Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezuelanska Guyana - Brittiska Guyana l. Demerara - Nederländska Guyana l. Surinam - Franska Guyana l. Cayenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se Bolivar 4). Landet är f. ö. en af jordens
minst kända trakter.
2. Brittiska G. l. Demerara är den
värdefullaste och mest utvecklade delen af G. Dess
östra gräns är floden Corentyne, i v. har det blott
på en kortare sträcka naturlig gräns (floden
Wenamu). 233,808 kvkm. 278,328 inv. (1891), 1,2
inv. på 1 kvkm. Endast kustområdet är kultiveradt
(omkr. 35,000 hektar), medan det inre är täckt af
täta urskogar, rika på värdefulla trädslag. Järn
finnes rikligt, men brytes ej; däremot vinnes mycket
guld (1886–1907 för omkr. 130 mill. kr.),
sedan 1900 äfven diamanter (”Demerara crystals”), hvaraf
sedan dess utförts 48,000 karat (1,6 mill. kr.).
Hufvudnäringen är plantageodling och dess
viktigaste produkt socker (på omkr. 29,000 har), som
började odlas redan 1670 och anses vara det bästa
i världen. Exporten har dock under senare år gått
tillbaka; den värderades 1906–07 till 19 mill. kr.,
hvartill kommer något melass. För öfrigt utföras
rom, balatagummi samt trävaror, guld och
diamanter. Handeln går mest på England. Exportens
värde var 1906–07 1,84 mill. pd st. och importens
1,68 mill. pd st. (mjöl, ris, gödningsämnen, väfnader,
kol, maskiner). 152 km. järnvägar finnas (1907)
samt 497 km. telegraflinjer (s. å.). 1905–06
omfattade sjöfarten 794 fartyg. – Koloniens inkomster
stego 1906–07 till 535,750 pd och utgifterna till
514,000 pd; statsskulden var mars 1907 907,720
pd st. G. delas i 4 counties (grefskap): Berbice, med
hufvudstaden New Amsterdam l. Berbice, Demerara,
med Hufvudstaden Georgetown, som äfven är
hela koloniens hufvudstad, Essequibo, med Hufvudstaden
Bartica Grove, och Nordvästdistriktet, med
hufvudstaden Morawhanna. Den viktigaste
hamnstaden är Georgetown, därefter New Amsterdam.
Styrelsen utöfvas af en af kronan utnämnd guvernör
och ett verkställande råd (5 ämbetsmän och 3 andra
af kronan utnämnda medlemmar). Lagstiftningsmakten
tillkommer guvernören och court of policy,
som räknar 15 medlemmar: 7 ämbetsmän och 8,
som väljas af inregistrerade valmän (f. n. omkr.
2,900). För bevillningsfrågor kompletteras court of
policy med andra 6 valda medlemmar (combined
court). – G. var ursprungligen ett par holländska
kolonier, Essequibo och Berbice, hvilka 1795
eröfrades af engelsmännen och 1814 afträddes till dem.
Slafveriets afskaffande 1838 gaf väl en svår stöt
åt koloniens ekonomi, men 1845 började man införa
kulier från Asien, af hvilka 1891 funnos omkr.
105,000 från Indien och nära 4,000 kineser.
Härigenom hölls kolonien uppe, om ock kaffe- och
bomullsplanteringarna måst nedläggas. Af negrer funnos
1891 116,000, medan de hvite s. å. voro 16,700
och indianerna, sannolikt för lågt, angåfvos till
7,600, hvartill komma omkr. 30,000 blandade.
1906 beräknades folkmängden till nära 307,000.
