Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen - Ibsen 1. Henrik I. - Ibsen 2. Sigurd - Ibu. Se Ibo 2 - Iburg, fäste. Se Driburg - Ibycter l. Gamvråksläktet, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsats af symbolism. I:s inflytande på
den samtida litteraturen har varit djupt
ingripande. I Norden var han under 1860-70-talen
högt beundrad; från Norden spred sig småningom
hans inflytande först till Tyskland, där han från
1880-talet blef alltmera uppmärksammad, där en
"Ibsen-gemeinde" bildades och där han sedan
en tid framåt behärskade den moderna scenen,
vidare till Italien och andra länder. Från
honom togo ock de nyare dramatikerna i olika
länder djupgående intryck (i Tyskland särskildt
G, Hauptmann och andra yngre dramatiker,
i Italien Giacosa och veristerna; i England
bl. a. H. A. Jones och Shaw; i Norden Strindberg,
Tor Hedberg, Edv. Brandes, G. Heiberg; äfven
nyare fransk dramatik visar spår af I:s
inflytande).
I:s arbeten äro bibliografiskt förtecknade af
J. B. Halvorsen i "Norsk forfatterlexikon" med
en mängd notiser om uppföranden, kritiker o, d.;
rika bibliografiska meddelanden förekomma ock
i I:s Samlede værker (1898-1902). En liknande
tysk upplaga föreligger äfven; I:s arbeten äro
mer eller mindre fullständigt öfversatta till
alla kulturspråk. 3 bd efterlämnade skrifter
utkommo 1909. Hans namnteckning är meddelad
å pl. IV till art. Autograf. 1899 restes hans
staty framför Nationalteatret i Kristiania.
Litteraturen om I. är utomordentligt
rikhaltig. Här må nämnas G. Brandes: dels flera
olika uppsatser sammanförda i dennes "Samlede
værker" (del. V och XVII), dels äfven ett
arbete på tyska i samlingen "Die litteratur",
V. Vasenius, "H. I. Ett skaldeporträtt"
(1882), H. Jæger, "H. I. 1828 -1888" (1888)
och "H. I. og hans værker" (1892), festskriften
"H. I. 1828-98", utg. af G. Gran, H. Lindgren,
"H. I. i hans lifskamp och hans verk" (1903),
vidare Robinson (U. v. Feilitzen), "I. och
äktenskapsfrågan" (1882), K. A. Melin, "Om
I:s individualism" (i Nya elementarskolans
årsber. 1884), C. Lambek, "Bidrag til
Ibsenkritiken" (1899), K. D. af Wirsén,
"Kritiker" (1901), E. Hedén, "H. I:s senare
diktning" (1906), och T. Fogelqvist, "H. I." (i
studentfören. Verdandis småskrifter, s. å.);
samt af den rikhaltiga utomnordiska litteraturen:
L. Passarge, "H. I. Ein beitrag zur neuesten
geschichte der norwegischen nationallitteratur"
(1883), H. Bahr, "H. I." (1887), L. Berg,
"H. I. und das germanentum in der modernen
literatur" (s. å.), E. H. Schmitt, "I. als
psykologischer sophist" (1889), A. Sarolea,
"H. L" (1891), A. Ehrband, "H. I." (1892),
P. H. Wichsteed, "Lectures on Ibsen" (1892),
Lou Salomé, "H. I:s frauengestalten" (1892),
E. Tissot, "Le drame norvégien" (1893),
E. de Born, "H. I." (1893), H. H. Boyesen,
"A commentary ön the writings of Ibsen"
(1894), E. Reich, "H. I:s dramen" (1894;
6:e uppl. 1908), G. M. Scalinger, "I." (1893),
A. Schack, "Udviklingsgangen i Ibsens digtning"
(1896-97), A. v. Hanstein, "I. als idealist"
(1897), A. Garde, "Der grundgedanke in Ibsens
dichtung" (1898), E. Steiger, "Das werden des
neuen dramas" (s. å.), Lourié, "La philosophie
sociale dans le théatre de Ibsen", K. Woerner,
"H. L" (1900), B. Litzmann, "Ibsens dramen"
(1901), E. Lothar, "H. I." (1902), P. Ernst,
"H. I." (1904), H. Landsberg, "H. I." (1904),
Colleville & Zepelin, "Le maitre du drame
moderne. Ibsen" (1904), A. Wagner, "H. I."
