Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halt - Haltande jamber - Haltande myntfot - Halterer - Haltica - Haltning (Hälta) - Haltpunkt - Halvard - Halvorsen, Jens Braage - Halvorsen, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fluktuerande pris på metallen och lokala
förhållanden inverka högst betydligt på
en malms brytvärdhet. Så kan t. ex. inom
stenkolsdistrikten en malm med endast 25
proc. järnhalt med fördel försmältas, under
det i Sverige till följd af höga träkolspris
knappt nog en malm med 45 proc. järnhalt kan
användas. Såvidt möjligt är, söker man vid
svenska masugnar genom blandning af olika malmer
erhålla en beskickning (se d. o.), hvars järnhalt
uppgår till minst 50 proc. Ehuruväl järnmalm
finnes med ända till 72 proc. järnhalt, undviker
man dock i allmänhet att hålla beskickningen
rikare än 60 proc., emedan annars för litet
slagg skulle bildas för att skydda tackjärnet för
blästerns oxiderande inverkan. Numera blåsas dock
äfven beskickningar med upptill 68 proc. järn
med godt resultat. Åsikterna bland metallurgerna
om lämpligheten af mycket rika beskickningar
äro emellertid fortfarande delade. - 4. Mus.j
en fermat i alla stämmor. Jfr Fermat. 1. C.
O. N. 2. (B. C-m.) 3. C. A. D. (K.S-ll.)
Haltande jamber, metr., ett någon gång i satir
eller burlesk användt jambiskt versmått. Se Jamb.
Haltande myntfot. Se Myntfot.
Halterer (grek. halteres), ett forngrekiskt
idrottsredskap, som nyttjades af atleterna
vid hoppning och bestod af halfcirkel- eller
hantelformiga blystycken, hvilka höllos en
i hvardera handen. Vid uppsprånget kastades
armarna så framåt, hvarigenom farten förhöjdes,
och vid nedsprånget fördes de snabbt bakåt för
återställande af jämvikten. (Se fig. till art.
Gymnasium.)
Haltica, zool. Se Jordloppor.
Haltnlng (Hälta). 1. Otaliga äro de orsaker, som
störa regelmässigheten af en människas eller ett
djurs gång. Hvarje sjukdom, som medför en ömmande
punkt på någon del af de undre extremiteterna,
från en liten liktorn till de värsta åkommor,
gör, att kroppens tyngd, då den för ett
ögonblick skall uppbäras af endast detta ben,
blir relativt för stark, och den sjuke skyndar
sig att komma ifrån svårigheten genom att så
litet och så kortvarigt som möjligt taga benet
i anspråk. Samma verkan ha hvarje förändring af
ett bens form, synnerligast hvad längden angår,
hvarje styfhet i en ledgång, hvarje försvagande
af nervernas kraft, ifrån en vanlig "domning"
till mer eller mindre fullständiga förlamningar,
o. s. v. I dessa fall är haltandet ej förenadt
med eller beroende af någon smärta. På en form
af haltande bör ett alldeles särskildt afseende
fästas, på den nämligen, som förekommer hos barn,
som förut varit friska och som börja skona ett
ben, utan att klaga öfver någon viss smärtande
punkt, ja utan att känna någon smärta alls. Om
de på samma gång liksom släpa benet efter sig och
på en gång sätta hela foten till marken, kan man
vara tämligen viss på, att en börjande höftsjuka
föreligger, och därvid gäller det, nästan mera
än någonsin annars, att genast råda bot.
