Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guyau, Jean Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppl. 1890), L’art au point de vue sociologique
(1889) samt Ëducation et hérédité, étude
sociologique (s. å.; 2:a uppl. 1892). De
två sistnämnda arbetenas offentliggörande
fick han ej upplefva. - Det var naturligt
för poeten-filosofen att först söka en
själfständig ståndpunkt inom det estetiska
problemet. Där pröfvar han först bärigheten
af den grundprincip, på hvilken han sedan
byggde både moralen och religionen (eller
irreligionen). Han söker göra lifvet till sin
egen förklaringsgrund; dess grundlag ser han i
"den naturliga expansionens princip", enligt
hvilken lifvet tenderar till en allt större på
en gång intensitet och extensitet. Konsten har
sitt existensberättigande genom att på sitt
sätt främja lifvets expansion. Konstnärens
gåfva är just den att kunna sätta sig in i
andras öden och därigenom t. o. m. förläna den
omedvetna naturen ett andligt lif. Kärleken
är konstens högsta ämne, därför att den är
lifvets mest lifsförhöjande makt, typen för
lifvets expansion. Konsten är utan egoism,
därför att den riktar sig på lifsvärden, som den
ene kan njuta, utan att därigenom utestänga de
andra. Konsten är ingen lek, utan en insats i
det allvarliga lifvet, hvarförutan detta skulle
vara fattigare. Den är vårdaren af solidariteten
på känslans område mellan människorna, ja,
mellan allt, som eger verklighet. Därför vill
G. midt i en tid, då konsten fallit i händerna
på nervsjuka och dekadenter, som dyrka formen
och förkunna en konst för konstens egen skull,
erinra om konstens moraliska och sociala
värdighet. Inom etiken är G:s utgångspunkt
kritiken af den engelska evolutionsmoralen,
utilitarismen, som mynnar ut i den åsikten,
att de sociala instinkterna hos människorna
slutligen skola bli så starka, att människan
förlorar all lust att handla egoistiskt, och på
så sätt skall människosläktets utveckling med
naturnödvändighet en gång nå sitt moraliska
mål. Med denna utvecklingslärans moraliska
optimism bryter G. fullständigt. Han erkänner,
att genom öfning medvetna handlingar mekaniseras
och sedan kunna försiggå omedvetet. Men
det finnes också en motsatt psykologisk lag:
"hvarje instinkt tenderar till att upplösa sig,
i det den blir medveten". När vi väl fått veta,
att samhället genom de nedärfda vanornas makt
håller på att göra oss blott till medel för
sina syften, skall vår egoism säga: må de
andra arbeta för samhället, så mycket bättre,
jag vill tillvarataga i första rummet mina egna
intressen! Denna antinomi mellan instinkterna
och medvetandet gör G. till sin uppgift
att lösa genom en moralteori, hvars princip
han tror sig ha funnit i den expansionens
teori, hvarpå han grundat sin estetik. Lifvet
själft är grundkraften äfven i den moraliska
utvecklingen. Dess natur, enligt hvilken
intensiteten har som sin andra sida extensiteten,
gör, att individen ej sätter målen blott inom sig
själf, utan ock verkar på och för andra. Därvid
behöfver lyckan eller njutningen ej alltid
vara handlingarnas motiv, utan blott de rätta
handlingarnas naturliga följd. G. säger därför
ej såsom Kant: "jag bör, alltså kan jag", utan:
"jag kan, alltså bör jag". Lifvets naturliga
spontaneitet skapar dess moraliska rikedomar. Men
den högsta utvecklingen af det moraliska lifvet
kan ej grundas blott på denna rent vetenskapliga
etik. Den måste kompletteras af en "sedernas
metafysik", som uppställer hypoteser om ett
idealt lif, hvilka icke kunna empiriskt
verifieras, men värdesättas genom de handlingar,
till hvilka de gifva upphof. Religionen har
hittills varit den kraftigaste och allmännaste
bland dessa idealföreställningar. Skall den äfven
i framtiden så förblifva? - det är den frågan,
som G. nekande besvarar genom sin teori om
"framtidens irreligion".
- G. definierar religionen såsom "en
sociologisk universell världsförklaring i mytisk
form". Religionen är det sociala bandet ej
mellan människor inbördes, utan mellan människan
och hela universum. Den religiösa människan är
en människa, som utsträcker sin sociala natur
"ända till stjärnorna". Religionen är därför
framför allt ett sociologiskt faktum, och det är
främst ett samhällsbehof, som framkallar den.
De religiösa föreställningarna danas ock
efter förebilden af de mänskliga samhällena.
Religionen innehåller därför ej blott
antropomorfismer, utan äfven "sociomorfismer".
Religionen är mänsklighetens äldsta uppfattning
inom både moral och rätt, fysik och
metafysik. Men därför får icke religionen
fattas ensidigt intellektualistiskt. Lifvets
höjdpunkt är icke tanken, utan handlingen.
Såsom positiv karakteriseras religionen af tre
kännetecken: 1. den är en mytisk förklaring
af naturföreteelserna och de historiska
tilldragelserna; 2. den är ett system af dogmer,
symboliska läror, som göra anspråk på absolut
sanning; samt 3. en kult och ett system
af rituella handlingar, som tillmätas
en öfvernaturlig betydelse. Dessa karaktärer
måste fasthållas såsom väsentliga för religionen,
om den icke skall förblandas med metafysiken
och moralen. G. anser, att hela vår nutida
kultur undergräfver de positiva religionerna,
vetenskapen ställer sina fakta och teorier
i stället för den mytiska och mystiska
naturförklaringen och sina relativa hypoteser
i stället för de absoluta dogmerna,
liksom lifvet sätter växlande handlingar med
ideala mål, men reala medel i stället för den
fastslagna religiösa ritualen. Bland de
högst bildade folken undergår redan
teologien en utveckling, som beröfvar
religionen dess särtecken. Men det,
som skall aflösa den, är icke anti-religion,
utan a-religion, en världsåskådning, som förstår
och aktar religionen, just därför att den höjt
sig öfver den, och som i metafysik och moral
tar upp den värdefulla kärnan i religionerna,
sedan den kastat bort skalen,
- en irreligion, som bevarar religionens
fromhet, utan dess vidskepelser. Människans
själfkritik har lärt henne, att hvad hennes
spekulation skådar, är metafysiska drömmar, ej
en verklighet, om hvilken hon kan ega absolut
visshet. Själf bygger G. djärft upp en sådan
hypotetisk metafysik, enligt hvilken människan
afsiktligt tager del i främjandet af den oändliga
lifsutveckling, som en gång skall dana
högre varelser än hon själf. Så blir lifvets
högsta expansion grunden för den nya metafysik,
som han vill sätta i den gamla religionens
ställe, och kärleken till allt lefvande
arftagaren af den religiösa välgörenheten.
G. filosoferade lika mycket med hjärtat som med
hufvudet, och det mest sympatiska draget i
hans tänkarpersonlighet är den kärleksfulla och
förstående tolerans, som gör, att hans
skarpsinniga kritiker aldrig blifva bittra.
Som stilist är han, äfven när han skrifver
filosofi, en skald med fantasiens rika bilder och
med konstnärens fina känsla för stämningsvärden.
Men på samma gång kännetecknas hans skrifter af
en tankens enkla klarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
