Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 773-774 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, Gustaf Johan - Gyllenstierna, Göran - Gyllenstierna, Erik - Gyllenstierna, Konrad - Gyllenstierna, Kristofer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sekretissimum. Sekreta utskottet lät
därpå tillsätta en kommission med fullmakt att
"undersöka och af döma detta brottmål med allt
hvad däraf flyter" - således en obegränsad
myndighet att oberoende af laga domstol och
rättegångsformer afdöma politiska brott. Det
blef frihetstidens första förräderikommission,
som inledde den godtyckliga och blodiga
partirättskipning, som skulle blifva denna tids
svåraste skamfläck. Hattarna sökte draga så stor
nytta som möjligt af G:s gripande. Genom löften
om mildare behandling förmåddes han angifva en
mängd personer, som stått i förbindelse med
ryske ministern. En mängd personer häktades,
flera underkastades tortyr, och målet växte
i omfattning. Denna process slog med ens ned
motståndet mot hattarna och deras krigspolitik
genom att injaga skräck i fredsvännernas
led. G. dömdes för det, att han öfverträdt
ofvannämnda förbud och, enligt egen bekännelse,
emottagit penningar af Bestusjev och meddelat
honom statshemligheter, förlustig lif, ära och
gods; domen mildrades af ständerna till lifstids
fängelse och utställande på schavotten. Johan
Axelsson, som G. kallades efter förlusten af
adlig värdighet, blef 1743 lössläppt med villkor
att begifva sig ur riket. Efter åtskilliga
vandringar slog han sig 1756 ned i Livland,
där han af kejsarinnan Elisabet erhöll ett gods
till sitt underhåll.


13. Göran G., son till G. 11, grefve,
till Björksund och Helgo, riksmarskalk, f. 11
april 1724, d. 17 maj 1799 i Norrköping,
inskrefs efter slutade studier i Lund och
Uppsala 1742 som auskultant i Svea hofrätt,
utnämndes s. å. till kammarherre och 1750
till lagman öfver Närke, hvilken lagsaga han
1759 utbytte mot Södermanlands. 1762 erhöll
han afsked med landshöfdings titel. Ehuru han
vid riksdagarna föga deltagit i partistriderna,
blef han vid mössornas seger 1765 utkorad till
riksråd. Som syskonbarn med E. Brahe och svåger
med G. J. Horn - de bägge offren för 1756 års
blodsdomar - hörde han naturligen till hattarnas
motståndare. G. motsatte sig i likhet med de
öfriga mössorna i rådet 1768 sammankallandet
af en riksdag. Vid mössornas fall 1769 blef
han jämte sina ämbetsbröder afsatt från
rådsämbetet. När på våren 1772 mössorna ånyo
grepo makten öfver regeringen, erhöll G. kallelse
att återinträda i rådet, men afböjde detta
anbud. G. föredrog det enskilda lifvets lugn
framför det offentliga lifvets utmärkelser och
stormar. 1781 lyckades dock Gustaf III öfvertala
honom att emottaga riksmarskalksstafven och
den därmed sammanhängande rådsvärdigheten. "Hans
namn var en prydnad för hofvet och rådkammaren,
hvilket väl äfven inverkade på valet" (Odhner),
något politiskt inflytande erhöll han icke. 1787
erbjöd konungen G. genom Schröderheim furstlig
värdighet, men den gamle magnaten svarade,
att han ej kunde annat än anse det som en onåd,
om någon förändring skedde i det stånd, hvari
han var född, lefvat och tänkte dö. 1788 nedlade
han sina ämbeten. "Om dygder danade män för
stora ämbeten", yttrar Schröderheim i sina
anteckningar till Gustaf III:s historia, "så
hade grefve G. tagit företrädet för de fleste".


14. Erik G., sonsons son till
Vinstorpslinjens stamfader, den å sp. 763 nämnde
Karl Eriksson G., och son till assessorn i Svea
hofrätt Karl G., friherre af Uleåborg, riksråd,
f. 10 dec. 1602, d. 23 okt. 1657, studerade
både vid svenska lärosäten och vid universiteten
i Leiden, Helmstedt och Oxford samt gjorde
en resa genom flera europeiska länder. 1627
ingick han som volontär vid Ludvig XIII:s lif
garde samt deltog i belägringen och eröfringen
af La Rochelle 1628. Återkommen till Sverige
1629, utnämndes han 1630 till kammarherre
hos konung Gustaf II Adolf, bevistade vid
konungens sida slaget vid Leipzig 1631, deltog
i tyska fälttåget 1632 samt användes dessutom
i åtskilliga beskickningar, bl. a. till
Moskva 1634 och 1647, om hvilken senare han
själf skrifvit en berättelse. 1636 utnämndes
G. till kammarråd, 1637 till landshöfding
öfver Karelen och Viborgs län samt 1642 till
generalguvernör öfver Ingermanland, Keksholms
län och Narva, 1645 till riksråd, 1652 till
assessor i Svea hofrätt och 1654 till president
i Åbo hofrätt. Vid riksdagarna 1641 och 1642
var G. landtmarskalk. Då Reduktionskollegium
1655 inrättades, förordnades G. till en af
dess ledamöter och sökte i denna egenskap,
ehuru med ringa framgång, motarbeta dess
ordförandes, Herman Flemings, bemödande att
genomdrifva reduktionsbeslutets ordagranna
tillämpning utan afseende på hög eller låg,
förmenande att "man måste gå sakta till väga,
man kunde eljest förvirra humorerna". I jan. 1657
utnämndes G. till generalguvernör i Finland,
men hindrades af sjukdom att tillträda detta
ämbete. 1651 upphöjdes G. i friherrligt stånd,
med Ulaborg (i Österbotten) till friherreskap.

15. Konrad G., den föregåendes
son, friherre, landshöfding, f. 1645, d. 11
sept. 1684, blef 1665 assessor i Kommerskollegium
samt 1667 landshöfding i Viborgs och Nyslotts
län, hvarifrån han 1674 flyttades till samma
befattning öfver Kalmar län och Öland. 1680
förordnades han till ordf. i Stora kommissionen.
Såväl i denna sin egenskap som vid 1680 och 1682
års riksdagar visade sig G. som en reduktionens
och enväldets nitiske tjänare.

16. Kristofer G., den föregåendes
broder, grefve, till Eriksberg, kungligt råd,
öfverståthållare, f. 1647, d. 14 juni 1705,
ingick vid unga år i krigstjänst och var
redan 1668 öfverstelöjtnant vid lifgardet
samt blef 1673 öfverste, 1676 generalmajor af
infanteriet, 1677 generallöjtnant och guvernör
öfver Västernorrland. Han kämpade med största
utmärkelse vid Halmstad (1676), Lund (s. å.) och
Landskrona (1677), där han i rättan tid lyckades
undsätta svenskarnas vänstra flygel. Vid 1680
års riksdag visade han sig som en nitisk och
verksam anhängare af konungen och befordrare
af reduktionen. Också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>