en i det inre farvattnet på Saltviksudde. H:s handelsflotta bestod 1907 af 2 segelfartyg om 498 ton och 3 ångfartyg om 1,288 ton, 3 mindre segelfartyg (43 ton) samt 6 mindre ångfartyg (61 ton). Till staden inkommo och därifrån afgingo s. å. tillsammans 1,254 fartyg om 469,060 ton, hvaraf i utrikes fart 210 fartyg om 153,461 ton. I hamnafgifter för fartyg och varor erlades 43,443 kr. De handlandes antal var s. å. 104 med 131 biträden och en uppskattad inkomst af handelsrörelsen af 281,000 kr. Handtverkarna voro 88 med 226 arbetare och en för bevillning uppskattad inkomst af handtverksdriften af 127,475 kr. och fabrikerna 32 med 346 arbetare och ett tillverkningsvärde af nära 1,5 mill. kr., hvaraf nära 1/3 kom på två tobaksfabriker. — H. bildar med Idenor ett regalt pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands norra nedre kontrakt. Stadens vapen (se fig. 1) visar tre gethufvud i en sköld. — H. är näst Gäfle Norrlands äldsta stad, anlagd på grund af Johan III:s bref 10 nov. 15S1 vid Hornåns utlopp i Lillfjärden på egor, som tillhört Hudviks och Vallens byar, hvaraf namnet Hudiksvall, sedan Hudiksvall, förklaras, fick några år senare stapelrätt, men förlorade den 1636. 1640 flyttades staden till sin nuvarande plats och återfick sin stapelrätt först 1765. Genom eldsvådor har staden flera gånger lidit mycket, och 21—22 maj 1721 plundrades den och uppbrändes helt och hållet af ryssarna, med undantag af den 1643 grundlagda, 1672 invigda kyrkan. En eldsvåda 17 april 1792 lade 87 gårdar i aska. R—r. Hudkräfta, med. Se Hudsjukdomar. Hudlöshet, med. Se Borsyresalfva och Exkoriation. Hudmaskar l. Pormaskar (lat. comedo), de hvita eller hvitgula, masklika bildningar, som stundom framträda ur talgkörtlarna i huden, då dessa klämmas mellan två naglar. De äro icke, som man förr trodde, små djur (jfr dock Hårsäckskvalster), utan hopadt talgkörtelsekret samt bestå af fettkorn och sönderfallande epitelceller (se Epitel). Deras främre ända är mörkare, sannolikt till följd af smuts, som fastnat där. Hudmaskar förekomma oftast i ansiktet (företrädesvis i näsans hudbetäckning). Orsaken till deras uppkomst ligger företrädesvis däri, att talgkörtlarnas utförsgångar tillstoppas af smuts, till följd hvaraf deras sekret hindras från att utgjuta sig på hudens fria yta. Inflammatorisk retning af deras omgifning ger upphof till finnar (se Finne). Hudmaskar aflägsnas därigenom, att man med naglarna eller med spetsen af en urnyckel e. d., utöfvar ett tryck på deras omkrets. De kunna i de flesta fall förekommas helt enkelt genom omsorgsfull tvättning eller borstning af huden med kalitvål. R. T—dt.* Hudmuskler, anat., sådana muskler, som helt och hållet eller delvis äro fästa vid huden och åstadkomma rörelser i denna. Af det förra slaget finnas hos människan otaliga små, af glatta muskelceller bestående muskler, hvilka tillhöra dermis (se Hud) och vanligen förekomma i hårens grannskap. Det senare, viljan underkastade slaget af muskler omfattar dels rynkmuskler (sphincteres), som ligga kring och sammansnörpa hudöppningar, dels och företrädesvis de s. k. mimiska musklerna (se Ansikte). Äfven dessa viljan underkastade muskler kunna uteslutande tillhöra huden, men de flesta ha, åtminstone delvis, sitt ursprung från ben. G. v. D.* Hudporer, anat. Se Hud, sp. 1200, och Hudmaskar. Hudrespiration (af lat. respiratio, andning, utdunstning), fysiol. Hvarhelst blodet under sitt omlopp i kroppen kommer i närheten af den yttre luften eller lufthaltigt vatten, sker ett utbyte emellan blodet och det omgifvande mediets gaser sålunda, att kolsyra afgifves och syre upptages af blodet. Hos människan och de öfriga däggdjuren eger detta gasutbyte rum hufvudsakligen genom lungorna; hos lägre djur spelar däremot andningen genom hud och tarm en mycket stor roll. Så t. ex. kunna grodor, från hvilka lungorna borttagits, fortfara att lefva, om blott den yttre temperaturen icke stiger utöfver + 12° C. De högre ryggradsdjuren kunna däremot icke lefva under sådana förhållanden; hos dem utgör också den genom huden afskilda kolsyremängden endast en obetydlighet (omkr. 1 proc.) i jämförelse med den genom lungorna bortgångna kolsyran. Hos människan uppgår den under 24 timmar genom huden afskilda kolsyremängden till omkr. 7 gr. Vid svettning stiger densamma till 3 à 4 gånger högre värme. R. T—dt.* Hudretmedel, Rubefacientia, med., kallas de medel, hvilka, använda å huden, framkalla rodnad i denna genom att, medelst inverkan å de vasomotoriska nerverna (se d. o.), förslappa blodkärlen i läderhuden och sålunda föranleda ett ökadt blodtillopp till det ställe, där det hudretande eller hudrodnad framkallande medlet nyttjats. De vanligaste hudretmedlen äro terpentin, senapssprit och senapsdeg. En uppvärmd torr yllelapp genomdränkes med terpentin eller senapssprit och lägges öfver det ställe af huden, där man önskar framkalla en retning, samt får kvarligga, tills stark sveda uppstår eller huden blifvit högröd. En sådan starkare hudretning kan verka afledande från underliggande inre organ, hvarför dessa medel ofta med fördel användas mot "håll och styng", d. v. s. antingen muskelreumatism i bröstkorgens väggar eller möjligen börjande inflammation i endera lungsäcken eller lungan; vidare mot akuta mag- och tarmkatarrer (kräkningar och diarré) o. s. v. Vill man, som nödigt är hos barn, hvilkas hud är ömtåligare, mildra verkan af ofvannämnda hudretmedel, blandas terpentinet med matolja (lika delar), eller dränkes yllelappen först i matolja, hvarefter terpentinet eller senapsspriten stänkes på densamma. Alla flyktiga oljor äro mer eller mindre hudretande. Åtskilliga harts- och gummihartssorter, t. ex. prustkåda, samt, i mer och mindre grad, af dem beredda plåster eller salfvor äro skarpt hudretande. Äfven spansk fluga verkar i början hudretande och först vid långvarigare användning blåsdragande. Hudretande verka äfven utspädda syror (ättika, t. o. m. riklig mängd kolsyra, t. ex. i Nauheimbad) och alkalier (ammoniak i linimenter) samt starka saltlösningar ("moderlutbad") — liksom äfven köld och värme, elektricitet, massage o. d. — Vid svimning o. d. använder man kraftig hudretning för att genom nervverkan (reflex) pigga upp hjärnan, andningen och hjärtverksamheten m. m. O. T. S. (C. G. S.) Huds., vid växtnamn förkortning för engelske botanisten William Hudson, f. omkr. 1730, d 1793 som apotekare i London, författare af