Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1363-1364 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handske - Handske-moral - Handskmakeri - Handskrift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungar, adelsmän och prelater buro sådana,
utsirade med broderier eller besatta med klenoder
(se fig. 1).


Fig. 1. Biskopshandske från senare medeltiden.

Öfverlämnande af en handske var en
ceremoni, som hörde med till förlänande af
t. ex. biskopsvärdighet, rätt att anlägga en
stad eller slå mynt o. s. v. Riddarnas handskar
voro af läder och räckte upp ett stycke på armen
samt voro ofta på yttersidorna försedda med
järnfjäll. Inom riddarståndet var handskens
kastande ett utmaningstecken, och därifrån
härleder sig talesättet "kasta handsken åt någon"
i betydelsen inleda tvist. En lämning af detta
ridderliga bruk, hvilken ännu för ett femtiotal
år sedan existerade i Sverige, var att på en bal
kavaljeren markerade sin plats i angläsen genom
nedläggandet af sin handske, hvars rubbande
upptogs som en förolämpning. Först i 13:e
årh. började till fruntimmersdräkten höra
linnevantar, som räckte till armbågen, och
detta mod fortlefde i Sverige ända in på de
första årtiondena af 1800-talet, då damerna
på baler nyttjade vantar af primalärft,
mycket hårdt manglade, för att glansen
måtte bli högre. På 1600-talet smyckades
gärna handskarna praktfullt med brodering,
spetsar o. s. v. (se fig. 2). Färgen var mest
gul eller för de finaste handskarna hvit. I
dessa äldre tider betäckte handsken äfven en
del af underarmen (kraghandskar); först långt
frampå 1700-talet försvann kragen, handsken
uppskars vid handlofvens insida och anordnades
till att knäppas om handleden. Liksom det
under riddartiden innebar en stor utmärkelse,
att en dam skänkte en kavaljer sin handske,
så ha i vissa landsbygder i Sverige ända in
i senare tider handskar eller vantar, ofta
konstrikt utsydda, utgjort en väsentlig del
af de vid trolofningen fästehjonen emellan
brukliga gåfvorna (se fig. 3 och 4). Äfven
vid några andra tillfällen, t. ex. vid
begrafningar, ha handskar varit vanliga
skänker åt några vissa befattningshafvande.
A. F.*


Fig. 2. Handskar, som tillhört Karl X Gustaf.
(Lifrustkammaren, Stockholm.)


Fig. 3. Brudhandskar af hvitt skinn,
från Vingåker, Södermanland.
(Nordiska museet.)


Fig. 4. Brudhandskar från Nye
socken, Småland, med bild af Adam
och Eva. (Nordiska museet.)

Handske-moral, ett på tendensen i B. Björnsons
drama "En handske" anspelande uttryck, som
betecknar ett kraf på lika stor sedlig renhet hos
mannen som hos kvinnan.

Handskmakeri. Se Handske.

Handskrift, eg. "det, som någon med sin hand
nedskrifvit" (jfr Kirograf), medelst skrift
gjord reproduktion. Abstrakt betecknar ordet
en persons "hand", d. v. s. handstil med dess
personliga karaktär (jfr Grafologi), konkret
åter betyder det detsamma som manuskript (liber
manuscriptus), d. v. s. skrifven bok eller del
af en sådan, till skillnad dels från tryckt
skrift, dels från urkund, dokument, diplom
i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. kortfattadt
aktstycke, handling, oftast af rättsligt innehåll
och skrifven på ett enda blad (af pergament
eller papper); jfr Diplomatik. Ordet
handskrift brukas äfven för att beteckna en med
pensel, rör eller penna samt någon vätska (bläck,
färg e. d.) på ett föremål åstadkommen skrift,
till skillnad från inristad eller inhuggen skrift
(såsom på runstenar, grafhällar, träkaflar
o. d.); jfr art. Epigraf. Vetenskapen om
handskrifters undersökning i afseende på ålder,
härkomst, handstilar o. s. v. kallas
paleografi (se d. o.).


Fig. 1. Fornromersk papyrusrulle. (Efter en
målning i Pompeji.)

Forntidens greker betjänade sig af flera
slags skrifmaterial, såsom sten, trä, metall,
bast, blad, vax o. s. v., tills de genom
sina förbindelser med Egypten (alltifrån
7 :e årh. f. Kr.) lärde bruket af den af
växtämne beredda papyrus (se d. o.). Detta
efterträddes senare af pergamentet (se
d. o.), som bereddes af djurskinn. De gamles
handskrifter eller böcker (lat. libri, codices)
utgjordes i början af rullar (lat. volumina),
af hvilka hvar och en var sammansatt af ett
antal hoplimmade blad (lat. paginæ). Det hela
(se fig. 1) uppfästes vid en staf af trä,
snittet beskars och behandlades med pimsten,
och vid rullen eller stafven fästes en etikett
(lat. titulus], som angaf skriftens innehåll. I
st. f. våra dagars pärmar användes ett fodral
(lat. capsula) af färgadt pergament. Den form,
som utmärker nyare tiders böcker, hvilka ju
bestå af hoplagda och sammanhäftade ark och blad,
kom i allmänt bruk först i 4:e årh. e. Kr. Vid
samma tid undanträngdes det dittills vanliga
skrifmaterialet papyrus så godt som fullständigt
af pergamentet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>