– Alltsedan Storbritannien vann G., betraktade det
vattenskillnaden vid Orinoco som västlig gräns,
hvaremot Venezuela, såsom Spaniens efterträdare,
sedan 1840 gjorde anspråk på allt land v. om
Essequibo med undantag af ett litet stycke nära
flodmynningen, där det 1590 anlagda holländska
fästet Nya Zeeland låg. 1840 sände brittiska
regeringen R. Schomburgk till G. att kartlägga det
omtvistade området. Den af honom föreslagna gränsen,
”Schomburgks gräns”, går från Amakurus mynning
söderut till trakten af Roraima. Försök till öfverenskommelse misslyckades. Under tiden
upptäcktes guld v. om Schomburgks gräns; såväl
venezuelaner som britter möttes på det omtvistade
området, och Venezuela gaf stora koncessioner åt
nordamerikaner därstädes. 1896 kom det till en
häftig gränstvist, som hotade att öfvergå till
krig. Förenta staterna blandade sig i saken, och
presidenten Cleveland åberopade Monroedoktrinen
och ville i ett hotande språk förmå England att
hänskjuta gränsfrågan till en skiljedom. England
gick ock in därpå, och 15 juni 1899 fastställdes
den nuv. gränsen genom en skiljedomstol i Paris,
hvarvid England afstod omkr. 500 kvkm. till
Venezuela. Gränsen mot Brasilien bestämdes 1904
genom skiljedom af konungen af Italien.
3. Nederländska G. l. Surinam, ö. om
det föregående, mellan Corentyne och Maroni (ett
omtvistadt område, omkr. 250,000 har, mellan
Itany och Maroni samt Arvaöarna och öarna vid
nedre Maroni afträddes genom konvention 1905 till
Frankrike), har en areal af 129,100 kvkm.
och 92,000 inv. (1905). Den 7–15 km. breda,
sumpiga kuststräckan är täckt med
mangroveskog, därpå följer ett 20–35 km. bredt
diluvialområde, ytterst klädt med tropisk urskog,
längre in med savanner, sist en bergig skogszon,
som i s. når till Tumuc-Humacbergens västliga
fortsättning. Största delen af området
utgöres af skog. Af invånarna uppgifvas
12,000 vara indianer (aruaker, saramaccaner och
becu) och s. k. busknegrer (marroner) och 3,600
javanska och malajiska kulier. På 1600-talet
började judar utflytta dit; f. n. äro de
omkr. 1,100, och de behärska alldeles kolonien
både i ekonomiskt afseende och som ämbetsmän
och officerare; den öfriga befolkningen
utgöres hufvudsakligen af negrer. Omkr. en
tredjedel af folkmängden är herrnhutare,
omkr. 10,000 andra protestanter, 13,000
katoliker, 6,000 muhammedaner, 12,000 bramaner;
indianerna äro mestadels hedningar. – Koloniens
ekonomi har lidit mycket genom slafveriets
upphäfvande (1863) och afskaffandet af statens
uppsikt öfver de frie negrerna (1873) samt
än mer genom prisfallet på socker. Odling
af sockerrör och kakao är hufvudnäringen;
äfven kaffe odlas. Boskapsskötseln
är obetydlig. Guldproduktionen har varit
betydlig, men är sedan 1893 stadd i aftagande.
Den har hittills skett mest genom vaskning,
men de senare åren ha flera bolag bildats
för att vinna metallen medelst krossning och
amalgamering. 1905 var produktionen 1,071
kg. Eljest exporteras balatagummi och trä.
Införseln steg 1905 till 6,6 mill. floriner
och utförseln till 4,4 mill. fl., däraf
kakao och socker utgjorde mesta delen.
Antalet ankomna fartyg var 224. Handeln är
koncentrerad i Paramaribo, den enda orten af
betydelse. Kolonien styres af en guvernör, vid
hvars sida står ett råd af 5 personer, utnämnda
af drottningen. En representation finnes,
bestående af för 6 år genom elektorer valda ombud
(kolonialstater). Inkomsterna utgjorde 1907 3,5
mill. floriner och utgifterna 4,37 mill.;
alltsedan slafvarnas frigifning förefinnes
årligen ett deficit i budgeten, hvilket
måste täckas af moderlandet. Administrativt
delas kolonien i hufvudstadens område och 8
distrikt. – Hufvudstad är Paramaribo.
4. Franska G. l. Cayenne, mellan Maroni
och Oyapoc, i s. begränsadt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
