Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbund aftalades i juli 1858 vid ett
sammanträffande i Plombières. Englands
medlingsförsök och Rysslands förslag om en
europeisk kongress för den italienska frågan
ledde till intet; genom sin fientliga hållning
förmådde Sardinien Österrike att i ett ultimatum
23 april 1859 kräfva afväpning inom tre dagar
och 29 april börja kriget, hvarpå Napoleon
fördragsenligt kom Viktor Emanuel till hjälp,
utan att österrikarna under Gyulai störde
deras truppers förening. Den fransk-sardinska
hären slog Gyulai vid Magenta (4 juni)
och kejsar Frans Josef själf vid Solferino
(24 juni). Napoleon fruktade emellertid, att
Preussen mot medgifvanden i Tyskland skulle
skänka Österrike bistånd, och ville af hänsyn
till Frankrikes katoliker icke stöta påfven,
ej heller önskade han bildandet af en italiensk
stormakt. Han bragte därför på ett möte med
Frans Josef till stånd fredspreliminärerna i
Villafranca (11 juli), enligt hvilka denne skulle
afträda Lombardiet (utom Mantua och Peschiera)
till Napoleon, som sedan skulle öfverlämna
det till Sardinien. (Själfva freden slöts i
Zürich 10 nov. s. å.) Därjämte bestämdes,
att storhertigen af Toscana och hertigen af
Modena, som måst fly från sina länder, skulle
återinsättas samt att påfven skulle ställas
i spetsen för ett italienskt statsförbund,
till hvilket äfven Venezia, ehuru tillhörigt
Österrike, skulle sluta sig. Dessa villkor
väckte allmänt missnöje i Italien, och Cavour
trädde förbittrad tillbaka. Enligt 1858 års
aftal med Napoleon skulle nämligen Sardinien
erhålla äfven Venezia, hvaremot Savojen skulle
afträdts till Frankrike; om Sardinien vunne äfven
Parma och Modena, hade Napoleon löfte också
om Nizza. Viktor Emanuel måste nu åtminstone
officiellt lämna åt sig själfva invånarna i
Toscana, Romagna, Modena och Parma, som under
kriget rest sig. Men ställningen ändrades, då
dessa förklarade sina förra regenter afsatta
och alltjämt begärde förening med Sardinien –
Romagna, Parma och Modena förenade sig tills
vidare under namnet Emilien. Cavour, som åter
blef konseljpresident 20 jan. 1860, vann genom
en öfverenskommelse 24 mars s. å. Napoleons
bifall till Toscanas och Emiliens införlifvande
i Sardinien, efter föregående folkomröstningar,
som nära enhälligt uttalade sig för detta (11 och
12 mars). Till ersättning afträddes nu Savojen
och Nizza till Frankrike. Knappt hade sålunda
största delen af norra och mellersta I. förenats
till ett rike, förrän revolutionspartiet med
den sardinska regeringens goda minne vände sina
krafter mot konungariket Bägge Sicilierna, där
Frans II efterträdt sin fader i april 1859. Dess
segrar därstädes voro närmast folkhjälten
Garibaldis förtjänst. I spetsen för
en skara frivilliga landsteg denne 11 maj
1860 på Sicilien, öfver hvilket han i Viktor
Emanuels namn tillegnade sig diktaturen och
som han 30 juli fullständigt behärskade, utom
citadellet i Messina. Därefter flyttade han –
mot Viktor Emanuels förbud – kriget öfver till
fastlandet. 23 aug. förmådde han en neapolitansk
här på 10,000 man att kapitulera vid Piale, och 7
sept. intågade han i Neapel. Frans II höll sig i
fästningen Gaëta till 13 febr. 1861. Af fruktan
för Napoleon hade den sardinska regeringen
måst förneka all gemenskap med Garibaldi, men
slutligen nödgades den, af republikanernas åter
framträdande sträfvanden, att taga revolutionens
ledning i sina händer. I sept. 1860 inryckte en
sardinsk här under Cialdini i
de till Kyrkostaten hörande Markerna och Umbrien,
slog den påfliga hären under Lamoricière vid
Castelfidardo (18 sept.) och öfvergick därefter
den neapolitanska gränsen. I Neapel öfverlämnade
Garibaldi 7 nov. styrelsen öfver Bägge Sicilierna
åt Viktor Emanuel, och genom dekret 20 dec. 1860
förklarades efter folkomröstningar Markerna,
Umbrien, Neapel och Sicilien utgöra delar af
ett blifvande konungarike I.
