Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska litteraturen - Isländska litteraturen IV. Den nationella pånyttfödelsens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Isländska litteraturen
970
vis mycket stora arnamagnaeanska upplagorna af
foniskriftér äro nästan uteslutande verk af
islänningar, bland hvilka må framhållas Finn
ur Magnusson (f. 1787, d. 1847), Sveinbjörn
Egilsson (f. 1791, d. 1852) och Jon SigurÖs-son
(1811-79). Vidare må erinras om de tjänster, som
dessa tre och många andra islänningar gjort de
yngre danska sällskapen för nordisk litteratur,
samt om den vetenskapliga hjälp, som GuÖbrandur
Y i g f ii s s o n (1827-89) i Oxford lämnat
tyskarna Maurer och Möbius. Äfven flera af vår
tids mest betydande verk på de fornnordiska
språkens område härröra från isländska lärde,
såsom K. Gislasons "Dönsk oröabök" (1851),
Sveinbjörn Egilssons stora "Lexicon poeticum"
(1860) och Eirikur Jönssons "Oldnordisk ordbog"
(1863), äfvensom engelsmannen E. Cleasbys "An
Icelandic-English Dictio-nary" (1869), enär det
mesta af detta lexikon är GuÖbrandur Vigfiissons
verk. Både de hittills nämnde och många andra
författare, bl. a. den utmärkte kommentatorn af
fornnordiska skalder Jon Thork elsson (1822-1904)
samt mytologen Benedikt S vein bj örnsson
Gröndal (1826-1907) och Gisli Brynj ulfsson
(1827 -88, professor vid Köpenhamns universitet),
ha på mångfaldiga enskilda punkter spridt ljus
öfver fornspråket och dess litteratur. Som de
verksammaste nu lefvande isländska språk- och
litteraturforskare böra nämnas professorerna
Finnur Jönsson (f. 1858) i Köpenhamn och
Björn M. Öl-sen (f. 1850) i Keykjavik samt
kulturhistorikern V a 11 y r GuÖmundsson
(f. 1860), docent vid Köpenhamns universitet. På
det hela, hur vidt omkring än fornnordiska
studier idkas i våra dagar, ej allenast i
Norden, utan äfven i den öfriga germanska
världen, äro islänningarna ännu lika oumbärliga
härvid, som de voro det på 1600-talet, och de
intaga en mycket framstående plats vid sidan
af sina medbröder i andra länder. - Jämsides
med fornforskningen och delvis sammanfallande
med den har gått ett flitigt arbete med Islands
speciella historia. Sålunda utkom 1821-55 i 12
dlr Jon Espolins (f. 1769, d. 1836) "Islands
årboekur i söguformi". Ett annat betydande verk
är Pétur Péturssons "Historia ecclesiastica"
(1841) från 1740 till 1840. Viktiga källsamlingar
ha åvägabragts, särskildt Jon SigurÖs-sons
utmärkta samling diplom rörande Island från 874
till 1264 och den likaledes mest genom hans flit
åstadkomna "Lovsamling for Island". Som speciellt
personalhistoriska arbeten kunna framhållas
de urspr. af Hrappseybonden Bogi Benediktsson
(på 1770-talet) författade underrättelserna om
sysslomäns lefnad ("Syslumannaaefir", utgifna
och fortsatta af öfverdomaren Jon Pétursson)
samt prästen Sveinn Nfelssons "Prestatal"
(1869). Bland senare historiska författare
böra nämnas P å 11 M e 1-steö (f. 1812), som
skrifvit en mönstergill världshistoria och ett
verk om Nordens historia, bägge populärt hållna
och mycket lästa, hans brorson Bogi T h. M e
l s t e Ö, som egnat sig åt fäderneslandets
historia ("Islendinga saga", 1902; vidare de
i annat sammanhang nämnde Jon SigurÖsson och
B. M. öl-sen, äfvensom statshistorikern Jon
Jönsson, författare till de populära arbetena
"Islenzkt J>jöÖerni" (1903) och "Gullöld
Islendinga" (1905), samt lands-arkivarien J ö. n
