)

Guhrauer [gör-], Gottschalk Eduard, tysk
litteraturhistoriker, f. 1809, d. 1854 som
professor i Breslau, skref Kurmainz in der epoche
von 1672 (2 bd, 1839), Lessings erziehung des
menschengeschlechts, kritisch und philosophisch
erläutert (1841), G. W. von Leibniz, eine
biographie (1842), hans hufvudarbete, utgaf
"Leibniz’ deutsche schriften" (1838-40) och
"Goethes briefwechsel mit Knebel" (1851) samt
fortsatte Danzels verk öfver Lessing (1853).

Gui af Lusignan [gi]. Se Guido.

Guiana. Se Guyana.

Guibert [gibär], Jacques Antoine Hippolyte
de, grefve, fransk militärskriftställare,
f. 1743, d. 1790, följde sin fader, som var
stabschef vid franska armén i Tyskland, under
sjuåriga kriget (1756-63) och i fälttåget på
Corsica 1767. G. var krigsministern S:t Germains
och senare äfven Briennes biträde vid alla de
förändringar, som vidtogos i armén. Han gjorde
sig dock mest känd genom sina krigsvetenskapliga
arbeten, i synnerhet Essai général de tactique
(1772) och Œuvres militaires (1803), i
hvilka han gifver en noggrann framställning
af 1700-talets krigföring, samt genom sitt
skönlitterära skriftställeri, hvilket beredde
honom en plats i Franska akademien (1786).
C. O. N.


Guicciardini [goittjardmi], Francesco, italiensk
häfdatecknare och statsman, f. 1483 i Florens,
d. där 1540, blef 1505 juris doktor i Padua,
slog sig först ned som advokat i Florens och
sändes 1511 som sändebud till Aragoniens
konung Ferdinand den katolske, en beskickning,
från hvilken han 1513 återvände, utan att ha
uträttat något särskildt betydande. 1515 trädde
G. i påfvens tjänst, blef 1516 guvernör öfver
Modena och Reggio, 1521 kommendant öfver
de påfliga trupperna och utmärkte sig vid
försvaret af Parma mot fransmännen. Efter Roms
plundring (1527) återvände han till Florens,
men återinträdde 1529 i påflig tjänst, där han
kvarstod till Klemens VII:s död, 1534. Han
återvände då till Florens och arbetade 1537 mot
republikens införande och för hertigvärdighetens
öfverflyttande till Cosimo dei Medici. Men redan
s. å. lämnade G. statstjänsten och egnade sina
återstående år åt historiskt författarskap. Under
denna tid tillkom hans ofullbordade hufvudverk,
Storia d’Italia (tr. 1561-64; många
uppl.), som behandlar Italiens historia från Karl
VIll:s infall till 1532. G:s outgifna arbeten,
Opere inedite, innefattande bl. a. en Storia
fiorentina och en serie aforismer, utgåfvos i 10
band 1857-67. G:s häfdateckning präglas af en
tillförlitlighet, en frihet från förutfattade
meningar och en statsmannamässig nykterhet,
som förvärfvat honom hedersnamnet den förste
moderne historikern. I sin historiska åskådning
står G. Machiavelli nära. Litt.: E. Benoist,
"G., historien et homme d’état italien au
XVI:e siècle" (1862), och E. Fueter, "G. als
historiker" (i "Historische zeitschrift", 3:e
folge, bd 4, 1908).


Guiccioli [goittjåli], Florence Teresa född grefvinna di Gamba,
född 1802 i Paris, död 1873, är känd genom sin
förbindelse med engelske skalden Byron, hvilken
hon ingick 1819, några månader efter det att hon
förmåtts äkta den gamle grefve Guiccioli. (Se
Byron, G. N. G., sp. 776.) Hon var syster till
den italienske filhellenen P. di Gamba. 1851
äktade hon en markis de Boissy. 1869 utgaf hon
My recollections of lord Byron.

Guichard [gij är], Karl Gottlieb, preussisk
militär, gunstling hos Fredrik II, som på grund
af ett qui pro quo gaf honom namnet Quintus
Icilius, f. 1724 i Magdeburg, d. 1775 i
Berlin, var 1747-52 anställd i nederländska
armén och sysselsatte sig därefter med studier
öfver grekiska och romerska krigskonsten. Under
sjuåriga kriget inträdde han 1757 som frivillig
i preussiska hären och kom på grund af sina
kunskaper på förtrolig fot med Fredrik II,
som 1759 utnämnde honom till chef för en
bataljon frivilliga. Han förde den med stor
skicklighet och avancerade efter freden
till öfverste. G. författade bl. a. Mémoires
militaires sur les grecs et les romains etc. (2
bd, 1758).

Guiche [gij], Diane d’Andouins,
grefvinna de G., kallad La belle Corisande,
f. omkr. 1555, d. 1629, änka 1580 efter Philibert
de Gramont, grefve de G., besvarade konung
Henriks af Navarra böjelse och bistod honom
verksamt i hans kamp mot ligan. Henrik lofvade
att äkta henne, men afstod därifrån af politiska
skäl på d’Aubignés råd, och 1591 uppstod en
brytning dem emellan, som aldrig bilades. Diane
de G., som snart förlorade sin fägring, dog
bortglömd. Hennes brefväxling med Henrik
offentliggjordes 1769 i "Mercure de France"
och omtrycktes 1775 i "L’esprit de Henri IV".
E. A-t.

Guichen [gija’], Luc-Urbain de Bouexic, grefve de
G., fransk sjömilitär, f. 1712, d. 1790, utmärkte
sig på 1740- och 1750-talen genom flera lysande
bragder under sjökrigen mot engelsmännen, deltog
1778 som eskaderchef i bataljen vid Ouessant,
innehade 1779 högsta befälet vid Brest och
kämpade 1780 med framgång mot engelske amiralen
Rodney vid Domingo. 1781 misslyckades hans försök
att med en stor transportflotta, konvojerad af
19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>