Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hålkäl - Håll - Hålla - Hålla af - Hålla bank - Hålla på - Hålldamm - Hållfasthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företrädesvis som ett förmedlande element och
finner användning i synnerhet inom de olika
slagen af listverk. Efter ändpunkternas inbördes
läge skiljer man mellan stående hålkäl (fig. 1),
hvars båda kanter ligga i samma lodräta plan,
stigande hålkäl (fig. 2), hvars öfre kant
skjuter 23 fram längre än den nedre, och fallande
hålkäl (fig. 3), hvars nedre kant skjuter fram
längre än den öfre. Full hålkäl har formen af
en halfcirkel; half hålkäl (stundom äfven
kallad fjärdedels hålkäl) närmar sig formen af
1/4 cirkel. Den senare kallas äfven käl-1ist.
Jfr Gesims, Karnis, Kälning och Listverk.
Upk.*
Håll, med., ett sjukdomssymtom, som kan
ha flera orsaker. Man skiljer sålunda mellan
muskelhåll, pleuritiskt håll o. s. v. Hållet
lokaliseras af den sjuke i allmänhet till
bröstet eller ryggen ofta nog som ett "styng"
tvärs igenom bröstet, mera sällan till buken,
nedom bröstkorgsranden. Det vanligaste hållet
är af s. k. reumatisk art och orsakas af
små muskelbristningar eller inflammationer
(myiter) samt kännetecknas af en häftigt
insättande lokal smärta (styng l. sting)
antingen omedelbart efter någon häftig
rörelse eller efter hosta, nysning o. d.,
eller ock uppträder det, likaledes plötsligt,
utan någon af den sjuke själf iakttagen orsak
("förkylning"). Det reumatiska hållet plägar
vara förenadt med ömhet för tryck och flyttar
sig lätt från ett ställe till ett annat. - S. k.
pleuritiskt håll uppträder vid lung- och
lungsäcksinflammation och framkallas af den
inflammatoriska utsöndringen eller beläggningen
af fibrin å lungsäckens båda blad. Vid lungans
rörelser under andningen kännes denna ojämnhet
som ett hinder för andningen, någon gång
endast som en skrapning, men i de flesta fall,
åtminstone vid akut och häftig inflammation,
som ett verkligt håll. Ett dylikt flyttar sig
endast långsamt, är vanligen begränsadt till
ett visst ställe samt ger i allmänhet icke
någon ytlig ömhet i bröstkorgsväggen. Smärtorna
vid s. k. angina pectoris, hjärtkramp, kunna
ock kännas som ett håll, men dock närmast
som en känsla af kramning genom hjärtat (se
Hjärtsjukdomar). I bukmusklerna inställer sig
mycket ofta håll efter häftig hosta. Ryggskott
(se d. o.) är egentligen ock ett muskelhåll
i nedre delen af ryggmuskulaturen. S. k.
mjälthugg är ett håll i mjälttrakten af buken. Det
framkallas af häftiga rörelser (springande
etc.), men dess närmare natur är okänd. Äfven
smärtor vid bukhinneinflammation, såsom omkring
blindtarmen, gallblåsan etc., kunna kännas
som håll, som torde böra förklaras i analogi
med det pleuritiska hållet (se ofvan). Mot
reumatiskt håll användes med fördel värme,
massage, liniment och s. k. antireumatiska
pulver (se under Hufvudvärk). Det håll,
som utlöses vid inflammationer i inre,
serösa hinnor, behandlas alltefter orsaken
som lungsäcks- och bukhinneinflammation.
I. H.
Hålla, jaktv., kallas de med hönshund
jagade fågelarternas vana att vid hundens
annalkande förbli orörliga (trycka). En fågel
säges "hålla dåligt", då den vid hundens eller
jägarens annalkande, redan utom skotthåll, tager
till vingarna (lyfter) eller då den löper undan
på marken. A. Km.
Hålla af, sjöv., med afsikt förändra den
riktning fartyget styr, så att vinden får
större tillfallsvinkel i seglen; man säger
t. ex. "hålla af ett streck", "hålla af för
en seglare" o. s. v. - Hålla bidevind, segla
l. ligga bidevind (se d. o.). - Hålla fullt,
styra fartyget så, att seglen jämt hållas fulla,
utan att fladdra. - Hålla kurs l. styra kurs,
styra i den riktning, i hvilken man vill
framkomma, utan att af motvind eller annan
orsak nödgas afvika därifrån; äfvensom att
efter en tillfällig upplofning eller afhållning
åter styra i det anbefallda kompasstrecket. -
Hålla lofven, bibehålla sitt läge i lofvart
om ett fartyg eller annat föremål; äfven att
styra jämt bidevind, utan att falla af. -
Hålla lätt, vid bidevindsegling ej styra nära
vinden, utan hålla godt fullt. - Hålla ned,
falla af från kursen och styra ned mot ett i
lä befintligt fartyg eller föremål för att
närma sig detta. - Hålla sjön, under storm
ligga ute eller fortsätta sin segling, utan
att söka hamn. - Hålla öppet klys. Se Kly s.
R. N.*
Hålla bank, spelt. Se t. ex. Farao, sp. 1379.
Hålla på. Se Grufkompass.
Hålldamm (Spardamm). Se Damm
Hållfasthet, tekn., i allmänhet ett materials
egenskap att, utan att brista, kunna motstå
påkänningen af en kraft eller belastning; i
inskränkt bemärkelse det maximimotstånd, som
materialet därvid förmår utöfva. (Bärighet är
en äldre, nu obruklig benämning af ungefär samma
innebörd.) Den ansträngande kraften framkallar
i materialet en spänning eller påkänning, som
hålles i jämvikt af materialets hållfasthet;
denna anges därför liksom påkänningarna
till sin storlek i vikt per ytenhet,
vanligen kg./kvmm. eller kg./kvcm. Beroende
på arten af påkänning skiljes mellan
sträck- l. draghållfasthet, tryckhållfasthet,
böjningshållfasthet, skjufningshållfasthet
samt vridnings- l. torsionshållfasthet. I
närmaste samband med materialets hållfasthet
och af väsentlig betydelse för dess dithörande
egenskaper äro de formförändringar, som
inträda hos materialet under inverkan af en
påkänning. Dessa formförändringsförlopp äro
vid de nämnda olika slagen af påkänningar för
ett isotropt (alltigenom likabeskaffadt) ämne,
såsom mjukt järn och stål, koppar m. fl. metaller
och ämnen, analoga och karakteriseras bäst af
materialets förhållande, när det utsattes för
en rent sträckande påkänning. Som typ härför
skall anföras deformationsförloppet hos mjukt
järn och stål vid sträckande belastning.
En cylindrisk stång af t. ex. mjukt götstål
utsattes för sträckande belastning i stångens
längdriktning. Belastningen = P kg.; stångens
tvärarea = A kvmm. Sträck- eller dragpåkänningen
i materialet, som tänkes
jämnt fördelad öfver tvärarean, är då = P/A kg.
per kvmm. Så snart stången belastas,
undergår den en förlängning. I vidstående
belastnings- och töjningsdiagram
(fig. 1) äro belastningarna afsatta på
den vertikala axeln och förlängningarna på
den horisontella. Intill en viss påkänning
ökas töjningarna lika mycket för hvarje ny
kg./kvmm., d. v. s. töjningar och påkänningar
äro proportionella. Proportionalitetsgränsen
är den högsta påkänning i kg. per ytenhet hos
materialet, intill hvilken töjning och påkänning
fortfarande äro proportionella. Töjnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
