Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1101-1102 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hall, James - Hall, Karl Kristian - Hall, Karl - Hall, Charles Francis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

paleontolog, f. 1811 i Massachusetts, d. 1898,
vardt 1837 statsgeolog för New York, 1855
för lowa och 1871 direktör för staten New
Yorks naturaliemuseum. 1843 utgaf H. en
utförlig berättelse om sina undersökningar i
statens västra del. Särskildt riktade han sin
uppmärksamhet åt de paleozoiska formationerna
och utgaf Palæontology of New York (5 bd,
1847-79), Geological reports of lowa (1858
-60), en monografi öfver graptoliterna
i Canada (1865) m. m. Bibliografi i New
York-museets 36:e årsberättelse. H. kan genom
sina utmärkta arbeten sägas ha lämnat den
paleontologiska grundvalen för kännedomen om
paleozoicum icke blott i staten New York,
utan också i öfriga delar af Nord-Amerika.
(A. Hng.)


Hall. 1. Karl Kristian H., dansk
statsman, f. 25 febr. 1812 i Köpenhamn, d. 14
aug. 1888, blef student 1829, jur. kandidat
1833 och (licentiat 1840 samt utnämndes till
auditör vid armén 1837 och till docent i romersk
rätt 1847. Han fick 1851 titel af professor och
provisoriskt uppdrag som generalauditör. H. tog
icke del i det politiska lifvet före 1848,
men blef sistnämnda år kungavald medlem af
östiftens sista ständerförsamling och utsågs
på hösten till led. af den grundlagsstiftande
riksförsamlingen af Frederiksborgs valkrets,
hvilken han sedermera oafbrutet representerade i
folketinget, till dess sjukdom (1881) tvang honom
att draga sig tillbaka. I riksförsamlingen blef
H. medlem af grundlagsutskottet och var dettas
ene referent för de partier af grundlagen,
som bestämma medborgarnas allmänna rättigheter
och gifva löften om framtida reformer. I
folketinget var H. det nationalliberala
partiets egentlige ledare, hvarjämte han
organiserade den s. k. "femte-juniföreningen"
(1851) för att motarbeta bondevännerna. 1851
var han en af de 21 "notabler", som samlades i
Flensborg för att diskutera den danska monarkiens
framtida ordning, och fick redan då anbud att
inträda i ministären. H. vågade icke genast
göra ’kraftiga anfall mot ministären Bluhmes
helstatsplan af 28 jan. 1852, men bekämpade
dess förslag om tullgränsens flyttning och
om tronföljdslagen, ehuru han slutligen gaf
efter. Äfven tog han liflig del i motståndet
mot ministären Örsteds reaktion och blef
med anledning däraf i april 1854 aflägsnad
från generalauditörsbefattningen. I oktober
s. å. iramställde han i folketinget förslag
om afgifvande af en adress till konungen
och var ordf. vid dess öfverlämnande. Under
förhandlingarna uttalade han den åsikt,
som sedermera blef hans regeringsprogram:
"är den konstitutionella helstatsförfattningen
omöjlig, så är helstatsförfattningen själf
omöjlig". Knappt två månader därefter blef
H. kyrko- och undervisningsminister, medverkade
till helstatsförfattningens ombildning i mera
frisinnad anda och valdes i folketinget till
medlem af riksrådet (1856-63). Som minister
genomdref H. sockenbandets
lösning (1855) och doptvångets afskaffande
(1857) samt, i förbindelse med Monrad (1856),
en lag om folkskoleväsendet, hvars yttre
organisation förbättrades. 13 maj 1857 blef
H. konseljpresident och i juli 1858 tillika
utrikesminister, hvarefter han, med ett
kort afbrott under vintern 1859-60, stod i
spetsen för statens styrelse intill utgången
af 1863. Kultusministeriet lämnade han i maj
1859, men öfvertog i mars 1861 ministeriet för
Holstein. Under loppet af dessa år uppnådde
H. geheimerådsvärdigheten (1860) och vann
utomordentligt stor folkgunst. Som ledare
af notväxlingen med de tyska stormakterna
utvecklade han stor klokhet och fyndighet både
i att gendrifva deras statsrättsliga påståenden
och i att häfda Danmarks oberoende, under det att
han småningom styrde utvecklingens gång hän emot
en skilsmässa mellan Danmarks rike och Holstein
och arbetade för ett försvarsförbund med de två
andra nordiska rikena. H. hade äfven goda skäl
att vänta, att Bismarck 1863 skulle gå in på
hans plan om Holsteins själfständiga ställning
genom afsöndring från monarkien, liksom ock
att lita på Sveriges och Norges bistånd samt
på Englands verksamma hjälp i gengäld för den
hörsamhet, hvarmed han följt dess statsmäns
råd. Men Fredrik VII:s plötsliga död (1863)
kom alla hans förhoppningar att stranda; och
om man också måste erkänna H:s ansträngningar
att utan våldsam brytning med Tyskland rädda
Danmark ur förvecklingarna, så måste man å andra
sidan tadla, att han icke i tid intog en klar
ståndpunkt med ett rent nationellt program,
hvarigenom utlandet skulle ha fått bättre
insikt om stridens sanna väsen, att han icke
lät afgörandets stund komma, medan Fredrik VII
ännu lefde, och att han icke använde den tid,
som vanns genom underhandlingarna, till att
förbereda Danmark för det kommande kriget. Efter
krigets slut 1864 blef H. ånyo ledare af det
nationalliberala partiet och visade flera
gånger en sällsynt förmåga att medla mellan
partierna och mellan tingen. 28 maj 1870 blef
han ånyo kyrko- och undervisningsminister
samt omorganiserade (1871) de lärda skolorna,
hvaremot hans förslag till folkskoleväsendets
ombildning strandade. Han afgick 14 juli 1874
och ställdes 1877 för det sätt, hvarpå han
ledt uppförandet af den nya kungliga teatern,
under åtal inför riksrätt, men frikändes. Sedan
1856 var han "förstander" för Herlufsholms
skola, och 1868-69 förde han presidiet i
Kirkekommissionen. Som riksdagsman utmärkte
sig H. genom en egendomlig vältalighet, som
lätt vann åhörarnas sympati och väl förstod att
kringgå de svaga punkterna. Lugn och hänsynsfull,
ville han gärna på öfverenskommelsens väg afgöra
tvistefrågor och var därigenom samt genom sitt
jämna uppträdande en god typ för det danska
folket, något som ock förklarar den popularitet
han vunnit. 1890 restes en staty öfver honom i
Söndermarkens park, nära hans hem.

2. Karl H., den föregåendes son, f. 1848,
d. 1908, blef 1872 statsvetenskaplig kandidat och
sedermera anställd i kolonialdepartementet. Han
var 1880 med om att stifta Förening til
forsvarets fremme och redigerade sedan 1881
veckotidningen "Vort forsvar". H. företog
1880-1900 en hel rad djärfva bergbestigningar
i Norge. 1 o. 2. E. Ebg.

Hall [hå’l], Charles Francis, amerikansk
nordpolsfarare, f. 1821 i Rochester, New

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>