Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J är den tionde bokstafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J är den tionde bokstafven i de flesta
europeiska språks alfabet. Tecknet (J, j) tillhör ej
ursprungligen det latinska alfabetet, hvilket ej skilde
mellan sonanten och konsonanten, utan tecknade
båda med I, liksom det hade blott ett tecken för
u och v. Redan i papyrusrullarna från Herculaneum
finner man emellertid stundom I högre än de öfriga
tecknen och så jämväl i fornromersk kursivskrift samt
i den äldre medeltidens nationalskrifter. Å andra
sidan är tecknet, redan på romerska vaxtaflor,
stundom också neddraget under linjen (j), och denna form
brukas i synnerhet i slutet af ord, i synnerhet efter
l och i. Fr. o. m. 14:e årh. skrifves t. ex.
regelbundet i romerska siffror ij, iij eller ij, iij o. s. v.
I slutet af 15 :e årh. finnes en sådan förlängning äfven
i början af ord. I mycket få fornnorska eller
norvagiserande fornisländska handskrifter finnes
neddraget tecken. I svenska handskrifter från 14:e årh.
eller t. o. m. ännu tidigare är tecknet j ej ovanligt,
t. ex. i Upplandslagen (särskildt ofta i propositionen
i), Gottlandslagen (särskildt i ordslut) o. s. v. Denna
tidiga skillnad mellan i och j är emellertid rent
grafisk, utan hänsyn till sonantisk eller konsonantisk
betydelse. Men i provensalsk-katalanska handskrifter
är j (eller i samma betydelse y) sedan början af 14:e
årh. i allmänt bruk som tecken för
konsonanten, och i engelska handskrifter finner man samma
användning af j åtminstone i 15:e årh. Fr. o. m.
11:e årh. förekommer i och i 14:e årh. i för äldre i,
hvarmed äfven följde accent eller punkt öfver det
långa tecknet (j). Gutenberg upptog i den fraktur,
hvarmed han tryckte bibeln, skillnaden mellan i och
j som sonant och konsonant, och han gjorde samma
skillnad äfven i versalerna. Men andra
frakturtryck från 1400-talet och åtminstone början af
1500-talet känna blott J i. I antikvan har
Garamond 1530 ännu blott I, men i och j; Etienne skiljer
äfven mellan I och J. Den nu brukliga frakturen
har ännu J som både vokal och konsonant. Så långt
fram som i Karl XII:s bibel brukas tecknet j blott
i ordens början. — Nu för tiden har tecknet J (j)
uti danska (och norska), isländska, tyska, holländska,
polska, vendiska, bömiska, slovenska, kroatiska och
litauiska samt magyariska och finska samma
betydelse som i svenskan, med den skillnad, att ljudet
kan vara mer eller mindre vokaliskt. I holländskan
är ij (äldre y) tecken för diftongen äi, t. ex. tijd
(läs täid). I eng. är j tecken för en dorso-alveolar
affrikata, d. v. s. för två nära förbundna ljud,
ungefär som dj uttaladt med tungspetsens yta tryckt mot
tandvallen. Samma ljud tecknas äfven med g (i
romanska lånord) och med dge i slutet af ord, t. ex.
join, gem, edge (läs djåin, djäm, äddj). I fr. är
j tecken för en dorso-kakuminal frikativa, d. v. s.
det är ett ”sje”-ljud med röstton, som förhåller sig
till det sje-ljud, som tecknas ch (t. ex. i chasse),
på samma sätt som franskans och engelskans tonande
s (z) till vanligt s. Samma ljud, som utmärkes med j,
tecknas äfven g (t. ex. génie). I port. har j
(äfvensom g framför e och i) samma betydelse som i
franskan. I sp. åter har j nästan samma betydelse som
ch i tyska ordet bach. Det utmärker alltså ett ljud
utan röstton, som uttalas med bakre delen af tungan
höjd mot gränsen mellan hårda och mjuka gommen
(k-läget) eller vanligare mot mjuka gommen; samma
ljud tecknas äfven med g (framför e och i), t. ex.
jamas, pujar, viage, fingir. Uti it. är j tecken för
långt sonantiskt i (i) eller ii i plur. af ord på -io,
t. ex. studio, plur. studj; dock skrifver man nu
vanligen -i (eller -ï). I början af ord eller mellan två
vokaler betyder j konsonantiskt i och skrifves äfven
i, t. ex. noja eller noia o. s. v.
Det ljud, som i svenskan m. fl. språk (se ofvan)
betecknas med j (”dorso-kakuminal tonande medial
oral frikativa”), bildas på det sätt, att tungryggen
(under det att tungspetsen är nedböjd) höjer sig mot
främre delen af gomtaket, tillräckligt för att bilda
en förträngning, under det att en jämförelsevis svag
luftström framdrifves ur lungorna mellan de till
tonställning närmade röstbanden och därefter i munnens
midtlinje. j är alltså till bildningsarten likställdt
med t. ex. v eller nygrek. γ och till läget likställdt
med det ljud, som i tyska ordet ich tecknas med ch
och som i norska samt inom Sverige i t. ex.
Värmland motsvarar ”tje”-ljud, från detta senare skildt
genom närvaro af ton och svagare utandningstryck.
Frikativan j står till sin bildning och för örat mycket
nära vokalen i. Skillnaden är den, att vid i intet
buller (skrapning eller susning) höres från själfva
munhålan, såsom fallet är vid uttalet af j eller vid
v o. s. v., utan blott en för i-ljudet egendomlig
vokalklang. Långt utdraget i öfvergår i sin senare del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
