Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1493-1494 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harnesk - Harney park - Harns - Harnäs - Haro - Haro, don Luis Mendez de - Haro-arkipelagen - Harodskällan - Harold - Harold Gote - Háromszék - Harpa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

armén. Dock buro Lifdrabanterna ännu vid
tjänstgöring på hofvet paradharnesk till
kårens upplösning, 1858. Om harnesk består
af bröst- och ryggstycke (fig. 1), hophållas
dessa öfver axlarna af oftast metallklädda
slejfer, som knäppas på bröstet, i sidorna
af knäppen eller af remmar, som hopspännas
framtill. Bröstharnesk (fig. 2) fästas öfver
ryggen med två korsande remmar, för hvilka finnas
aflånga hål å axlarna och i sidorna. Harnesken
voro fodrade med skinn eller dyrbarare tyg samt
ofta stofferade i kanterna. "Skottfritt" kallas
ett harnesk, som vid profskjutning motstått
sin tids gevär; de bära märke efter
profskottet. Harnesktillverkningen i Sverige var
under nyare tiden hufvudsakligen förlagd till
Arboga och omnejd. Genom skråordningen af 18
juli 1685 drogos alla i andra städer befintliga
harneskmakare, som dolde sig i klensmedernas
skrå, under Plåt- och harneskmakarämbetet i
Arboga. I början af 1700-talet funnos emellertid
harneskmakarämbeten äfven i Stockholm och
Säter. Synonymt med harnesk är kyrass; ordet
ändrar liksom harnesk betydelse från helrustning
(kyritz) till bröstharnesk. Se vidare fig. till
art. Drabant. Cdr.

Harney peak [hä’ni pl’k]. Se Black hiIls.

Harns. Se Harlingen.

Harnäs, två masugnar i Älfkarleby socken,
Uppsala län, vid sjön Torskens utlopp i
Bottniska viken samt vid H. station å Uppsala—
Gäfle järnväg. Tillverkning 1907: 10,600 ton
smidestackjärn. 65 arbetare. Dåv. bergmästaren
Klas Depken (adlad Anckarström) och köpmannen
D. Leijel anlade 1659 å Älfkarleby allmänning
järnbruken H. och Älfkarleby, hvilka sedan
hade samma egare, tills Th. Totties arfvingar
1812 sålde H. till grefve S. af Ugglas. Bruket
nedlades då med undantag af masugnen, och
stångjärnssmidet flyttades till Fagersta i
Västmanlands län. 1881 såldes H. till Söderfors
bruks aktiebolag. B. S.*

Haro [ārå], stad i spanska prov. Logroño,
vid Tirons inflöde i Ebro. 7,914
inv. (1900). Betydlig vin- och fruktodling.
J. F. N.

Haro [ära], don Luis Mendez de, spansk statsman,
konung Filip IV :s gunstling, f. 1598, d. 1661,
var systerson till den ryktbare hertigen af
Olivarez och blef efter dennes fall (1643)
ledande minister. H. kufvade upproren i
Neapel och Katalonien samt afslöt freden
med Nederländerna (1648) och pyreneiska freden
med Frankrike (1659). Han var en statsman af
stor förtjänst och sökte efter bästa förmåga
att hejda den spanska statens nedgång i yttre
maktställning och inre styrka. (V. S—g.)

Haro-arkipelagen [eng. utt. hä’råü-]. Se San
Juans arkipelag

Harodskällan, där Gideon lägrade sig med sitt
folk före striden med midjaniterna (Dom. 7:1),
torde motsvara den nuvarande ’Ain Djälüd
vid nordöstra foten af Gilboa berg (se
Gilboa). E. S-e.

Harold [hä’rald], engelsk namnform för Harald.

Harold Gote, pseudonym för författarinnan
H. F. M. Stéenhoff.

Háromszék [hā’råmsēk], komitat i sydöstra
hörnet af Siebenbürgen, 3,893 kvkm., 136,797
inv. (1900), hvaraf 85 proc. ungrare ("szekler")
och 14 proc. rumäner. I midten, kring Aluta (Olt)
och dess tillflöde Feketeügy, ligga fruktbara
slätter, som omgifvas af höga alper (Lakócza
1,775 m.), täckta af stora bokskogar. Jordbruk,
skogsskötsel, brunkolsgrufvor. Hufvudstad är
Sepsi-Szent-György.
K. B. W.

Fig. 1. Fornegyptisk harpspelare.

Harpa (it. arpa, fr. harpe, af fnhty.
harpha). 1. Mus., urgammalt stränginstrument,
speladt med bägge händernas fingrar, bestående
af fritt sväfvande strängar, innefattade inom
en mer eller mindre triangulär ram, hvars
olika delar vanligen äro: den sneda kroppen
l. resonanslådan, hvarifrån strängarna löpa
upp till stämskrufvarna, som äro fästa uti
instrumentets öfre del, den S-formiga halsen,
från hvars högsta punkt den lodräta stången
l. pelaren stiger ned och möter resonanslådan vid
piedestalen. Antika harpor sakna stång. Harpan
spåras tidigast i Esypten (se fig. 1 och jfr
pl. VIII till art. Egypten), redan under 2:a
årtusendet f. Kr., och fanns äfven i andra
former hos assyrier, hebréer, greker m. fl. Den
västerländska harpan tillhörde företrädesvis
norra Europa. Den gamla gaeliska och den kymriska
nyttjades af Britanniens barder. Särskildt
var harpan omtyckt i Skandinavien under
hednatiden. Vid dess toner sjöngo vanligen
skalderna sina kväden. I sagorna omtalas
flera olika harpo-"slag", hvarmed förmodligen
menas olika melodier eller rytmer. — Ända till
inemot 1700-talet var harpan ett diatoniskt
instrument, utan kromatiska halftoner,
hvilka man kunde åstadkomma endast genom att
med fingret förkorta strängen. I slutet af
1600-talet uppfanns i Tyrolen ett sätt att
medelst hakar tillfälligtvis omstämma strängarna
under spelningen. Hakharpan förekommer numera
endast hos kringvandrande musikanter och
kafésångare. Omkr. 1720 införde Hochbrucker
den första mekanismen för att gemensamt
omstämma alla liknämnda toner medelst pedaler,
hvarigenom spelarens händer kunde uteslutande
egna sig åt spelet. Slutligen uppfann Érard —
efter många försök och föregången af
Cousineau — 1811 den s. k. dubbelpedalharpan
(se fig. 2).

Fig. 2. Dubbelpedalharpa.

Denna hittills fullkomligaste art af
harpa står i cess dur, med omfång kontra-cess –
gess⁴. Strängarnas antal är 46. Genom första
nedtryckningen af de sju pedalerna bli de
sju ♭-tonerna i alla oktaver höjda, så att
stämningen blir c dur:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>