Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höhnel, Lusvig von - Höhscheid, stad - Höiesteret. Se Höjesteret - Höijer, Benjamin Karl Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Höhscheid-Höijer
242
Suess o. a.) Beiträge zur geologischcn
kenntniss des östlichen Afrika (i Vet.-akad:s
i Wien publikationer, 1891). 1892-93 följde
H. amerikanen Astor Chan-ler på en expedition
från Vitukusten till landets inre. Höhscheid
[-Jajt], stad i preussiska reg.-omr. Dusseldorf
(Khenprovinsen), nära Solingen. 15,467
inv. (1905). Fabrikation af knifvar,
saxar och blanka vapen, korsettfjädrar
m. m. Järngjuteri. H. blef stad 1856.
(J. F. N.)
Höiesteret. Se H ö j e s t e r e t. Höijer,
Benjamin Karl Henrik, universitetslärare,
filosof, f. l juni 1767 på Lilla Klings-bo i
Stora Skedvi socken i Dalarna, d. 13 juni 1812
i Uppsala, inskrefs som student vid Uppsala
universitet 1783, där han förvärfvade grundliga
och omfattande insikter i den grekiska och
romerska litteraturen, historien och nyare
tiders vitterhet, men i synnerhet studerade
filosofi, hvartill hans håg först väcktes
genom åhörandet af Boéthius’ föreläsningar
öfver Kant. 1788 tog han filos. graden och blef
1789, efter att ha utgifvit afh. Quid artibus
ele-gantioribus mores debeant, kallad till docent
i praktisk filosofi. 1790 lät han emellertid
inskrifva sig i Kanslikollegium i Stockholm,
men återvände redan 1791 till Uppsala. 1795-98
utvecklade han en utomordentlig verksamhet i
G. A. Silverstolpes "Litteraturtidning" och
"Journal för svensk litteratur", 1798 blef han
utnämnd till adjunkt i teoretisk och praktisk
filosofi, sedan han kort förut gjort en resa
till Danmark och Tyskland samt därunder gjort
bekantskap med Klopstock och knutit varaktig
vänskap med Reinhold samt i synnerhet med Fichte
och Schelling. 1799 uppfördes H. enhälligt å
första förslagsrummet till den efter Christiernin
lediga professuren i teoretisk filosofi, till
hvilken han speciminerat med inledningen till
Om den philo-sophiska constructionen, men blef
förbigången. För att undfly de obehagligheter,
af hvilka denna befordringsfråga varit åtföljd,
företog H. 1800-02 en ny resa, hvarunder han
ett helt år vistades i Paris, besökte Schweiz
och uppehöll sig en längre tid i Berlin. I
denna stad fann han de ideella intressen, som
han fåfängt sökt i Paris, umgicks förtroligt
med Fichte, gjorde bekantskap med Tieck,
bröderna Schlegel m. fl. Under sin frånvaro
i utlandet sökte han förgäfves en professur
vid universitetet i Åbo. Samma öde vederfors
honom efter återkomsten till fäderneslandet
vid ansökningen af fyra professurer och två
lektorstjänster. Först efter statshvälfningen
1809 befordrades han till professor i teoretisk
filosofi vid Uppsala universitet.
Orsaken till att en person med H:s öfverlägsna
vetenskapliga förmåga nödgades i nio år
kvarstanna på sin underordnade plats som filos.
adjunkt är att söka i skuggrädslan hos Gustaf
IV Adolf, i förening med vissa förhållanden
vid Uppsala universitet under 1700-talets sista
årtionde. Där hade såväl bland universitetets
yngre lärare som bland de
äldre studenterna bildats en mängd föreningar,
som voro ett slags efterapning af revolutionens
klubbar i Paris. Dock voro de flesta af
dem ej af politisk natur, utan hade endast
nöjet till syftemål. Men de råkade med skäl
i vanrykte därför, att i dessa nöjen ingick
ett element af råhet och grof ysterhet, som
var i hög grad egnadt att såra den estetiska
och moraliska känslan. Blott en enda af dessa
föreningar, "Juntan", för hvilken H. stod i
spetsen, hade en djupare och allvarligare
betydelse. L. Hammarsköld säger om denna
förening, "att den allvarligare anda, de djupare
åsikter om vetenskap och konst, den ökade
ifvern för verklig lärdom, den vidsträcktare
bekantskapen med Tysklands rika litteratur, som
under de senare tjugu åren alltmer utvecklat
och stadfäst sig vid Uppsala lärosäte, äro
det lämnade arfvet af denna förening". Att
detta oaktadt Juntan blef ansedd att vara en
"plantskola för jakobinism och de brottsligaste
grundsatser", berodde därpå, att i densamma
obestridligen ingick ett politiskt element. Ty
Juntans ändamål var ej endast, såsom I. Hwasser
påstår, att sammansmälta den kantiska filosofien
med franska revolutionens grundsatser, utan dess
medlemmar - K. von Rosenstein, G. af Wetterstedt,
H. Järta, E. Abr. Almqvist, G. A. Silverstolpe,
M. Wallenberg m. fl. - kommo tillsamman för att
utbyta tankar äfven i politiska ämnen, och de
\oro lifvade af ett ungdomligt varmt intresse
för politisk frihet, hvilket de icke skydde att
öppet uttala. Hos regeringen, som var uppskrämd
af franska revolutionen, framställdes H. som en
farlig person, hvars fortkomst på den akademiska
banan borde förhindras. Och då det dessutom
var bekant, att H:s filosofiska åsikter voro
besläktade med Fichtes, så nyttjades detta som
ett medel för att hos Gustaf IV Adolf utmåla
H. äfven som en ateist. I själfva verket var
H. i sina politiska åsikter fjärran ifrån alla
ytterligheter. Därom vittna icke blott åtskilliga
af honom författade recensioner i Silverstolpes
"Litteraturtidning", utan äfven hans intressanta
ö f ver sig t af skrifter hörande till franska
revolutionen. Dessa uppsatser röja på ett
otvetydigt sätt att, om H. icke var någon
vän af den absoluta monarkien (och således
icke af det dåv. regeringssättet i Sverige),
han var det ännu mindre af demokratien,
och att det konstitutionellt monarkiska
regeringssättet var det politiska ideal,
som föresväfvade honom. Och om han under ett
tidigare skede af sitt lif gjort sig skyldig
till några illusoriska föreställningar i
af-seende på franska revolutionen och de män,
som i densamma voro ledande, försvunno dessa
föreställningar fullständigt under hans
vistelse i i Paris, efter hvad man finner
bl. a. af hans Underrättelser om Frankrikef
på stället egenhändigt uppsatte (utg. af
M. J. Crusenstolpe i "Portefeuillen"). Han ej
blott blef förbigången; man inskränkte äfven på
allt sätt hans verksamhet på den plats, som han
redan innehade. Sålunda vägrades det honom att
hålla offentliga föreläsningar öfver den sköna
konstens filosofi, och hofkanslersämbetet
afslog hans 1806 inlämnade ansökning om
tillstånd att få utgifva en litterär tidskrift,
som skulle sysselsätta sig endast med utländsk
vetenskap och konst samt ej vidröra politiska och
religiösa ämnen. Sedan H. fått den efterlängtade
professuren, blef han efter en tid missbelåten
med sin ställning, och på sina sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
