Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göran Persson - Göransson, Johan - Göransson, Göran Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförtro vården om hertigen och hertiginnan, och
genom ofta upprepade besök på Gripsholm, dit fursteparet
fördes, öfvertygade sig G. P., att alla
försiktighetsmått iakttogos för att väl bevaka de fångne.
G. P. gjorde dem mycket ondt icke blott genom att
nära och öka konungens misstankar emot dem, utan
äfven genom att göra deras fångenskap strängare,
än Erik befallt, och förminska deras underhåll.
Under den långa tid konungen låg i fält, erhöll
prokuratorn ofta i uppdrag att anställa rannsakningar
med personer, hvilka i ett eller annat afseende haft
militära angelägenheter om hand, vare sig som
krigsbefälhafvare eller förrådsförvaltare. Att det
särskildt inom förvaltningen rådde icke blott slarf, utan
oredlighet är visst, och nog fanns det tillfälle att
anställa mången allvarlig räfst. Nämnden, vid G. P:s
sida, var ock i full verksamhet. Gällde det G. P:s
vänner, utöfvades den ögonskenligaste mannamån;
gällde det åter dem, som voro honom förhatliga,
måste nämnden, om den äfven velat döma rättvist,
stundom foga sig efter den fruktansvärde och mäktige
inkvisitorns vilja. Särskildt riktade G. P. sin
förföljelselust mot adeln. Denna egde ännu makt, men
ingalunda lust att dela densamma med G. P., som
dock nu blifvit ståndet öfvermäktig. Det var G. P.,
som genom sin falskhet och sitt förtal störtade Nils
Sture, mot hvilken intet annat var att i nämnden
andraga, än att han, liksom mången annan, som
blef ostraffad, icke kunde upprätthålla tukt inom de
tyska legotrupperna, som icke utfingo sin sold, eller
att han af två hvarandra motsatta kungliga befallningar
åtlydde den senare, men icke den förra, som
genom denna måste anses upphäfd. G. P.
föranstaltade Nils Stures skymfliga "triumftåg" genom
Stockholms gator, som vid närmare besinning kom
konungen att darra af fruktan för en stundande
hämnd från den förolämpade adelns sida. Den ena
våldsåtgärden framkallade den andra. Misstanken,
en gång väckt hos konungen, ökades lätt, då G. P.
stod bredvid honom, och det var icke svårt för
denne att framställa en sammansvärjning såsom i
full gång. Villigt lånade Erik sitt öra till
gunstlingens förtal; rannsakningen på Svartsjö med de
fångne adelsmännen (1567) och morden i Uppsala
(s. å.) voro i icke ringa mån följder däraf, och det
var därför sakernas naturliga gång, att denne kort
därefter af de mördades anförvanter utpekades som
upphofsmannen till allt ondt. Innan förlikning
mellan konung Erik och dem kunde bringas till
stånd, måste G. P. till dem utlämnas. Följden blef,
att konungen (i juli 1567) befallde rådet att med
honom anställa rannsakning angående befogenheten
i de beskyllningar han som åklagare framställt mot
de i Uppsala "afsomnade" herrarna. Nu tog menige
man mod till sig. Den ena anklagelsen efter den
andra emot G. P. kom nu i dagen, vittnande om en
mångsidig uselhet. Han hade enligt beskyllningarna
under flera år låtit hemligen afrätta fångar, som ej
blifvit dömda till döden, flitigt tagit mutor, sökt öfva
våldtäkt, roffat åt sig enskilda personers egendom
o. s. v., och han dömdes att straffas som "en ärelös,
trolös, menedig förrädare, skälm och bösewicht".
Denna dom fälldes af rådet och af samma nämnd,
som varit i så godt tillfälle att göra hans närmare
bekantskap. G. P. insattes i fängelse, men kallades,
sedan konungen åter repat mod, till denne, då
han låg i fältläger i Småland (febr. 1568), och
förklarades alldeles "oskyldig". En annan dom
väntade snart dem båda. De stodo bredvid hvarandra
i ett af fönstren på Stockholms slott, då de sågo
hertigarna rycka an i spetsen för öfverlägsna upprorsskaror.
G. P. hade då sina skäl att förebrå konungen,
att han icke gjort sig hertig Johan en gång för
alla kvitt. Knektarna ropade nu öfver stadsmurarna,
att G. P. skulle utlämnas. Denna begäran villfors.
Innan staden blifvit intagen, bortsläpades han ur
det hus, dit han tagit sin tillflykt. Han utfördes till
hertigarnas läger, blef tvenne gånger underkastad
pinligt förhör och afrättades 22 sept. 1568,
hvarefter hans styckade kropp upphängdes på Brunkeberg,
för att konung Eriks blickar skulle falla därpå.
G. P:s hustru begaf sig till Åland. Hon hade ådragit
sig allmän afsky äfven för sin egen räkning. G.
P:s gårdar indrogos till kronan, ehuru några af
dem sedermera återskänktes till hans barn. Hans
orubbliga trohet mot hans konung räcker ingalunda
till att försona hans minne. C. S-c. (Fr. W.)
Göransson, Johan, präst och fornforskare, f.
1712 i Gillberga socken i Värmland, d. 1769, blef
1740 student i Lund, promoverades 1745 till filos.
magister och utnämndes 1754 till kyrkoherde i
Gillberga samt blef prost 1764. Som fornforskare och
författare slöt han sig till O. Rudbecks åsikter,
hvilka han stundom öfverdref till löjlighet. I afh.
De genealogia regum Suioniæ (1746) låter han t. ex.
de förste svenske konungarna härstamma från
Saturnus och Jupiter, och i hans Svea Rikes konungars
Historia och ättartal uppgifves bl. a., att Jafets
äldste son, Gomer, varit Sveriges förste drott, samt
att Eddan, skrifven vid Moses tid, fanns inristad
på mässingstaflor i Sverige 300 år före Trojas
anläggning. 1748 fick G. i uppdrag att utgifva de
teckningar af rikets runstenar, som utförts af olika
undersökare sedan midten af 1600-talet, och
offentliggjorde år 1750 i Bautil, det är: Alle Svea och
Götha Rikens runstenar 1,173 teckningar af
runstenar.
(B-e.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
