Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Crocidura etrusca), finnes i I. Piggsvinet
(Hystrix cristata) anträffas från Venezia
söderut till på Sicilien. Stenbocken har
vunnit en fristad i bergen mellan Piemont och
Savojen. I sumpiga trakter (Pontinska träsken)
lefva halfvilda bufflar, hvilkas förfäder
införts från södra Asien. Dromedaren nyttjas
på sina ställen som husdjur. De viktigaste
rofdjuren äro varg och räf. Stora skaror af
flyttfåglar passera årligen öfver landet,
hvarvid massor af dem – förr dock mera än nu –
dödas. Kräldjuren äro rikligen företrädda (nära
50 arter); ej mindre än tre giftiga ormarter samt
fyra geckoarter lefva där. Äfven amfibiefaunan
är rätt stor: 21 arter; Mand dessa finnas två
egendomliga stjärtamfibier. Vattendragen äro
rika på fisk liksom de omgifvande hafven; nära
600 fiskarter uppgifvas förekomma. I hafven
fångas tonfisken och andra makrillfiskar,
hafsbraxen, flera flundrefiskar, sardiner
o. a. Mycket rik är också blötdjursfaunan;
ostron förekomma i stor mängd vid flera
kuststräckor. Af vikt är korallfisket vid södra
I:s kuster.
L-e.
Befolkningsförhållanden. Om
än I:s befolkning i språkligt och än mer i
kulturellt hänseende framstår som enhetlig, är
den dock etnografiskt mycket blandad, hvilket
förklaras af dess historia. Då de italiska
stammarna invandrade, funno de på halfön en äldre
befolkning, möjligen ligurer och iberer, senare
inryckte etrusker och galler från n. I södra
I. bosatte sig greker och fenicier. Alla dessa
folk blefvo dock romaniserade, sist grekerna. I
början af medeltiden kommo germanska folk
(goter, langobarder m. fl.) från n., normander
och araber slogo sig ned på Sicilien och i
södra Italien. Så starkt var likväl det gamla
romerska folkelementet, att det med sig förenade
främlingarna; likväl icke i alldeles samma mån
öfverallt. Det är lätt att skilja de högväxte
norditalienarna från de små syditalienarna, och
äfven dialekterna äro mycket olika. Mörkt hår
och mörka ögon äro ett rastecken, som utmärker 69
proc. af folket, medan blå ögon finnas hos blott
10,4 proc. De blonda utgöra i norra I. omkr. 12
proc., men aftaga mot s. och äro på Sardinien
blott 1,7 proc. Stor liflighet, lidelsefullhet,
snabb fattningsfömåga, liflig fantasi, naturlig
behagfullhet i umgänget, anlag för konst, sinne
för det sköna samt nykterhet äro egenskaper,
som utmärka I:s folk. Många af folkkaraktärens
skuggsidor, såsom brist på uthållighet och
ordning, bristande ärlighet och plikttrohet,
äfvensom bristfällig folkbildning äro delvis
följder af det långa tyrannregementet. Det
italienska riksspråket är närmast utgånget
ur den toskanska dialekten (se Italienska
språket). Utanför I. talas italienska i södra
Schweiz och södra Tyrolen, i Istriens och
Dalmatiens kuststäder samt på Corsica och
Malta. Dessutom bo 330,000 italienare i
Frankrike, 81,000 i Tunisien och nära 40,000
i Algeriet.
Af främmande nationaliteter bo 80,000 fransmän i
Piemonts alper, 11,400 tyskar vid norra gränsen,
hvaraf 2,272 familjer (1901) i de s. k. "Sette"
och "Tredici comuni" (se Tredici comuni),
90,000 sedan 1400-talet invandrade albaneser i
Apulien och Kalabrien, 31,000 greker i samma
landskap, 30,000 slovener och serber i östra
Venetien samt i prov. Campobasso och Chieti och
10,000 katalaner på nordvästra Sardinien (i och
kring staden Alghero). Judarnas antal uppgår till
35,617 (1901). Dessutom vistas i I. omkr. 60,000
utländska undersåtar, af hvilka omkr. 38,000
ha sitt ständiga hem därstädes. – I:s folkmängd
var vid folkräkningen 10 febr. 1901 32,475,253
(närvarande befolkning; den bosatta, inberäknadt
tillfälligt frånvarande, 32,965,504) och
beräknades 1 jan. 1909 till 34,269,764 pers. På
det område, som upptages af det nuv. konungariket
I., utgjorde befolkningen 1770: 16,477,000, 1800:
18,124,000 och 1862: 25,100,000 pers. Den årliga
tillväxten var under 1800-talet 0,79 proc. eller
något mer än för sydvästra Europa (0,59 proc.),
men har de sista
 |
| Italienskt landtfolk från nejderna kring Rom. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
