Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 1. Fornindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliggjord i Europa, som icke var
väsentligen baserad på det paniniska systemet,
ehuru visserligen redan då den europeiska
språkforskningen, genom jämförelse af alla den
indoeuropeiska stammens språk, lyckats vinna
högre och riktigare synpunkter än för Panini
var möjligt. I afseende på fullständighet torde
Paninis grammatik ännu icke vara öfverträffad
af något dylikt verk öfver ett annat språk. Och
dock skulle hela dess text icke upptaga mera än
ungefär 14 sidor af Nordisk familjebok. Att
han oaktadt sanskritspråkets ojämförliga
formrikedom kunnat uppnå ett sådant resultat har
varit möjligt endast därigenom, att han gjort
kortheten, på bekostnad af öfversiktligheten,
till sitt hufvudsyfte vid formulerandet och
anordnandet af sina regler (sutra). Dessa äro
till antalet nära 4,000, delade i 8 böcker,
och skilja sig till sin form väsentligen
från de i våra grammatiker brukliga, i det
att de ha karaktären af algebraiska formler,
i hvilka en enskild bokstaf, på grund af ett
konventionellt beteckningssätt, ofta har valören
af en hel språklig regel. Till Panini äro flera
kommentarer skrifna; den förnämsta är Mahabhaṣya
("den stora kommentaren") af Patañjali.
Grammatikor af yngre datum äro Dikṣita
Bhaṭṭas Siddhantakaumudi och, i kortare
bearbetning, Laghukaumudi samt Mugdhabodha af
Vopadeva (i 2:a hälften af 13:e årh.). De äldsta
lexikaliska arbetena äro de s. k. Nighaṇṭu, som
hufvudsakligen innehålla förteckningar öfver
vediska synonymer och sällsyntare ord, samt
Yaskas kommentar därtill, det s. k. Nirukta
(se ofvan). Af fullständigare ordböcker äro mest
berömda Amarasiṁhas Amarakoça (se d. o.) samt
Hemacandras (se denne) lexikon (sannolikt i 12:e
årh. e. Kr.). Af indiska vedakommentarer är
Sayaṇas (i 14:e årh. e. Kr.) utförliga kommentar
öfver Rigveda mest bekant. Äfven till de öfriga
veda finnas kommentarer, som äro skrifna af eller
åtminstone tillskrifna samma författare. –
Filosofiska spekulationer visa sig i sin
början redan i åtskilliga hymner af Rigveda;
alltmera utbildade framträda de i brahmana och
aranyaka samt framförallt i upanishad. På
upanishad grundar sig det företrädesvis som
ortodoxt gällande system (darçana, eg. "seende,
åskådningssätt, lära"), som benämnes Vedanta
("Vedas slut"). Emellertid räknas ytterligare
fem system som ortodoxa. Dessa äro: Sankhya (som
är märkligt också därför, att det bildat den
teoretiska utgångspunkten för buddismen i 6:e
årh. f. Kr.), Yoga (hvilket äfven framställes
i det ofvan nämnda Bhagavadgita), Mimaṅsa,
Nyaya, som hufvudsakligen utbildat logiken,
och Vaiçeṣika. Alla eftersträfva de, fastän på
olika vägar, ett och samma mål, nämligen själens
befrielse från tvånget att efter döden fortsätta
sin tillvaro i en annan kropp (själavandringen)
och eventuellt dess förening med all-själen. –
Det är egendomligt, att inderna helt och hållet
saknat sinne och intresse för historia. Inga
historiska arbeten äro att uppvisa från den
äldre tiden, och ej heller synas sådana ha
existerat. Endast den buddistiska litteraturen
gör undantag härifrån (se nedan). För öfrigt
är det blott genom grekiska författare,
som man lyckats erhålla några få säkra data
för århundradena närmast f. Kr. Alla andra
tidsbestämningar rörande äldre tider äro mer
eller mindre sannolika gissningar, som grunda
sig dels på skrifternas inre vittnesbörd, dels
