Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 193-194 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häusser, Ludwig - Häxa - Häxdanser - Häxeriprocesser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Heidelberg, förmåddes af F. C. Schlosser
att egna sig åt historiens studium, blef
filos. doktor i Heidelberg 1838, docent 1840,
e. o. professor 1845 och ord. 1850 vid samma
universitet. Under dessa år utgaf han Ueber
die teutschen geschichtsschreiber vom anfang
des Frankenreichs bis auf die Hohenstaufen
(1839), Die sage vom Tell, aufs neue kritisch
untersucht (1840) och Die geschichte der
rheinischen Pfalz (2 bd, 1845). Lifligt
öfvertygad om den historiska vetenskapens
uppgift att lämna en ledtråd till lösning af
samtidens frågor, kastade han sig in i det
publicistiska och parlamentariska lifvet. Han
utgaf tendensskriften Schleswig-Holstein,
Däne-mark und Deutschland (1846) och deltog
1846-47 i uppsättandet af "Deutsche zeitung",
hvars mål var att verka för Tysklands enhet
och för representativa författningar i de
tyska staterna. Under en del af 1848 var han
redaktör för denna tidning. På hösten s. å. blef
han medlem af badensiska landtdagens Andra
kammare, där han inom kort blef en af den
liberala majoritetens ledare; han var äfven
1850 medlem af parlamentet i Erfurt. Då han såg
alla försök till Tysklands enhet omintetgjorda,
drog han sig emellertid s. å. tillbaka från
det parlamentariska lifvet. Nu tillkom H:s
förnämsta verk, Deutsche geschichte vom tode
Friedrichs des grossen bis zur griindung des
Deutschen bundes (4 bd, 1854–57; 4:e uppl. 1869),
i hvilket han uttalar sin förkastelsedom öfver
den habsburgska familjepolitiken och den gängse
Napoleonskulten. Från 1859 deltog H. ånyo i de
politiska striderna och uppträdde med framgång
både mot reaktionen inom den protestantiska
kyrkan och regeringens eftergifter för
katolikernas fordringar i Baden, hvars Andra
kammare han åter tillhörde 1860–65. I striden
mellan Österrike och Preussen på 1860-talet
stod H. på preussiska sidan och författade
stridsskriften Die reform des deutschen
Bundestags (1863). – Utom ofvan nämnda
arbeten utgaf H. Friedrich Lists "Gesammelte
schriften" (3 bd, 1850–51), med biografi, samt
Denkwiirdigkeiten zur geschichte der badischen
revolution (1851). Han var en utmärkt föreläsare,
som åhördes af studenter från alla delar af
Tyskland, och efter hans död offentliggjorde
v. Oncken efter stenografiska anteckningar hans
föreläsningar öfver Geschichte der französischen
revolution 1789 bis 1799 (1867; 3:e uppl. 1891)
och Geschichte des zeitalters der reformation
1517–16A8 (1868; 3:e uppl. 1903). Hans smärre
arbeten utgåfvos som Gesammelte schriften (2 bd, 1869–70).
– Jfr Wattenbach, "Ludwig H., ein vortrag" (1867),
och Mareks, "Ludwig H." (1903).

V. K–r.*

Häxa (ty. hexe, af fnhty. hagezussa, urspr. skogsrå eller
annan kvinnlig naturdemon), trollkvinna, är ett ord,
som troligen först i slutet af 1600-talet inkom
i vårt språk. De egentliga svenska benämningarna
voro trollkona, trollpacka, trollkäring. Tron,
att vissa personer antingen själfva eller med
makters och andars bistånd förmå att på
öfvernaturlig väg skada sina medmänniskor, är
uråldrig och allmänfolklig. Hos de primitiva
folken förklaras all sjukdom och död, som icke
genom sin orsak är hänförbar till kirurgisk
behandling, vara förorsakade af onda väsen eller
illasinnade människor. Ofta anses trollkarlen
på ett magiskt sätt förtära den sjukes kraft
eller själ. Anklagelser för trolldom med ty
åtföljande dödsstraff ha därför förekommit i
ofantlig utsträckning hos de flesta folk sedan
oberäknelig tid, och allmänfolkligt har äfven
varit att härvid låta något slags "gudsdom"
(se Ordalier) fälla utslaget. I Europa tillskrefs
den skadegörande trolldomsförmågan företrädesvis
kvinnor eller kvinnliga demoner. Dessa ansågos
draga till sig kraft från människor, djur, växter
och sädesfält och musten ur födoämnena, förmörka
sol och måne, framkalla hagel och oväder och i
allmänhet rubba naturlagarna. Vid utförandet
af sina dåd, hvilka helst skedde nattetid,
förmådde de på ett eller annat sätt skaffa sig
flygförmåga eller ock ikläda sig djurskepnad,
såvida de ej lämnade åt sina tjänsteandar att
utföra deras vilja. Äfven i Norden har tron på
trollkvinnor sannolikt förekommit sedan uråldrig
tid - af ett danskt fynd känner man en kvinnas
magiska utensilier under äldre bronsåldern -,
och konsten att utöfva sej d spelar vid slutet
af hednatiden en viktig roll. Håva-mål omnämner
en besvärjelseformel mot trollkvinnor; Tor är
deras fiende, däremot stå Oden och Freja ofta
med dem på förtrolig fot och utöfva själfva
magi. Man synes visserligen under hednatiden
ha betraktat trollkvinnor med fruktan och äfven
afsky, men dock ej ha haft lagstraff mot trolldom
som sådan. Äfven kristendomen förfor i början
jämförelsevis skonsamt mot trollkvinnorna,
därest man ej ansåg dem ha gjort sig skyldiga
till direkt brott mot lif och egendom. Märkligt
är den norska äldre borgar-tingslagens stadgande,
att kvinna, som beryktas som "trolsk", må fria
sig med sex kvinnors vittnesmål. Förmår hon det
ej, skall hon med sin egendom draga från orten,
"ty ej förvållar hon själf, att hon (af naturen)
är ett troll". På 1200-talet uppstod i Europa
i samband med en alltmer genomgripande tro på
djäfvulens betydelse den föreställningen, att
häxorna stodo i intimt förbund med mörkrets
furste och af honom erhöllo den makt, hvarom
det knappast föll någon in att hysa ringaste
tvifvel, likasom man ej heller tviflade på de
störtade hednagudarnas verkliga existens, ehuru
man ansåg dem som onda andar. Tron på häxors och
trollkarlars öfvernaturliga förmåga understöddes
äfven af kyrkofäderna och fastslogs genom påfliga
och kyrkliga proklamationer. "Det största af allt
kätteri är att ej tro på häxors verksamhet" heter
det i Sprengers "Häxhammaren". Ehuru påtagligen
rotad i hedniska föreställningar, utvecklade
sig tron på hemliga häxsamman-komster, där en
utbildad djäfvulskult bedrefs, först i samband
med kättarförföljelserna genom inkvisitionen och
grep med förfärande makt omkring sig. Se vidare
Blåkulla, Bära, Häxeriprocesser,
Magi, Sejd, Troll samt Vala.

N. E. H.

Häxdanser, bot. Se Marasmius och Musseron.

Häxeriprocesser, rannsakningar med för trolldom
anklagade (se Häxa), förekommo redan under
förra hälften af 13:e årh. På 1230-talet hölls
i Trier den, såvidt man har sig bekant, första
häxeriprocessen. De anklagade beskylldes för
att ha förvandlat sig i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>