Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jeanne d'Arc l. J. Darc, Orleanska jungfrun - Jered (Bibeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intåg i det belägrade Orléans, och 4 maj skred
man till anfall mot Saint Loup, ett af de starka
fästningsverk (s. k. bastiljer), som engelsmännen
uppfört rundt omkring Orléans. J. deltog icke
i detta utfall, utan kvarstannade villrådig
i staden. På aftonen lade hon sig att sofva,
men väcktes plötsligen af sina himmelska
röster, iklädde sig sin rustning, grep sina
vapen och sitt standar, kastade sig på en
häst och red i fyrsprång till bastiljen Saint
Loup. Fransmännen, som efter en misslyckad
stormning voro stadda på återtåg, utstötte
vid åsynen af henne jubelrop och störtade med
den underbara flickan i spetsen ännu en gång
mot bastiljen. Anfallet var oemotståndligt,
och efter en ursinnig strid var Saint Loup i
fransmännens våld. 6 maj togs ännu en bastilj,
och kl. sex på morgonen 7 maj började fransmännen
anfallen mot Les Tourelles, den starkaste af de
engelska bastiljerna. Fransmännen stormade gång
på gång, men förgäfves. Då fattade J. själf en
stormstege, ställde den mot muren och sprang
raskt uppför, men plötsligen såg man henne,
träffad af en pil, vackla och därefter falla
ned i löpgrafven. Hennes följeslagare buro
henne ur stridsvimlet. Sedan hon blifvit
förbunden och tillbragt en stund under bön,
steg hon åter till häst och skyndade tillbaka
till stridsskådeplatsen, där efter 13 timmars
strid fransmännens anförare, grefven af Dunois,
just låtit blåsa till reträtt. Men J. gaf
genast befallning om stormningens förnyande
och störtade med sitt standar i handen fram mot
bastiljen. Hennes åsyn injagade en vidskeplig
skrämsel hos de uttröttade engelske soldaterna,
som för ett par timmar sedan sett henne halfdöd
bäras bort och nu trodde hennes återuppståndelse
vara ett verk af satan. Les Tourelles togs med
storm. De engelske generalerna, som förlorat
allt välde öfver sina vidskepliga soldater,
utrymde under natten frivilligt de bastiljer,
som de ännu innehade, upphäfde belägringen och
anträdde sitt återtåg. J. hade räddat Orléans,
och med anledning däraf fick hon sedan namnet
"Orleanska jungfrun".
Hon skyndade sig att begagna sin seger,
tog Jargeau och Beaugency med storm och
tillintetgjorde 18 juni vid Patay en engelsk
här. Hon intog därefter Troyes, Châlons och
Reims, där vid Karl VII:s kröning, 17 juli 1429,
"Orleanska jungfrun" med sitt standar stod vid
konungens sida. Hon hade nu uppnått höjden af
lycka och ära. Folket knäböjde på hennes väg och
kysste hennes händer och fötter. Hennes bild
uppsattes i kyrkorna, och hennes namn intogs
i kyrkobönerna. Men motgångarnas tid började,
då hennes försök att intaga Paris misslyckades
(8 sept. 1429). Vid ett utfall från Compiègne
blef hon 23 maj 1430 tillfångatagen af den
burgundiske vasallen Johan af Luxembourg. Denne
sålde sin olyckliga fånge till engelsmännen
för 16,000 livres. I nov. 1430 fördes hon till
Rouen, där en stor häx- och kätteriprocess
tillställdes mot henne. Till domare utsågos
Petrus Cauchon, biskop af Beauvais, och munken
Johannes Lemaistre. Som bisittare i domstolen
med rättighet att yttra sig, men utan rätt att
döma, fungerade 95 framstående prelater och
lärde. 21 febr. 1431 undergick J. det första
förhöret inför denna domstol (hvars utförliga
rannsakningsprotokoll ännu finnas i behåll),
och 23 maj föll domen. "Orleanska jungfrun"
dömdes som skyldig till kätteri till döden,
och 30 maj 1431
brändes hon å båle på gamla torget i
Rouen. I dödsstunden bedyrade hon, att de
öfverjordiska röster, som talat till henne,
redan då hon var barn, och sedan hvarken
på slagfältet eller i fängelset öfvergifvit
henne, voro från Gud och talat sanning. J. var
högsinnad och själfuppoffrande samt lefde och
kämpade för fosterlandets och nationalitetens
idéer. Förenande hjältemod med vältalighet,
var hon tillbedd af folket. Hennes krigiska
framgångar måste visserligen i främsta rummet
tillskrifvas den hänförelse och det dödsförakt,
som hon förstod att ingifva sina soldater, men
att hon äfven egde verkliga fältherreegenskaper
framgår af flera af hennes vapenkamraters
vittnesbörd, som prisa hennes "skicklighet att
uppställa en krigshär och anordna en batalj samt
uti artilleriets användning".
I våra dagar har det lyckats J:s beundrare inom
det högre franska prästerskapet att förmå påfven
att förklara J. för helgon. Underhandlingarna
togo sin början 1885, men afbrötos gång på
gång. Slutligen genomdrefvo dock de franske
prelaterna sin vilja. I dec. 1908 förklarade
Pius X J. för beata (salig) medelst ett dekret,
som bl. a. innehåller, att de män, som 1431 dömde
J. till döden, voro "den heliga stolens bittraste
fiender". Själfva den högtidliga beatifikationen
af Orleanska jungfrun försiggick 18 april 1909 i
S:t Peterskyrkan i Eom. Högtidligheten bevistades
af 30,000 franska pilgrimer. I Paris finnas fem
statyer af J. Äfven i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