Thorkelsson d. y., som skrif-
vit värdefulla litteraturhistoriska
och personalhistoriska arbeten samt utger
"Diplomatarium Islandi-cum" (fr. o. m. bd 2). -
Fornsaksforskningen uppkom på Island först 1863,
då en fattig konstnär, S i-gurÖur Gudmundsson,
kallad S i g u r Ö u r m ålar i (f. 1833,
d. 1874), grundade en forn-sakssamling i
Eeykjavik. - Bökmenntafélags intresse för Islands
geografi och topografi har man i synnerhet att
tacka för Björn Gunnlaugssons (f. 1788, d. 1876)
stora karta öfver Island (1845). Vidare märkas
den omfattande samlingen af noggranna sysslo-
och sockenbeskrifningar samt de förnämligast af
Jon SigurÖsson sammanbragta utförliga statistiska
meddelandena om landets tillstånd: "Skyrs-lur
um landshagi å Islandi" (fr. o. m. 1855). -
Tidningspressen på Island föddes 1848 med bladet
"ThjöÖölfur", som ännu utkommer (redigeradt af
teol. kandidaten H. Thorsteinsson) och tillhör
i politiskt af seende personalunionspartiet. De
isländska tidningarna äro nu rätt talrika,
men illa redigerade och utmärka sig mestadels
genom en grof och hätsk ton; de utkomma sällan,
en å två gånger i veckan, många blott två
gånger i månaden, samt äro ganska små. De ha
likväl mycket stort inflytande i synnerhet
i politiskt afseende. De mest betydande äro
"Isafold" (2 ggr i veckan, utg. af ministern
Björn Jönssons son Ölafur Björnsson), organ för
personalunionspartiet, och "Lögrjetta" (l gång
i veckan, redigerad af Thorsteinn Gislason),
språkrör för realunionspartiet; bägge utkomma i
Eeykjavik. - Tidskriftslitteraturen, som spelat
en stor roll i den nationella renässansen, tog
sin början med Magnus Stephensens ofvan nämnda
"MinnisverÖ tio-indi" (1796-1806). Han utgaf
äfven månadsskriften "Klausturpösturinn" (tr. i
det forna klostret på ViÖey), 1818-27, en vaken
och innehållsrik publikation. Af hufvudsakligen
politiskt och ekonomiskt innehåll var årsskriften
"Årmann å alpingi" (1829 -32; se E i n a r s s o
n, B.). Sällan har väl en tidskrift satt så djupa
spår i ett länds kulturhistoria som "Fjölnir"
(1835-47, utg. af Tomas Ssemunds-son, Jonas
Hallgrimsson, KonråÖ Gislason och Bryn-jiilfur
Pétursson), hvars program var språklig, litterär,
ekonomisk och politisk pånyttfödelse. Föga mindre
var det inflytande på Islands lyftning, som
utöfvades af "N£ Fjelagsrit" (1841-73, redigerad
af Jon SigurÖsson). Den efterträddes af årsboken
"Andvari" (1874 ff., utg. af Folkvännernas
sällskap). Antalet isländska tidskrifter af
olika slag är numera ganska stort, och många
sådana utges äfven i Winnipeg, hufvudorten i
kanadiska prov. Mani-toba, där stora isländska
kolonier finnas. Främsta platsen bland de nutida
isländska tidskrifterna intages af "EimreiÖin"
("Lokomotiviet"; 12 kftn årl. utg. af Valtyr
GuÖmundsson). - På det religiösa området står
nutiden tillbaka för den äldre tiden, åtminstone
hvad litteraturens omfång beträffar. En
viss moderat reaktion mot den i sig själf
aldrig starkt utpräglade rationalismen har,
i synnerhet genom Pétur Pétursson, skänkt
psalmsången och predikan en mer kristlig prägel
än den närmast föregående tidens. Särskildt
har psalmboken förbättrats, och nya, vackra
psalmer diktats. Islands obetingadt rikast
begåfvade religiöse tänkare, Magnus Eiriksson
(f. 1806, d. 1881), skref blott helt litet på
modersmålet och fann icke många anhängare på
Island. - Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