2. Veter. Vid obetydlig hälta kan det vara
svårt att afgöra, på hvilket ben ett djur
haltar. En häst, som haltar på ett framben, höjer
hufvudet, då han stiger på den sjuka foten för
att därigenom flytta tyngdpunkten bakåt och
minska belastningen på frambenen; vid hälta
på bakbenen sänkes hufvudet och korset höjes,
då hästen hvilar på den extremitet, där hältan
sitter. De flesta hältor ökas, då hästen går på
hård mark, och vid sjukdomar i
främre extremiteterna framträder haltningen
tydligare, då hästen går utför backe eller om
den rides, vid halta på bakbenen åter, om den
går uppför backe eller spännes för vagn. Man
skiljer vanligen mellan rörelsehältor och
belastningshältor, allteftersom smärtan visar
sig företrädesvis vid extremitetens rörelse
eller vid belastningen. Vid rörelsehälta föres
extremiteten stelt och med svårighet fram, vid
belastningshälta märker man företrädesvis,
att djuret söker förkorta det moment,
under hvilket kroppen tyngst hvilar på det
sjuka benet. Vid rörelsehältor har sjukdomen
oftast sitt säte i öfre delen af extremiteten,
t. ex. på främre extremiteterna i bogen eller
knäet och på bakre i lårleden eller korset, då
däremot sjukdomsorsaken vid belastningshältor
i de allra flesta fall är att söka i hofven
eller fotens nedre ledgångar, böjsenor och
senskidor. Orsaker till rörelsehältor å
främre extremiteterna kunna t. ex. vara
inflammation i bogleden eller i muskler och
senor, som omgifva leden, brott å skulderbladet
eller ref ben, bristning eller afstötning
af muskelfästen å öfverarmen, inflammation i
knäleden, senskidegallor i böjsenornas senskida
vid knäleden m. fl. sjukdomar samt å bakre
extremiteterna brott af bäckenbenen, vrickning
af lårleden eller brott af lårbenshalsen,
inflammation i knäleden, slag å insidan af
skänken, inflammation i lymfkärlen å benets
insida, s. k. het lårsvulst, m. m. De vanligaste
orsakerna till belastningshältor äro å såväl
främre som bakre extremiteterna hoflidanden
(se d. o.) af hvarjehanda slag, inflammation i
böjsenor och senskidor samt vrickningar i fotens
nedre ledgångar, kot-, kron- och hofleden och
på bakre extremiteterna äfven sjukdomsprocesser
i hasen. 1. Rsr.* 2. E. T. N.
Haltpunkt, svensk-finska, detsamma som hållplats,
anhaltstation.
Halvard. Se Hallvard den helige.
Halvorsen, Jens Braage, norsk
litteraturhistoriker, f. 7 mars 1845, d. 22
febr. 1900, blef student 1866 och inträdde
omedelbart i hufvudstadspressen, där han i tio
år var medarbetare i "Aftenbladet", 1879-80 i
"Dagbladet" och redigerade juli 1880-febr. 1883
"Ny illustreret tidende". Sistnämnda år
anställdes han vid universitetsbiblioteket
och förestod först som amanuens, från
1895 som underbibliotekarie och från 1898
som bibliotekarie norska afdelningen, men
lämnade sistnämnda år bibliotekets tjänst,
sedan stortinget genom ett anslag på 4,000
kr. satte honom i stånd att egna sig åt sina
litterära företag. H:s hufvudverk är Norsk
författerlexikon 1814-80 (6 bd, 1881-1908,
hvaraf bd I-V t. o. m. art. Thaulow förelåg
färdigtryckt vid H:s död; det öfriga utarbetades
af H. Koht), ett för den norska litteratur- och
personalhistorien oumbärligt arbete, utmärkt för
sträng sanningskärlek och pedantisk noggrannhet
i detaljerna. Från 1893 var H. redaktör
för den norska afdelningen i "Salmonsens
store illustrerede konversationsleksikon".
O. A. Ö.
Halvorsen, Johan, norsk musiker, f. 1864 i
Drammen, utbildade sig till violinist hos
Ad. Lindberg i Stockholm 1882-84, Brodskij i
Leipzig, Auer i Petersburg och Thomson i Liège,
var dessemellan bl. a. i tre år lärare vid
musikinstitutet i Helsingfors samt konserterade
med framgång som violinist. Han blef 1892
kapellmästare vid teatern i Bergen samt dirigent
för ’’"Harmonien" där och är sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
