historia och språk: Ob otnosjenijach jazyka slavjanskago k drugim rodstvennym (1853), Pisma ob istorii serbov i bolgar och Istorija baltijskich slavjan (1854), Bosnien—Hercegovina—Gamla Serbien, på ryska (1859), Les slaves occidentaux, The polish question (1864), Slavjanskie narody v Austrii i Turcii, Narodnoje vozroždenie Serbov Lužičan (Sorbernas nationella pånyttfödelse), Razvitie narodnosti u zapadnych slavjan (Nationalitetsutvecklingen hos västslaverna), Vengrija i slavjane m. fl. Hans bredt anlagda Istorija slavjan blef ofullbordad (1871). Af stort värde är hans samling af 318 episka folkdikter från guv. Olonets, "Onežskija byliny" (1873). H:s samlade skrifter utgåfvos 1868--74 i 4 dlr. A—d J. <img l>

Hilgenfeld [-fält], Adolf Bernhard Christoph Christian, tysk teolog, f. 2 juni 1823 i Stappenbeck (preuss. prov. Sachsen), d. 12 jan. 1907 i Jena, studerade i Berlin och Halle, blef 1847 privatdocent i Jena, 1850 e. o. professor där, 1869 professor honorarius, 1873 kirchenrath och 1890 ord. prof. H. är en af de snillrikaste, lärdaste och grundligaste fortsättarna af den baurska skolans (Tübingenskolans) arbeten. Hans forskningar gällde urkristendomen och uppkomsten af N. T:s skrifter. Hade F. Ch. Baur (se d. o.) hufvudsakligen fäst sig vid dessa skrifters olika "tendenser" och därför vid bedömandet af deras ursprung, ålder och tillförlitlighet väsentligen hållit sig till de inre kännetecknen, så sökte H. i samma syfte åstadkomma en såvidt möjligt fullständig historisk utredning. Själf betecknade han sin metod som den litteraturhistoriska kritikens i motsats till Baurs "tendenskritik". Resultatet af hans undersökningar blef i allt väsentligt en bekräftelse på dennes uppfattning om läroskiljaktigheterna inom den äldsta kyrkan; men tillika fann han, att N. T:s skrifter författats tidigare, än Baur hade antagit. I vårt nuvarande "evangelium enligt Matteus" såg han en senare, dock redan i 1:a årh., från en mildrad judekristendoms ståndpunkt gjord bearbetning och utvidgning af en äldre, på hebreiska skrifven urkund, som han antog vara det s. k. Hebréerevangeliet (se d. o.). "Evangeliet enligt Markus" betecknar han som likaledes tillhörande en mildrad judekristen ståndpunkt och grundadt på Petrus' muntliga föredrag samt skrifvet i Rom på 80-talet. "Evangeliet enligt Lukas" och Apostlagärningarna betecknar han som uttryck för en mildrad paulinism ("unionspaulinismen") och förlägger deras uppkomst till Mindre Asien, i slutet af 1:a årh. Till samma tid hänför han den judekristna skriften Jakobs epistel. Endast i den i tiden näst före Jerusalems fall skrifna Uppenbarelseboken ser han ett uttryck för den rent judekristna riktningen med en essenisk anstrykning, likasom å andra sidan den rena paulinismen representeras blott af Paulus' äkta bref. Till dessa räknar H. utom de fyra första (af Baur som äkta erkända) äfven den första episteln till tessalonikerna. Till den efterapostoliska tidsåldern räknar han Petrus' 1:a och 2:a bref, 2:a Tessalonikerbrefvet, de mot gnosticismen polemiserande Kolosser- och Efeserbrefven, de paulinska herdabrefven, Judas' epistel samt de johanneiska brefven och Johannesevangeliet. Det sistnämndas ståndpunkt betecknar han som en mildrad gnosticism, och tiden för dess uppkomst bestämmer han till 130—140. Sina åsikter om den urkristna litteraturen har H. sammanfattat i Historisch-kritische einleitung in das neue testament (1875). F. ö. utgaf han en mängd exegetiska och kritiska arbeten. 1858 började han utgifva "Zeitschrift für wissenschaftliche theologie". Jfr Bibelkritik, sp. 239. (J. P.) Hilka (af mlty. hulleken, hufvudduk), ett slags gammaldags kvinnlig hufvudbonad, hufva, "kråka". Hilker, Georg Christian, dansk dekorationsmålare, f. 1807 i Köpenhamn, d. 1875, utbildade sig vid konstakademien därstädes och behandlade, påverkad af skulptören Freund, dekorationsmåleriet med så mycken smak och så fint stilsinne, att han 1838 erhöll resestipendium för att studera i utlandet. Han studerade i Italien till 1841. Hans förnämsta arbete blef dekoreringen af universitetshusets vestibul, som han utförde al fresko, tillsammans med Konstantin Hansen 1844—53 (allt det ornamentala är af H.). Han utförde sedan dekorativa målningar i universitetets högtidssal (1862—65), landbohöjskolen vid Köpenhamn och Sorö akademi. H. blef lärare vid akademien 1854 och medlem af densamma 1867. Han är representerad i konstindustrimuseet i Köpenhamn. Ph. W. (G—g N.) Hilkia (hebr. = Herrens egendom) var ett vanligt personnamn bland israeliterna, särskildt inom Levi stam (jfr namnets betydelse). Mest känd är den H., som var öfverstepräst på konung Josias tid och då ledde den tempelreparation, hvarvid lagboken (5 Mos., se Deuteronomium) hittades i templet (2 Kon. 22 ff., se Josia). Denne H. uppgifves som ättling af Sadok och ättefader till Esra (1 Krön. 9: 11, Esra 7: 1 ff.). E. S—e. Hill [hi'l], eng., hög kulle, lägre berg, backe. Hill, Karl Johan Danielsson, universitetslärare, matematiker, f. 12 jan. 1793 i Målilla socken, Kalmar län, d. 25 aug. 1875 i Lund, blef student i Lund 1812 och filos. doktor med andra hedersrummet 1817, sysselsatte sig sedan någon tid med medicinska studier samt var 1818 vice bataljonsläkare vid Skånska husarregementet. Snart egnade han sig dock uteslutande åt de matematiska vetenskaperna, blef docent i fysik i Lund 1819 och astronomie observatör 1821 samt förestod 1821—22 och 1826—27 professuren i fysik. Han utnämndes 1827 till professor i fysik vid Teknologiska institutet i Stockholm och 1830 till professor i matematik i Lund. 1870 erhöll han afsked från professuren som emeritus. H. blef 1822 led. af Fysiogr. sällsk. i Lund, 1848 af Vet. akad. och 1850 af Vet. soc. i Uppsala. H. uppträdde under sina yngre år som författare äfven inom fysiken och astronomien, men lämnade snart dessa vetenskaper för att nästan uteslutande egna sig åt den rena matematiken, inom hvilken vetenskapsgren han visade en för svenska förhållanden mindre vanlig produktivitet.