Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula kroppar - Gul ambra - Gula pressen - Gula rasen - Gula regementet - Gulasch - Gulatingslagen - Gulba - Gulblåsan - Gul bok - Gulbransen, Ellen - Gul bresilja - Gulbrämade dykaren - Gulbränning - Gulbär, Avignonbär, Kreuzbär, Grenetter - Gulbärslack - Guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gula kroppar, anat. Se Graafska folliklar.
Gul ambra. Se Ambra.
Gula pressen (eng. the yellow press
l. journalism), vedernamn på den skrupellöst
sensationella pressen. Namnet uppstod 1896
i New York, där "New York world" började
uppbygga sina läsare med betraktelser af
ett imaginärt väsen, som afbildades såsom
ett stort, orangegult lindebarn, "the yellow
kid". "New York journal" öfvertog emellertid
de medarbetare i den förra tidningen, hvilka
skötte denna afdelning, och barnet uppdök då
i det senare bladet. "New York sun" kallade de
båda sensationslystna organens journalism "the
yellow", hvilket namn slog an och sedan flitigt
brukats, äfven i Europa. Det har på senare år
ofta användts i en annan betydelse, nämligen
af "jingopress", imperialistisk journalism. I
Sverige har namnet äfven någon gång fått beteckna
de tidningar, som taga de icke socialistiska
arbetarföreningarnas ("gulingarnas") parti.
R-n B.
Gula rasen. Se Mongoliska rasen.
Gula regementet. Se Gula brigaden.
Gulasch (magyar. gulyas), kokk., en ragu,
bestående af ox- eller kalfkött, som skurits
i små tärningar samt kryddats starkt med lök
och peppar.
Gulatingslagen, en af de fyra tingsföreningar,
som under medeltiden funnos i Norge, holl
sina möten på Gula vid Sognefjorden, där
namnet Thinganæs (en udde) synes antyda,
hvarest tingsplatsen varit belägen. Enligt
sagornas vittnesbörd skall konung Håkan den
gode ha bildat eller måhända snarare ombildat och
utvecklat G., som i 10:e årh. omfattade endast
Hördafylke, Sygnafylke och Firdafylke. Sedermera
tillkommo Egdafylke, Rygjafylke och Söndmöre,
hvilket landskap synes ha i början af 12:e
årh. slutit sig till G., och i senare delen
af 13:e årh. mötte äfven utsända från
Hallingdalen, Valdres och Råbyggelaget på
Gulatinget. Tingsföreningen omfattade således
ungefär de nuvarande Bergens och Kristiansands
stift. Något senare upplöstes tingsföreningen i
distrikt. Namnet Gulating bibehölls och knöts
till den lagsaga, som från midten af 14:e
årh. höll ting i Bergen; Rogaland däremot
afskildes och hade jämte Agder sitt ting på
Agvaldsnes. Af G:s lag finnes, utom fyra
membranfragment, blott en enda handskrift,
den s. k. Codex Ranzovianus, och, sådan den
nu föreligger, är lagen en i början af 13:e
årh. gjord sammanarbetning af två lageditioner,
af hvilka den äldsta - ehuru knappast med rätta -
bär Olof den heliges namn och den andra antages
härröra från Magnus Erlingssons och ärkebiskop
Eysteins tid. O. A. Ö.
Gulba, flod i Australien. Se Murray.
Gulblåsan, embryol. Se Ägg.
Gul bok (fr. livre jaune). Se Blå
böcker.
Gulbranson, Ellen, operasångerska, född
Nordgren, f. 1863 i Stockholm, studerade vid
konservatoriet 1880-83, för fru Marchesi i
Paris 1883-86 och uppträdde med stort bifall i
Stockholm 1889 och 1895 som Amneris i "Aida",
Ortrud i "Lohengrin" och Elisabet i "Tannhäuser"
samt i Köpenhamn (från 1890) dessutom som
Kleopatra och Valkyrian (Brünnhilde), hvilken
senare roll hon gjort äfven i Baireuth och Berlin
genom hela Nibelungencykeln (sedan 1896; delvis
också upprepade gånger i Stockholm). Hennes
förtjänster bestå mindre i originell uppfattning
än i betydande
receptivitet samt väsentliga yttre företräden:
en kraftig stämma, en imposant gestalt och
mimisk uttrycksförmåga. Hon är sedan 1890
gift med norske kaptenen Hans Gulbranson.