(1907), B. Kahle, "L, Björnson und ihre
zeit-genossen" (1908), J. Bing, "I." (1909). Jfr
Bult-haupt, "Dramaturgie des schauspiels", IV
(1901).
2. Sigurd I., den föregåendes son, sociolog
och politiker, f. 23 dec. 1859 i Kristiania,
kom 1864 med sina föräldrar till utlandet,
blef student i München och studerade juridik
samt blef 1882 juris doktor vid universitetet
i Kom. 1884 återkom han till Norge, anställdes
1885 vid Utrikesdepartementet i Stockholm och
var sedermera attachéstipendiat i Washington
och Wien. 1890 utträdde han ur diplomatiens
tjänst, för hvilket steg han redogjorde i en
uppseendeväckande artikelserie (Hvordan jeg kom
ud af den diplomatiske karriere), och bosatte sig
som tidningsman i Kristiania. 1896-97 höll han
föredrag vid universitetet öfver sociologiska
ämnen, och förhandlingar om en professur
för honom egde rum; anbudet om en docentur
tillsvidare afslog han. Jämte J. E. Sars,
Arne Löchen och Chr. Collin redigerade han
1892-95 en ny serie af "Nyt tidsskrift", som i
flera afseenden bidrog att bestämma den norska
politikens riktning, och utgaf 1897-98 i förening
med Bj. Björnson och J. E. Sars "Ringeren". I
samtliga de artiklar, som tidskriften innehöll
om de unionella förhållanden, tog I. till orda
för egen norsk diplomati och konsulatväsen,
liksom han också förutsade unionsupplösningen
och upprättandet af det norska konungadömet
väsentligen i öfverensstämmelse med de i Unionen
(1891) gifna grunddragen. Då 1898 Departementet
for det indre omorganiserades till att omfatta
äfven en utrikesafdelning för handel och
sjöfart, vardt I. dess expeditionschef. På
uppdrag af regeringen (ministären Steen) framlade
han en utredning af frågan om eget konsulat
väsen, förbundet med gemensam diplomati och
utrikesdepartement, med förslag till organisation
af eget norskt konsulatväsen. Då den kombinerade
konsulatkommittén tillsattes 18 januari 1902,
vardt I. medlem af den och deltog likaledes i de
följande förhandlingar, som fördes på grundval
af kommunikén af 24 mars 1903. I., som sedan 21
apr. 1902 tillhört Blehrs ministär, inträdde
22 okt. 1903 i Hagerups koalitionsministär som
norsk statsminister i Stockholm och afgick i mars
1905, då konsulatförhandlingarna strandat. Sedan
har han ej lämnat privatlifvet. I. har vidare
utgifvit essaysamlingen Mænd og magter (1894).
1. K.W-g. 2. O. A. Ö.
Ibu. Se Ibo 2.
Iburg, fäste. Se Driburg.
Ibycter 1. Gamvråksläktet, zool., hör
till underfamiljen gamfalkar, Polyborini,
inom fam. Falconidæ bland dagroffåglarna,
Falconiformes. Näbben är utdragen, smal,
framåt sakta nedböjd mot spetsen, med svag
hake och utan tand. Fötterna äro måttligt höga
och spensliga, befjädrade något litet nedanför
hälleden; tårna och vingarna äro långa, de senare
spetsiga. Flera arter finnas i Syd-Amerika. -
Gamvråken, I. australis, är djupt svart, med
hvitaktiga längdstreck på halsen, ryggen och
bröstet; benens fjäderbeklädnad är roströd,
vingpennorna vid basen och stjärtpennorna
i spetsen hvita. Gamvråken är hemma i södra
delarna af Syd-Amerika och är särdeles allmän
på Falklandsöarna. Den är alls icke skygg,
utan förgriper sig till och med i människors
omedelbara grannskap på döda eller sårade
djur. På marken löper gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
