Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealism (se Idé) - Idealism 1. Kunskapsteor. - Idealism 2. Metafys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våra egna "idéer", vårt inre medvetenhetslif
(våra sinnesförnimmelser, föreställningar,
tankar, känslor och vårt viljande), och
förnekar berättigandet att därifrån sluta till
en verklighet af annan art, något objektivt,
som är något annat än blott medvetenhetsinnehåll
hos subjektet. Denna åsikt har först i bestämd
form framställts af Berkeley, som gjorde
gällande, att esse = percipi (vara = förnimmas)
och att tingen sålunda intet annat äro än
komplexer af vissa förnimmelser, t. ex. det
verkliga äpplet endast sammanfattningen af vissa
syn-, lukt-, smak- och känselförnimmelser. Från
detta upplösande af all substantiell verklighet
i sensationer gjorde Berkeley dock undantag för
själssubstansen och antog äfven andra personers
existens som själar, liksom han ock ytterst antog
en absolut substans, Gud, som våra sensationers
grund. Radikalare genomfördes åsikten af Hume,
som äfven fattade människans egen själ som
"en knippa af perceptioner" och underkastade
substans- och kausalitetsbegreppen en skarpsinnig
kritik (se Hume och Kant). Denna form af den
kunskapsteoretiska idealismen är en sensualistisk
idealism och kallas ofta subjektiv idealism. Från
den skiljer sig den rationalistiska idealismen)
som ej utgår från sensationerna som det verkliga
och därigenom konsekvent skulle drifvas till
solipsism (se d. o.), utan tillmäter den högsta
verkligheten åt de allmängiltiga begreppen
samt går tillbaka till ett absolut subjekt
som verklighetens yttersta grund. Denna åsikt
har först framställts af Fichte d. ä. och
sedan på olika sätt utförts af Schelling, Hegel
m. fl. I Sverige framträdde en närbesläktad
åsikt hos Boström, som uttryckligen upptog
identifieringen af vara och förnimmas, men
betonade, att det högsta förnimmandet är
tänkandet och begreppet sålunda det högsta
varat, samt att förnimmas förutsätter någon,
som förnimmer, hvarför den högsta verkligheten,
som är sin egen grund, ej kan vara något af
en annan förnummet, utan är den förnimmande
personen, det absoluta, individuella själfmedvetandet.
Hans idealism blef sålunda
rationalistisk till skillnad från Berkeleys och
Humes sensualism samt teistisk till skillnad
från de nämnde tyske tänkarnas panteism.
- Motsatsen till den kunskapsteoretiska idealismen
är realismen, som antager något objektivt,
hvars verklighet ej är uttömd därmed, att det
är af oss förnummet eller tänkt (se Realism).
Idealismens hufvudargument äro förnämligast
följande, som här åtföljas af realismens kritiska
invändningar, punkt för punkt: a) Begreppet om
en af tänkandet oberoende verklighet innebär en
motsägelse, ty i detta begrepp är objektet tänkt
och sålunda ej af tänkandet oberoende. Kritik:
den påstådda motsägelsen löses därigenom,
att objektet väl kan både tänkas och därjämte
ha en däraf oberoende verklighet, i det att
bestämningarna tänkt och oberoende af tänkandet
tilläggas objektet i olika afseenden b) Man
kan icke tänka något annat än tänkandets eget
innehåll. Kritik: det tänkta kan vara abstrakta
bestämningar hos en konkret verklighet, hvilken
i sin individualitet ej tankes, c) Vetenskapen
sträfvar efter en allmängiltighet och visshet,
som förbjuda alla osäkra antaganden; nu är vårt
eget medvetandes innehåll det enda för oss fullt
vissa; därför kan vetenskapen ej gå utanför
detta och postulera den problematiska objektiva
verkligheten. Kritik: idealismen omöjliggör
tvärtom den eftersträfvade allmängiltigheten,
då den stannar vid en rent subjektiv visshet
blott hos den enskilde tänkaren, otillgänglig
för all kontroll genom andras iakttagelser,
d) Vetenskapen sträfvar efter den största
möjliga förenkling af kunskaperna; denna
ekonomiska princip förbjuder att antaga
en annan realitet vid sidan af den i vårt
eget medvetande omedelbart gifna. Kritik: det
realistiska uppfattningssättet är vida enklare,
hvilket tydligt framgår, om man skulle försöka
formulera fysikens eller kemiens teorier
i idealistiska begrepp. - Äfven om de här
refererade invändningarna mot idealismens bevis
äro riktiga, så är därmed icke frågan slutligt af
gjord. Om idealismen icke är bevisad, så kan den
ju ändå vara en berättigad hypotes, som vinner
sin bekräftelse genom den världsförklaring och
den lifsåskådning, som på dess princip kunna
uppbyggas. Granskningen från denna synpunkt
kan naturligen här ej ens antydas, hvarför
frågan måste lämnas oafgjord. En förmedlande
ståndpunkt mellan idealismen och realismen
intog Kant genom sin fenomenalism, som han
själf kallade kritisk eller transscendental
idealism. Det gifna i vår erfarenhet är
enligt denna åsikt icke sensationerna som
blott sådana, utan fenomenen, hvilka därjämte
konstitueras af de till vårt medvetandes
väsen hörande, aprioriska formerna, rummet och
tiden samt förståndskategorierna. Fenomenen äro
verkligheten, såsom den för oss synes eller ter
sig; det måste vara något därvid, som synes,
äfven om detta i och för sig är helt annorlunda,
än det synes oss. Detta något kallar Kant
"tinget i sig", och därmed har han erkänt en
objektiv verklighet, om hvilken vi emellertid
kunna veta endast att, icke alls hvad den
är. Denna fenonienalistiska lära om en okänd
grund bakom det för oss vetbara har omfattats
äfven af agnostiker som Spencer samt i
viss mån äfven af Stuart Mill och Mach, trots
deras anslutning i öfrigt till en sensualistisk
idealism, under det att däremot E. v. Hartmann
förfäktar kategoriernas äfven objektiva giltighet
och därigenom grundlägger en "transscendental
realism". Det är ock svårt att inse, hvarför
erkännandet af rummet och tiden samt kategorierna
som närmaste former för vår uppfattning skulle
behöfva utesluta deras giltighet därjämte för den
objektiva verkligheten eller deras motsvarighet
mot former hos denna; om denna verklighet
ock är annorlunda, än den af oss fattas,
så kunde ju antagas, att vissa bestämningar i
våra uppfattningssätt lagbundet svara mot vissa
bestämningar hos föremålen, liksom t. ex. fysiken
antager, att alldeles bestämda vibrationstal i
eterns rörelser svara mot hvar och en af våra
subjektiva färgförnimmelser. På så sätt skulle
vi ju kunna antagas få en åtminstone medelbar
kunskap om "tinget i sig".
2. Metafys., den åsikt, som antager en
ursprunglig andlig verklighet och sålunda icke
förklarar det psykiska ur det fysiska. Motsatsen
är materialismen, som ytterst antager allt
till sitt väsen vara kroppsligt, en i rummet
utsträckt verklighet. Idealismen, fattad i denna
bemärkelse, kan vid sidan af det andliga antaga
äfven en till sitt väsen kroppslig verklighet,
hvilket kan ske antingen under formen af dualism,
som erkänner två arter af substanser, själar
och kroppar (Cartesius), eller monism,
som fattar andlighet och kroppslighet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
