Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en skriftrulle (den i antiken mest brukliga
bokformen) och sedermera blifvit användt som
makulatur vid inkartoneringen af en mumie. Tiden
torde vara den tidigare Ptolemaierperioden
(3:e–2:a årh. f. Kr.); innehållet är
säkerligen af religiös (rituell) art. De nu
bekanta inskrifternas antal uppskattas till
omkr. 8,500. De flesta äro funna i det egentliga
Etrurien, men man har mer eller mindre talrika
inskrifter äfven från öfriga delar af Italien,
som etruskerna under någon längre tid behärskat,
så särskildt från Kampanien och Nord-Italien
(jfr ofvan mom. 3). Äfven utom Italien och dess
närmaste gränstrakter ha enstaka fynd blifvit
gjorda; så påträffades t. ex. för ungefär
10 år sedan i Tunis en elfenbensplatta med
en etruskisk dedikation till den kartagiske
guden Melkarth. Liksom de antika inskrifterna i
allmänhet äro de etruskiska (medelst inristning
eller påmålning med färg) anbragta å en
mängd olika föremål, å grafkamrarnas väggar, å
sarkofager, askurnor och grafstenar, å husgeråds-
och prydnadssaker (t. ex. vaser af lera och af
metall, bronsspeglar, smycken, gemmer) m. m.;
myntpräglarna med inskrift höra också hit. De
flesta äro helt korta, och den talrikaste klassen
utgöres af sepulkralinskrifter, som innehålla
endast den dödes namn och vanligtvis också
något om hans släktskapsförhållanden (hans fars
eller hans mors namn eller båda o. s. v.). Af de
utförligare äro de båda längsta en vid Perugia
funnen steninskrift, den s. k. cippus Perusinus
("Corpus inscriptionum etruscarum" n:r 4538;
omkr. 120 ord), och en ristad terrakottatafla
från S. Maria di Capua i Kampanien (omkr. 300
ord); jämte mumiebindlarna (något öfver 500 ord,
upprepningarna oräknade; eljest omkr. 1,500)
äro dessa de omfångsrikaste minnesmärken af det
etruskiska språket, som vi ega. Inskrifternas
tid kan i många fall med någorlunda säkerhet
bestämmas, i det att fyndomständigheterna (det
samhöriga grafinnehållets beskaffenhet o. s. v.),
arkeologiska stilkriterier, skriftens egen typ
o. d. ge hållpunkter för en mer eller mindre
precis datering. De allra äldsta gå med full
säkerhet så långt tillbaka som åtminstone till
förra delen af 7:e årh. f. Kr. (troligen är deras
epok ännu tidigare), medan de allra yngsta torde
falla i slutet af 1:a årh. f. Kr. eller endast
obetydligt senare. Det etruskiska alfabetet
är, liksom det latinska, härledt från ett
västgrekiskt alfabet, förmodligen det i närmaste
grekiska koloni, Kyme (Cumae) i Kampanien,
brukliga; i sin ordning har det sedan blifvit
moderalfabetet till det umbriska, oskiska och ett
par, om ej alla, "nordetruskiska" alfabet (jfr
ofvan 1–4). Som utmärkande för det etruskiska
alfabetet i dess normala form kan nämnas,
att det å ena sidan saknar (har uppgifvit)
tecknen för vokalen o samt konsonanterna b, d,
g och å andra sidan eger (har bibehållit) tecknen
för aspiratorna ph, th, kh samt för två olika
s-ljud, s och ś, hvilka sistnämnda bokstäfver i
det nordliga och det sydliga Etruriens inskrifter
ofta användas på alldeles motsatt sätt (vid
härnedan förekommande exempel följes i detta
fall den nordliga skrifningen); nyskapadt är
tecknet för konsonanten f. Den vanliga, men ej
uteslutande brukliga, skriftriktningen är från
höger till vänster. (Från den yngsta perioden
eger man ett antal dels på den etruskiska,
dels på etrusko-latinskt blandspråk affattade
inskrifter i latinskt alfabet, hvilka ej
