Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1171-1172 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hals

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlagda. Det bakre området (cervix) bildar halsens
skelett- och muskeldel. Skelettet består af
7 halskotor, hvilka innesluta en del af det
centrala nervsystemet, nämligen halsmärgen. I
medellinjen af framhalsens öfre parti betingar
(synnerligast hos mannen) struphufvudet
en uppdrifning, "adamsäpplet". Vid halsens
undre gräns ligger i medellinjen den nedåt af
bröstbenets öfre rand och åt sidorna af muskler
begränsade halsgropen. Åt sidorna från dessa
muskler och ofvanför nyckelbenen framträda
nyckelbensgroparna. Bakhalsen afgränsas
från bakhufvudet genom nackgropen. Denna öfvergår
nedåt i en svagt framträdande list eller kam,
hvilken nedåt slutar i en upphöjning. Hos
kvinnan försvinner den bukt, som betingas
af struphufvudet, på grund af dettas svagare
utveckling än hos mannen, i halsens allmänna
afrundning. Hos kvinnan går halsen åt sidorna
i mjuk båge öfver i skulderregionen, under det
att hos mannen, hos hvilken muskulaturen är
starkare och underhudsfettet svagare utveckladt,
en skarpare afsättning är för handen mellan hals
och skuldra. - Om sjukdomar i halsen se Difteri,
Halsbränna, Halsfistel och Halsfluss.

2. Husdjurssk., den del, som ligger emellan
hufvudet och bogpartiet och har till underlag
halskotorna, nackbandet och de muskler, som
bekläda dessa delar. Halsens öfre rand kallas
halskammen (fig. 1,1, hos hästen mankammen, och
dess undre del strupranden (fig. 1,2). Nacken
kallar man den främre öfre delen af halsen, som
ligger omedelbart bakom hufvudet och har till
underlag de två första halskotorna (fig. 1,3),
och öronkörtelpartiet benämnes den del, som
ligger nedanför de första halskotorna, omedelbart
bakom underkäkens bakre rand (fig. 1,4).


Fig. 1. Välformad hästlials.

Hos husdjuren, särskildt hästar och nötkreatur, ha
halsens form och utseende en viss betydelse vid
bedömande af deras värde för olika ändamål.


Fig. 2. Svanhals hos häst.


Fig. 3. Hjorthals hos häst.

Hos ridhästar bör halsen ara smal och tunn med.
väl markerade muskler, lång nacke och rymligt
öronkörtelparti och tämligen lågt ansatt, så
att en tydlig afsats bildas vid öfvergången
mellan halsen och manken, det s. k. yxhugget
l. lansmärket
(fig. 1). Mankammen bör vara tunn och nästan
rak eller lindrigt bågböjd och strupranden bred
och rak. Svanhals benämnes halsen, om den är
lång och högt ansatt, så att den direkt utgår
från manken utan någon afsats dem emellan och
dessutom föres högt och något bågböjd (fig. 2);
svanhalsen åtföljes vanligen af en lång och
vek rygg, och den starka resningen af halsen
gör, att ryggen lätt sänker sig och hästen blir
svankryggig. Är halsen kort och lågt ansatt med
konkav mankam och konvex struprand, kallas den
hjorthals (fig. 3), en halsform, som
i synnerhet förekommer hos hästar tillhörande
den tatarisk-kirgisiska rasgruppen; nacken är
då vanligen kort och öronkörtelpartiet fylldt,
och hästen kan på grund däraf ej få ned hufvudet
i den önskade vertikala riktningen, då halsen
är rest, utan för det nästan horisontellt eller
"sticker med nosen", hvarigenom hästen blir
betydligt mera svårstyrd, än då tyglarna verka
vinkelrätt mot käkarna, såsom då hufvudet har
den vertikala ställningen. Hos vagnshästen bör
halsen vara högt ansatt och helst något längre
och gröfre än hos ridhästen. För arbetshästen är
det af vikt, att halsen är tung, då framdelen i
sin helhet därigenom blir tyngre, och hästen kan
genom sänkning af halsen lägga mera vikt i selen;
halsen bör därför hos arbetshästen vara bred och
tjock. En alltför bred hals med starkt utvecklad
mankam kallas späckhals eller, om mankammen
hänger öfver åt ena eller andra sidan,
hänghals. Äfven hos nötkreaturen är halsens form
och utseende betydligt varierande hos olika typer
och raser. Hos utpräglade mjölkdjur är halsen
lång och tunn med tunn och oftast något konkav
halskam (fig. 4), då däremot en kort och bred
hals, som har köttig, afrundad halskam och jämnt
öfvergår i manken och bogarna, är utmärkande
för gödtypen (fig. 5).


Fig. 4. För mjölktyper
utmärkande halsform.


Fig. 5. För gödtyper
karakteristisk halsform.

- Om sjukdom i halsen se Halsinflammation 2.

3. Sjöv, tåg, hvarmed ett segels nedre främre
hörn fästes eller hålles på sin plats. Af råsegel
äro blott de understa: focken, storseglet och
begineseglet (då sådant nyttjas), försedda
med halsar, hvilka fästas i seglets båda nedre
hörn, alldeles som skoten, men gå för-öfver
i stället. På ett ledsegel förstås med hals
vanligtvis det tåg, som sitter i det inre
nedre hörnet af seglet, då däremot det i det
yttre varande kallas skot. De hörn af seglen,
uti hvilka halsarna fästas, benämnas halshorn;
men som de understa råseglens nämnda hörn äro
försedda med både halsar och skot, så kallas
blott det, som genom brassningen kommer förligast
eller i lofvart, halshorn, det i lä däremot
skothorn. - Halsa,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>