Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 585-586 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Induktionselektriska apparater, fys. o. elektrot. - Induktionsinklinationen, fys., (jordinduktorn) - Induktionskoefficient, fys. - Induktionsmotor, elektrot. - Induktionsmätare, elektrot. - Induktionsrulle, fys. - Induktionsström, fys. - Induktionsugn, tekn. - Induktionsvågen, fys. - Induktiv, log. o fys. - Indukor, elektrot. - Induktorium, fys. (Gnistinduktor)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Wheatstone samtidigt framställda principen
matas med maskinens egen ström. Denna
princips brukbarhet beror därpå, att i
elektromagneternas kärnor alltid någon
permanent magnetism kvarstannar, som är
tillräcklig att vid maskinens igångsättning
inducera en första ström, hvilken snart arbetar
upp sig. Se vidare Elektriska maskiner. -
Induktionsström uttages äfven ur transformatorer
(se d. o.), bland hvilka induktorium
(se d. o.) är ett viktigt specialslag.
        R-r H.

Induktionsinklinationen, fys., ett förr användt
namn på jordinduktorn.

Induktionskoefficient, fys. En rulle isolerad
tråd, primärrullen, må genomlöpas af en elektrisk ström
i₁ som förändrar sig med hastigheten
di₁/dt
(di = strömtillväxten på tiden dt). En
sekundärrulle står under inflytande af
primärrullens magnetfält. Detta fält är
proportionellt mot i₁ och dess
variationshastighet är alltså proportionell
mot di₁/dt.
Enligt induktionslagen blir då den i
sekundärrullen inducerade elektromotoriska
kraften V₂:
V₂=-M di₁/dt,
där M är en viss konstant, som kallas de båda
rullarnas ömsesidiga induktionskoefficient.
Den vore densamma, om rullarna bytte egenskap
af primär och sekundär. - För viss ström är
primärrullens fält proportionellt mot antalet
trådhvarf n₁. I hvart och ett af sekundärrullens
n₂ hvarf induceras en viss elektromotorisk kraft,
och alla hvarfvens elektromotoriska krafter
addera sig. M blir därför proportionellt mot
n₁·n₂
och beror dessutom af rullarnas form och
inbördes läge, så att M blir större, ju flera
af den ena rullens magnetiska kraftlinjer,
som genomgå den andra. - Den i en rulle
(t. ex. rullen 1) genom själfinduktion alstrade
elektromotoriska kraften kan skrifvas
V₁=-L₁ di₁/dt,
där L₁ är själfinduktionskoefficienten, proportionell mot
n₁². Minustecknen motiveras däraf att, om
strömmen i₁ växer, induktionsströmmen cirkulerar
i motsatt led mot strömmen i₁ kring primärrullens
magnetiska kraftlinjer (jfr Henry, sp. 459).
        R-r H.

Induktionsmotor, elektrot. Se Asynkron motor och
Elektriska maskiner, sp. 285.

Induktionsmätare, elektrot. Se Elektricitetsmätare, sp. 211.

Induktionsrulle, fys. Se Induktorium.

Induktionsström, fys. Se Induktion 2 c.

Induktionsugn, tekn. Se Elektrisk ugn.

Induktionsvågen, fys., en af Hughes
konstruerad apparat för påvisande af svaga
induktionsströmmar. Två likadana rullar
öfverspunnen tråd genomlöpas af samma
elektriska ström, som omväxlande slutes och
öppnas medelst ett urverk. I strömbanan
är därjämte en mikrofon insatt. Ofvanför
hvardera af dessa rullar sitter en andra rulle,
induktions-l. sekundärrulle. Lindningarna i
sekundärrullarna, som äro förenade med hvarandra,
gå åt motsatta håll. De fria ändarna förbindas
med samma hörtelefon. Afstånden mellan de
förstnämnda rullarna, primärrullarna, och sekundärrullarna
regleras så, att intet ljud höres i
telefonen. Detta är naturligtvis möjligt
därför, att induktionsströmmarna i de båda
sekundärrullarna motverka hvarandra. Lägges då på
ena sekundärrullen ett metallstycke, t. ex. ett
mynt, störes jämvikten och ett starkt ljud höres
i telefonen. Telefonen tystnar åter, om på den
andra sekundärrullen lägges ett med det förra
fullt lika mynt, men ljudet fortbestår, fastän
försvagadt, om det ena myntet är förfalskadt,
på grund af skillnaden i ledningsförmåga
hos ett äkta och ett förfalskadt mynt.
        E. S.

Induktiv, som grundar sig på induktion. -
Induktivt bevis, log. Se Induktion 1. -
Induktivt motstånd, fys. Se Elektriskt motstånd.

lnduktor (af lat. inducere, införa),
elektrol. Se Induktionselektriska apparater och
Induktorium.

Fig. 1. Automatisk strömbrytare.

Induktorium (Gnistinduktor, Induktionsrulle,
Iriduktionsapparat, Ruhmkorffs rulle), fys.,
en apparat, som transformerar lågspänd (på
några få eller någon gång upp till 200 volt),
variabel elektrisk ström till mycket högspända
(på tiotusen- till hundratusentals volt)
strömimpulser. Den består hufvudsakligen af två
konaxiala rullar isolerad tråd, primärrullen
med få hvarf (något hundratal) grof tråd
och utanpå denna sekundärrullen med många
(t. ex. 150 gånger primärantalet) hvarf fin tråd,
särdeles noga isolerad. Hos primärströmmen
vinnas vanligen variationer genom strömbrytare,
ibland matas primärledningen med växelström. Vid
dess variationer induceras i sekundärrullen
elektromotorisk kraft (se Induktion 2), som
blir så hög tack vare primärströmvariationernas
hastighet och sekundärrullens stora hvarfantal
(se Induktionskoefficient). Strömafbrotten
kunna göras plötsligare än strömslutningarna,
som förflackas genom själfinduktion. Man kan
därför vanligen räkna, som om induktoriet
gåfve blott ensidig spänning (den vid afbrotten).
Till förstärkande af magnetfältet och
därigenom förhöjande af induktionsverkan ligger
i rullarnas gemensamma axelöppning en järnkärna
(fig. l k). Den göres af ett knippe järntrådar,
isolerade från hvarandra för att förhindra
cirkulation af energiförödande Foucaultströmmar
(se Induktion 2). I fig. l återgifves en
automatisk strömbrytare af samma
slag, som är bekant från de elektriska
ringklockorna. Då strömmen slutes genom den
ställbara skrufspetsen b och fjädern till
ankaret a, blir järnkärnan k magnetisk; den
rycker då till sig ankaret a, hvarvid kontakten
med b upphör och strömmen afbrytes, för att
ånyo slutas, då ankaret efter afmagnetiseringen
vid strömbrottet återkastas mot b, o. s. v. Den
skildrade strömbrytaren är ett enkelt exempel på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>