sällan förete vissa för ljudläran intressanta
egenheter i ljudbeteckningen.) – Då alltså alla
bokstafstecken äro väl bekanta och därtill
mestadels de enskilda orden isärhållna genom
interpunktion, så erbjuder i regel läsningen
("dechiffreringen") af en nöjaktigt bevarad
etruskisk text alls ingen svårighet. Annorlunda
förhåller det sig med tolkningen. För denna
har man tyvärr ej särdeles mycken hjälp af de
till något öfver 30 uppgående bilinguerna,
d. v. s. inskrifter med samma innehåll
i tvåfaldig text, etruskisk och latinsk. Ty
dessa dubbelinskrifter äro allesamman af
den ofvannämnda korta typen och därför föga
gifvande, hvartill ytterligare kommer, att
de båda versionerna ej alltid fullständigt
täcka hvarandra. Såsom ett exempel må anföras
"Corpus inscriptionum etruscarum", n:r 3763 (å en
askkista af marmor): a) etr. Pup. (förkortning =
Pupli) Velimna Au. (förk. = Auleś) Cahatial,
d. v. s. "Pupli Velimna (son) af Aule (och)
af Cahati"; b) lat. P. (= Publius) Volumnius
A. (= Auli) f. ( = filius) Violens Cafatiā
natus. Velimna, på latin Volumnius, är den dödes,
liksom naturligtvis också hans fars, familjenamn,
Pupli hans eget och Aule, i genetivus Auleś
(eller Aulesa), faderns förnamn, Cahati, på latin
Cafatiă (f växlar ofta med h i etruskiskan), i
gen. Cahatial, moderns familjenamn (i femininum);
tillnamnet Violens saknar motsvarighet i den
etruskiska texten. – För att man skall komma
vidare, måste alltså andra medel och utvägar
anlitas, och härvid äro två förfaringssätt
tänkbara, hvilka helst (såsom också ofta skett)
borde förbindas med hvarandra, nämligen den
"etymologiska" l., som den också skulle kunna
kallas, den "externa" och den "kombinatoriska"
l. "interna" metoden. Om man bland de bekanta
forn- eller nutidsspråken kunde påfinna en nära
släkting till etruskiskan, så skulle tydligtvis
härigenom oändligt mycket vara vunnet såväl
för de etruskiska texternas begripande som
för språkbyggnadens uppfattning. Å andra sidan
är det klart, att man genom att endast hålla
sig till en föreliggande text och det sakliga
sammanhang, hvari denna förekommer, samt de
mer eller mindre närliggande analogier, som
andra jämförliga (ibland äfven icke-etruskiska,
t. ex. latinska) texter erbjuda, skall kunna
bilda sig en ofta ganska säker föreställning
om hvad såväl texten i det hela som de enskilda
orden däri betyda. Exempelvis böra inskrifterna
i en familjegraf emellanåt kunna upplysa ett och
annat ej blott om namnförrådet och de grammatiska
former, som tjäna till att uttrycka härkomst
o. d., utan äfven om de s. k. släktskapsorden,
d. v. s. uttrycken för "son", "dotter" o. s. v.;
om man – för att här begagna en formel – på ett
antal skänkkannor finner ristadt "N. N:s x" och
på ett par bägare "N. N:s y" så är det ju ganska
troligt, att "x" betyder "kanna" och "y" "bägare";
genom de i slutet af sepulkralinskrifter
ganska ofta förekommande uttrycken avils, ril
o. d. med en efterföljande siffra (den etruskiska
sifferbeteckningen är i hufvudsak identisk med
den latinska) anges uppenbarligen den dödes ålder
(lat. annorum, annos natus), och när man i dylika
formler i st. f. en siffra finner ett eller flera
ord, har man all anledning att i dessa se med
bokstäfver utskrifna räkneord, o. s. v. På de
sålunda vunna fakta kan sedermera en etruskisk
grammatik (ljud- och formlära o. s. v.) eller
åtminstone ett försök härtill byggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
