Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 713-714 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gutturaler - Gutturalton - Gutzkow, Karl Ferdinand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

qima, "jag kommer" (jfr sv. komma), sv. varm
(inljud, jfr grek. νιφ-α, "snö", lat. niv-em, got.
snaiws, "snö").

^{K. F. J.}

Gutturalton (af lat. gu’ttur, strupe), mus.,
strupton, halston, en felaktighet i sångares tonbildning,
bestående däri, att tonen med ofullständig resonans
och egendomligt tjock framkommer ur strupen.

^{A. L.}*

Gutzkow [go’tskåv], Karl Ferdinand, tysk
skald och publicist, f. 17 mars 1811 i Berlin, d. 16
dec. 1878 i Frankfurt af kolosförgiftning, var son till
en beridare i ett furstligt hofstall, växte upp under

små förhållanden (skildrade i
Aus der knabenzeit),
studerade från 1828 hegelsk filosofi, filologi och
statsvetenskap och vann priset för en rättshistorisk
afhandling, just då juli-revolutionen utbröt. G. blef
djupt gripen af denna tilldragelse, och oaktadt han
stod omedelbart inför lärarexamen, beslöt han uppgifva
brödstudiet och kastade sig med brinnande ifver in i
litteraturen. Han blef den främsta kraften i den
krets, som kallades "Das junge Deutschland". Hans
tidningsuppsatser uppmärksammades af Wolfgang Menzel,
som kallade G. att medverka vid det af Menzel
redigerade Cottaska litteraturbladet i Stuttgart.
Sedan han i Berlin tagit doktorsgraden, fortsatte
han sina studier i olika vetenskaper samt odlade
samtidigt skönlitteraturen, låtande den novellistiska
formen vara en mask för revolutionära tankar. I den
filosofiskt satiriska romanen
Maha Guru, geschichte eines gottes (1833)
riktar han under bilden af en skildring af tibetansk
teokrati angrepp på europeiska förhållanden. I
företalet till Schleiermachers bref om Schlegels
"Lucinde", som han utgaf 1835, fordrade han
äktenskapets emancipation från kyrkan och uttalade
de maximer, som efter långa strider ledde till
civiläktenskapets införande, på samma gång han i
viss mån påyrkade kärlekens frihet, hvad motståndarna
kallade "emancipation des fleisches". Det var dock
egentligen i hans f. ö. ganska illa skrifna roman
Wally, die zweiflerin (1835),
som dessa idéer liksom äfven oppositionen mot
uppenbarelsetron närmare utfördes. Den väckte stor
skandal. Menzel, som dessutom harmades öfver, att
G. förberedde en stor tysk revy, tog till orda mot
sin forne skyddsling och denuncierade ej blott honom,
utan flera andra författare af "det unga Tyskland";
detta gaf anledning till det förhatliga förbud, som
tyska förbundsdagen 1835 utfärdade mot alla dessa
författares skrifter. I motsats till flera andra af
de bannlyste visade G. fasthet och karaktärsstyrka.
Han satt 3 månader i fängelse och utarbetade där
Zur philosophie der geschichte (tryckt 1839),
hvari han bl. a. stämde Menzel inför sunda förnuftets
domstol och i öfrigt sökte gendrifva Hegels historiska
filosofi. G. utvecklade sig alltmera till en ledare
för den tyska ungdomen både som kritiker och själfständig
författare; i sin tendens är han representant för nyare
idéer, under det han i den konstnärliga formen snarast
sluter sig till traditionen. Han utgaf från 1836

dels i Frankfurt, dels i Hamburg, tidskriften "Der
telegraph", var 1846–50 dramaturg vid hofteatern
i Dresden, där han var bosatt till 1861 – hans
lyckligaste tid –, medverkade vid inrättandet af
Schillerstiftelsen i Weimar, hvars generalsekreterare
han blef 1861, men råkade i strid med den öfriga
styrelsen och försökte i ett anfall af nervositet
1865 begå själfmord; efter någon tids vistelse på
en sinnessjukanstalt återupptog han sin
skriftställarverksamhet och var bosatt i Hanau,
i Berlin, i Heidelberg och Frankfurt.

G:s författarskap under dessa oroliga år var i hög
grad omväxlande; han författade arbeten i skilda
ämnen, bl. a. den för sin tid betydelsefulla
afhandlingen
Goethe im wendepunkt zweier jahrhunderte (1836),
en Goethevänlig motskrift mot de angrepp Menzel
riktat mot mästaren; vidare biografiska uppsatser
af mycken förtjänst,
Zeitgenossen (1837) o. s. v.
Sin största framgång vann G. på det dramatiska
området. I
Richard Savage (1839)
gjorde han sitt första lyckliga försök, där han under
masken af en fattig poet från drottning Annas dagar
idealiserar tidens publicistkall; så följde ett antal
dramer, där han framställer konflikter mellan hjärtat
och det beräknande förståndet, blygsamhet och ärelystnad,
såsom
Werner oder herz und welt (1840),
Ella Rose (1856; "Ella Rose eller hjertats angelägenheter", 1856) m. fl.
Äfven på tragediens område försökte sig G., såsom i
Patkul (1840; sv. öfv. 1852),
och vann här sin största framgång med den berömda,
af Lessings "Nathan" påverkade tolerans- och
tankefrihetstragedien
Uriel Acosta (1846),
bearbetad, under intryck af fransk skådespelarkonst,
på grundvalen af hans egen ungdomsnovell "Der sadduceer
von Amsterdam" och icke utan en underström af stämningar
från hans personliga lifserfarenhet. Mot bakgrunden
af den amsterdamska synagogan på 1600-talet skildras
här en judisk kättares strider och lidanden, konflikten
mellan hänsynslöst bekännande af sanningen och hänsyn
till vana, pietet och familjelycka; dramat torde icke
varit utan inflytande på Strindbergs "Mäster Olof".
Vidare följde lustspelen
Die schule der reichen (1842; "De rikes skola", 1843),
Zopf und schwert (1843; "Värja och stångpiska", 1845),
ett lyckadt försök att humoristiskt skildra stridigheterna
i Fredrik Vilhelm I:s familj,
Das urbild des Tartuffe (1844; "Tartuffes urbild", 1846),
en Molièrestudie och tillika en hyllning åt Molière, samt
Der königsleutenant (1849),
en skildring af Goethe som ung. Dessutom författade G.
bandrika romaner, af hvilka ett par ha kulturhistorisk
innebörd:
Die ritter vom geist (1850–52),
som skildrar öfvergångstiden mellan 1849 och 1850, då
demokratien var slagen, men den stela konservatismen
ännu icke segrat; "riddarna" drömma om att genom ett
hemligt förbund af kärlek och broderskap kunna bekämpa
den inbrytande reaktionen, och boken ger en intressant
spegelbild af tiden; mer betydande var dock
Der zauberer von Rom (1858–61),
som i förkänslan af brytningen mellan katolicism och
protestantism gaf en skildring särskildt af det katolska
Tysklands kultur och kamplust;
Hohenschwangau (1867–68)
är en lyckad historisk roman med ämne från reformationstiden.
Af mindre betydelse äro
Die söhne Pestalozzis (1870),
Fritz Ellrodt (1871) och
Die neuen Serapionsbrüder (1875; "De nya Serapionsbröderna", 1876).
G:s verksamhet, tidtals

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>