3. I. efter sin förening till ett nationellt
konungarike (1861). Det första italienska
parlamentet sammanträdde 18 febr. 1861 i Turin
och beslöt, på Cavours förslag, att ge Viktor
Emanuel titeln I:s konung, som denne 17 mars
officiellt antog. Det nybildade riket räknade 22
mill. invånare, medan konungariket Sardinien
egt blott 5 mill., och behöll Sardiniens
författning, men dess ställning var ytterst
svår. Medan det ännu var tvifvel underkastadt,
huruvida de europeiska makterna skulle erkänna
det, yrkade Garibaldi och rörelsepartiet,
att man skulle smida, medan järnet var varmt,
samt genast skrida till eröfringen af Venezia
och den ännu påfliga västra tredjedelen af
den gamla Kyrkostaten med Rom. Samtidigt måste
konungariket I. öfvertaga alla de nu förenade
italienska staternas skulder och trycktes
därför redan från början af en skuldbörda af
öfver 3 milliarder lire; förvaltningen i de
införlifvade länderna vimlade af missbruk, och
behofvet af en ny härorganisation gjorde sig
starkt gällande. Till dessa svårigheter kom,
att Cavour, I:s förste konseljpresident och
största politiska förmåga, 6 juni 1861 afled. Han
efterträddes af Ricasoli (juni 1861–1 mars 1862)
och denne af Rattazzi (mars–1 dec. 1862), som
med vapen måste möta ett försök af Garibaldi att
tåga mot Rom: regeringens trupper tillfångatogo
denne vid Aspromonte i Kalabrien (29 aug.). På
Rattazzi följde Farini (dec. 1862–mars 1863),
tidigare diktator i Emilien, och Minghetti
(mars 1863–sept. 1864), som efter långvariga
underhandlingar med Frankrike slöt ett fördrag
(15 sept. 1864), i hvilket Napoleon III förband
sig att inom två år återkalla de i Kyrkostaten
sedan 1849 förlagda franska trupperna, hvaremot
I. lofvade att icke angripa Rom samt att
utse åt sig en hufvudstad. Under La Marmoras
konseljpresidentskap (sept. 1864–juni 1866)
beslöt parlamentet i okt. 1864 regeringens
flyttning till Florens, och följande år tog
konungen där sitt residens; s. å. antogos en
kommunallag efter franskt mönster, civil-
och strafflag samt rättegångsordning. – Om
I. sålunda, för att icke bryta med Frankrike,
till en oviss framtid undan skjutit frågan
om Roms införlifvande, riktade det så
mycket ifrigare sina blickar på Venezia,
hvars eröfring var en mindre ömtålig fråga
än Roms. Då förhållandet mellan Preussen och
Österrike 1866 blef ytterst spändt, afslöt
I. (8 april s. å.) ett anfallsförbund med
Preussen. Ej långt därefter (juni s. å.) utbröt
det preussisk-italiensk-österrikiska kriget, och
Ricasoli återtog främsta platsen i regeringen
(juni 1866–april 1867). Italienarna under
La Marmora ledo ett grundligt nederlag mot
ärkehertig Albrekt vid Custozza (24 juni),
men preussarnas lysande seger vid Königgrätz
(3 juli) förmådde kejsar Frans Josef att 5 juli
anhålla om Napoleons medling mellan Österrike och
I. samt till honom afträda Venezia, för att denne
sedan skulle lämna landet till I. Italienska
regeringens vägran att före Preussen upphöra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
