Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller, Albrecht von - Haller, Karl Ludwig von - Hallers sura droppar - Hallesnipan - Halley, Edmund - Halleys komet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
födelsestad och utvecklade där lika stor verksamhet
som i Göttingen. Han förbättrade saltverken i
Bex och Aigle, förmedlade 1764 gränsstriderna
mellan kantonerna Bern och Valais, ordnade 1767
de kyrkliga förhållandena i Vaud m. m. samt utgaf
Historia stirpium indigenarum Helvetiæ (1768),
Bibliotheca botanica (1771-72), Bibliotheca
anatomica (1774, 1777), Bibliotheca chirurgica
(1774-70), början af Bibliotheca medicinæ
practicæ (1776-87) samt Elementa physiologiæ
corporis humani (1757-66), H:s förnämsta
vetenskapliga arbete, en med utomordentlig
flit och lärdom gjord sammanfattning af hela
den tidens vetande, hvilken för all framtid
kommer att utgöra hufvudkällan för vår kunskap
om fysiologiens utveckling t. o. m. midten af
18:e seklet. Han var led. bl. a. af Uppsala
vet.-soc. och af svenska Vet. akad. H. var
18:e årh:s förnämste anatom och fysiolog. Hans
anatomiska uppsatser, utom "Icones anatomicæ",
utgåfvos samlade i Opuscula pathologica (1750)
och Opuscula anatomica minora (1762-68). Inom
botaniken uppställde han grunddragen till
ett naturligt system, hvilket dock ej vann
mycket bifall - en omständighet, som troligen
var orsaken till hans skoningslösa kritiker
öfver Linnés arbeten. Som skald var H. en af
de s. k. förklassikerna, som verksamt bidrogo
till tyska poesiens höjande. Hans beskrifvande
lärodikt Die Alpen (1729; nytryck 1902), en af
de första hyllningarna åt fjällnaturen, den
filosoferande Vom ursprung des übels (1734)
och flera oden förnyade diktens språk genom
kraftig, kärnfull stil och allvarlig känsla
(Versuch schweizerischer gedichte, 1732, många
uppl.). H:s "statsromaner", Usong (1771), Alfred
(1773), Fabius und Cato (1774) äro obetydande;
hans dagböcker utgåfvos 1787 och 1883. Hans
stora boksamling inköptes af kejsar Josef II
och införlifvades med biblioteket i Milano. Se
arbeten om H. af Lissauer (1874), Frey (1879),
Bodemann (1885), Bondi (1891), Widmann (1893) och
Greyerz (1902). Jfr O. E. A. Hjelt, "C. v. Linné
i hans förhållande till A. v. Haller"
(1878). 1908 restes ett minnesmärke öfver
H. i Bern.
2. Karl Ludwiig von H., den föregåendes
sonson, tysk-schweizisk historieskrifvare,
f. 1768 i Bern, d. 1854 som medlem af stora rådet
i Solothurn och ledare af kantonens ultramontana
parti, utgaf bl. a. det beryktade, mot läran
om samhällsfördraget riktade och fanatiskt
revolutionsfientliga arbetet Restauration
der staatswissenschaft (6 bd, 1816-34).
1. (T. K. R. T-dt.)
Hallers sura droppar. Se Elixir.
Hallesnipan. Se Halle- och Hunneberg.
Halley [hä’li], Edmund, engelsk astronom,
f. 29 okt. 1656 i Haggerston nära London, d. 14
jan. 1742 i Greenwich, uppfann redan vid nitton
års ålder en ny metod att bestämma planetbanornas
aphelier och excentriciteter, beskrifven i
Methodus directa et geometrica investigandi
aphelia, excentricitates proportionesque orbium
planetanim primariorum, 1676. För att noggrant
bestämma läget af den södra hemisfärens stjärnor
reste han 1676 till S:t Helena och återvände
efter två år till England, där han, som en frukt
af sin resa, 1679 utgaf Catalogus stellarum
australium. 1678 invaldes han i Royal society,
hvars sekreterare han var 1713-21. På detta
samfunds uppdrag begaf sig H.
1679 till Danzig för att slita en
vetenskaplig tvist emellan Hooke och Hevelius
ang. noggrannheten af observationer med
och utan kikare samt fortsatte vidare resan
genom Frankrike till Italien, hvarunder han
i Paris jämte Cassini upptäckte den stora
kometen af 1680.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