A. L.*
Gul bresilja. Se Gulholts.
Gulbrämade dykaren, Macrodytes marginalis,
zool. Se Dykarfamiljen.
Gulbränning, tekn. Se Afbränning.
Gulbär, Avignonbär, Kreuzbär, Grenetter, äro de
torkade, halfmogna bären af åtskilliga i Europa
och Asien inhemska Rhamnus-arter (Rh. cathartica,
græca, saxatilis, infectoria och oleoides). De
äro ungefär så stora som ärter, ha grön- eller
brunaktig färg och skarp, bitter smak samt komma
hufvudsakligen från Levanten (de bästa sorterna),
södra Frankrike, Ungern m. fl. länder. Gulbären
innehålla ett guldgult färgämne, glykosiden
xanthorhamnin, som kan klyfvas i socker, och
rhametin (chrysorhamnin), gulbärens egentliga
färgande beståndsdel, som gör dein användbara
dels vid kattuntryck, dels vid färgning af läder,
papper, tyg o. s. v. I afsikt att erhålla dessa
färgämnen mera koncentrerade bereder man af
gulbären extrakt och lackfärger: gulbärslack,
som man erhåller genom att fälla gulbärsafkok
med en lösning af ett tennsalt, och schüttgelb
(se d. o.). S. J-n. (G. L-m.)
Gulbärslack. Se Gulbär.
Guld, ett sedan äldsta tider bekant och
uppskattadt metalliskt grundämne.
Fysikaliska och kemiska egenskaper. Kompakt
guld utmärker sig genom sin karakteristiska
gula färg och starka glans. Rent guld är
smidigare än alla andra metaller, lika mjukt
som bly och kan uthamras till blad af 0,0001
mm. tjocklek, hvilka genomsläppa ljuset med
grön färg. Metallen kan icke gjutas, emedan
den starkt sammandrager sig vid stelnandet;
den smälter vid 1,064° till en grönaktig
vätska. Vid långsam afkylning kristalliserar
guld i reguljära tärningar eller oktaedrar;
genom kemiska utfällningar framställdt, fint
fördeladt guld bildar ett brunt och glanslöst
pulver, som vid pressning antager guldets
vanliga glans och färg. Metallen kan erhållas
äfven i högröd, skenbart homogen vattenlösning
(i kolloid lösning), såsom hydrosol, dels på
elektrisk väg, dels genom reduktion af en kokande
alkalisk guldkloridlösning med formaldehyd. Ur
dylika kolloida lösningar utfälles guldet
genom samma metoder som kolloider (se d. o.) i
allmänhet, Det kolloida guldet fixeras af
amorfa ämnen, bl. a. af kolloid tennsyra, som
därmed ger Cassius’ guldpurpur (se d. o.), en i
porslinsmanufakturen använd röd färg. Kompakt
guld har specifika vikten 19,3 och hör till
de bästa ledarna för elektricitet. Guld har
atomvikten 197,2 (syre = 16), och dess kemiska
tecken är Au (af lat. aurum, guld); metallen
uppträder som en- och trevärd. Till syre har
guldet mycket ringa frändskap och förenar sig
icke vid någon temperatur direkt med nämnda
grundämne. På grund häraf hör guldet till
de ädlaste metaller, som finnas. I luften
håller sig rent guld fullständigt oförändradt
och angripes icke heller af rena syror eller
alkalier; salpetersyra och svafvelsyra användas
därför för att skilja silfver och guld i
legeringar. Däremot angripes metallen redan i
köld kraftigt af fria saltbildare, såsom klor
och brom, samt likaledes af kungsvatten, emedan
denna blandning af saltsyra och salpetersyra
innehåller fri klor. Får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