på religiösa legender o. d. Från 3:e årh. flyta
källorna ymnigare. Framför allt ha vi en
mängd inskrifter och mynt, som tillåta ofta
mycket noggranna tidsbestämningar. Icke dess
mindre är den indiska kronologien i många
fall rätt sväfvande. Särskildt är det svårt
att datera författare och verk, som icke ega
något kronologiskt stöd i någon epigrafisk
urkund. Hvad som åstadkommer den största
osäkerheten är svårigheten att fixera vissa
af de förnämsta tidräkningserorna. Först
med muhammedanernas eröfring uppblomstrade
uti Indien en verklig historieskrifning, på
persiska (från slutet af 10:e årh. e. Kr.). En
historia öfver riket Kashmir på sanskritvers,
Rajatarangini af Kalhaṇa, är författad
omkr. 1150. – I astronomi, matematik och
medicin ha inderna däremot inlagt själfständiga
förtjänster. Astronomi var tidigt en af vedas
hjälpvetenskaper. Under inflytande af grekerna
gjorde de bramanske astronomerna sedermera högst
betydliga och själfständiga framsteg, så att de
i sin tur blefvo arabernas läromästare. Äfven i
den matematiska vetenskapen ha araberna gått i
indernas skola. Det är från de senare, som våra
siffror och vårt decimalsystem härstamma. I
medicinen hade inderna redan århundraden
före vår tidräkning förvärfvat sig ansenliga
insikter. Äfven i denna vetenskap synas de
ha varit fullt själfständiga. Araberna, som
varit Europas lärare däri, ha lånat mycket från
inderna. – Den indiska musikkonsten har utöfvat
ett vidsträckt inflytande, ty man anser, att
vår musikaliska skala och notbeteckning, hvilken
infördes i början af 11:e årh. från araberna,
kommit till dessa öfver Persien från inderna.
Sanskritspråket är till sina former
vida ålderdomligare än något af de andra
indoeuropeiska språken. Ehuru det är till fullo
bevisadt, att sanskrit icke får betraktas
som dessas stammoder, utan är att anse som
deras äldsta syster, kan det likväl genom sin
jämförelsevis så mycket högre ålder i många fall
supplera det gemensamma grundspråkets plats,
och i ännu långt flera lämna de tydligaste och
värderikaste fingervisningar till de försvunna
gemensamma indoeuropeiska grundformernas
rekonstruktion. Sanskrit har 13 vokaler,
nämligen kort och långt a, i, u; kort och lång
ṛ-vokal (uttalad ri och här omskrifven ṛ);
kort ḷ-vokal; långt e och <o>o</i> (sammandragna af
ai och au) samt āi och āu; 33 konsonanter,
af hvilka 20 explosivor, näml. 4 gutturaler:
k och dess aspirata kh, g och dess aspirata gh;
4 palataler: c (uttaladt såsom tsch, eng. ch)
och ch, j (uttaladt såsom dsch, eng. j) och jh;
4 lingvaler: ṭ (uttaladt såsom rt vanligen i
sv. bort) och ṭh, ḍ (uttaladt som rd vanligen
i sv. bord) och ḍh; 4 dentaler: t, th, d, dh;
samt 4 labialer: <p>p, ph, b, bh</i>; vidare 5 nasaler,
en till hvardera af de fem explosivklasserna, <n>n,
ñ, ṇ, n, m</i>; 4 s. k. halfvokaler: y (uttaladt som
sv. j, eng. y), r, l, v; 3 hväsljud, nämligen
palatalt ç (uttaladt ungefär som sv. tj utan
hörbart t), lingvalt ṣ (uttaladt såsom sch,
eng. sh och här omskrifvet ṣ) och dentalt s,
samt slutligen h. Dessutom i veda lingvalt l,
inträdande i st. f. äldre lingvalt ḍ mellan två
vokaler. Härtill komma den s. k. visarga, ett
h-artadt ljud transskriberadt ḥ, som stundom
substitueras i slutet af ord för s och r, samt
den s. k. anusvara, ett nasalljud, som inträder
i st. f. n och m framför vissa konsonanter och
synes ha växlat till sin art (man uttalar det
vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
