Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 565-566 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guise, Henri I de Lorraine - Guise, Charles de Lorraine - Guise, Henri II de Lorraine - Guitare d´amour - Guitarr - Guiton, Jean - Guittone d´Arezzo - Guittone del Viva - Guizot, François Pierre Guillaume

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Moncontour samt tvang Coligny att upphäfva
belägringen af Poitiers, 1069. G. var med
om att uppgöra planen till mordförsöket
mot amiral Coligny och tog en verksam del
i Bartolomeinattens fasor (1572). 1575 slog
han hugenotterna vid Donnans och erhöll då i
ansiktet ett skottsår, hvarefter han sedermera
bar ärr. Han fick med anledning däraf tillnamnet
le balafré ("den ärrige"). För att främja sina
egna planer på tronen ställde G. sig i spetsen
för den 1576 bildade ligan, hvars skenbara
uppgift var katolicismens försvar. För att hindra
Henrik af Navarra att erhålla tronföljden slöt
han 1584 förbund med Spanien samt förmådde den
gamle kardinalen af Bourbon att 1585 offentligen
göra anspråk på tronföljden. Inbördeskriget
utbröt ånyo. G. lät 1585 ligans trupper besätta
städerna i södra och västra Frankrike och
nödgade Henrik III i juli s. å. till fördraget
i Nemours, enligt hvilket ingen annan religion
än den katolska skulle fördragas i Frankrike och
det förbjöds hugenotterna att bära vapen. Detta
fördrag ledde till det s. k. "tre Henrikarnas
krig", i hvilket G. vann slagen vid Vimaury
och Aulneau (1587). Därefter höll han under
den katolska befolkningens jubel sitt intåg i
Paris. Sedan parisarna gjort ett barrikaduppror
(maj 1588) till förmån för G., nödgades Henrik
III underteckna ett s. k. reunionsedikt, som
bl. a. uteslöt Henrik af Navarra från tronföljden
till förmån för kardinalen af Bourbon,
hvarjämte G. utnämndes till konungarikets
generalståthållare. Men då den franske konungen
fått full visshet om G:s högförrädiska planer,
lät han 23 dec. 1588 öfverfalla och mörda honom i
k. slottet i Blois, där G. på konungens kallelse
infunnit sig. Hans broder, kardinalen Louis de
Lorraine, mördades dagen därefter, och andra
af hans släktingar fängslades. Jfr Rénauld,
"Henri de Lorraine, duc de G." (1879), och
Cauvin, "Henri de G. le balafré" (1881). -
4. Charles de Lorraine, hertig af G., prins
af Joinville, hertig af Joyeuse, grefve af Eu,
den föregåendes son, f. 1571, d. 1640 i Toscana,
arresterades samma dag hans fader mördades och
flyttades till slottet i Tours, hvarifrån han
lyckades rymma 1591. G., som katolska ligan
ämnat utse till konung, underkastade sig 1594
Henrik IV och blef till belöning utnämnd till
guvernör öfver Provence samt kämpade (1616)
till och med på hofvets sida mot sina forna
bundsförvanter. G. råkade sedan ut för kardinal
Richelieus ovilja och lämnade 1631 Frankrike. -

5. Henri II de Lorraine, hertig af G., prins af
Joinville, grefve af Eu, den föregåendes son,
f. 1614, d. 1664, blef vid femton års ålder
ärkebiskop af Reims, men sedan han genom sin
äldste broders och sin faders död (1639 och 1640)
blifvit ättens hufvudman, lämnade han kyrkans
tjänst, som han afskydde. 1641 inlät han sig med
grefven af Soissons, hertigen af Bouillon och
spanjorerna i en sammansvärjning mot Richelieu,
men sedan Soissons stupat och Bouillon
förlikt sig med Richelieu, lämnade G. jämte
grefvinnan af Soissons Frankrike och blef in
contumaciam dömd till döden, men togs 1644
åter till nåder vid hofvet. Masaniellos resning i
Neapel väckte hos honom begäret att återupplifva
huset Anjous - hvarifrån han härstammade -
gamla rättigheter till detta rike, och han
begaf sig 1647 till staden Neapel, där han
ställde sig i spetsen för de upproriske. Hans
lättfärdighet skaffade honom snart åtskilliga
fiender bland den högre adeln, hvilka öppnade
stadens portar för spanjorerna. G. hölls därefter
1648-52 i fångenskap i Spanien. Han fick i
aug. 1652 återvända till Frankrike. Understödd
af en fransk flotta gjorde G. 1654 ånyo
ett försök att rycka till sig Neapel; han
bemäktigade sig Castellamare, men måste vika
för spanjorernas öfvermakt och åter inskeppa
sig. Sina sista år tillbragte han med att såsom
öfverkammarherre leda Ludvig XIV:s lysande
fester. G. efterlämnade Mémoires de feu M. le duc
de Guise, contenant son entreprise sur le royaume
de Naples jusqu’à sa prison 1668). Jfr Loiseleur,
"L’expédition du duc de G. à Naples" (1875),
Bouillé, "Histoire des ducs de G." (1849), och
Forneron, "Les ducs de G." (2 :a uppl. 1893).
E. W.

Guitare d’amour [gita’r damor], fr. Se
Gitarr.

Guitarr [git-]. Se Gitarr.

Guiton [gitå7], Jean, hugenott-amiral,
f. i La Rochelle 1585, utnämndes 1621
af hugenotterna till amiral öfver deras
flotta samt utkämpade 1622 med densamma en
blodig strid mot den kungliga flottan. När La
Rochelle 1627 belägrades af Richelieu, valdes
G. till mär i staden och utöfvade med okufligt
mod och spartansk stränghet en diktatorisk
makt. Efter 13 månaders belägring tvangs dock
staden af hunger att kapitulera. Sedermera
tog G. tjänst på den kungliga flottan, deltog
i kriget mot Spanien samt uppgifves ha stupat
i en sjöstrid vid Orbetello, 1646. Enligt en
annan uppgift skall han ha dött först 1654.
E. W.

Guittone d’Arezzo [goitåne dare’ttså], äfven
kallad G. del Viva, italiensk skald,
f. omkr. 1220 nära Arezzo, d. 1294 i Florens,
lämnade på 1260-talet hustru och barn för att
inträda i den andliga riddarorden Frati godenti
(l. Cavalieri di Santa Maria) och predika mot
tidens sedeslöshet. G:s dikter falla i två
skarpt skilda afdelningar: kärleksdikter, nära
anslutna till de provensalska förebilderna,
från hans första period, samt reflexionslyrik
af religiös eller filosofisk art från den
senare. G. har äfven efterlämnat ett stort antal
bref, delvis på en konstnärligt behandlad prosa,
af didaktiskt innehåll. En kritisk upplaga af
G:s dikter utgafs 1901 ff. af F. Pellegrini;
brefven trycktes 1745 af G. Bottari. ’ Se P. Vigo
i "Giornale di filol. rom.", II.

Guittone del Viva. Se Guittone d’Arezzo.

Guizot [giså]. 1. François Pierre Guillaume
G., fransk historieskrifvare och statsman, f. 4
okt. 1787 i Nîmes af protestantiska föräldrar,
d. 12 okt. 1874 på Val Richer (Normandie). Då
fadern, som var advokat, 1794 giljotinerades
af skräckmännen, flydde modern med sonen till
Genève, och där erhöll G. sin uppfostran. 1805
kom han till Paris för att studera juridik och
infördes af schweiziska sändebudet Stapfer, hos
hvilken han 1807 fick anställning som informator,
i hufvudstadens litterära kretsar. Under de
följande åren sysselsatte han sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>