Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jerusalem, stad i Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprepade mindre förstörelser, reparationer och
tillbyggnader förblef korsfararnas byggnad kvar
ända till 1808, då en eldsvåda ödelade hela
kyrkan med undantag af den östra delen. Den
två år därefter under ledning af Komnenos
Kalfa återuppförda byggnaden, som i stort sedt
står kvar ännu i dag, bevarade dock mycket af
korsfararnas kyrka. Ute i staden märker man icke
mera af hel. grafvens kyrka än dess höga kupoler,
därför att den är tätt kringbyggd och tillgänglig
endast från ett håll, den södra långsidan, där
ingången, bestående af en dubbelportal, med ena
hälften igenmurad, är belägen. Utom flera med
kyrkan sammanbyggda kloster och smärre kapell
består denna af tre delar. Hufvudbyggnaden,
som till stor del sammanfaller med den gamla
korsfararkyrkan, utgöres af ett rektangelformigt
midtparti, hvars kortsidor i ö. och v. ersatts af
halfcirkelformiga apsider. Därtill sluter sig
i n. med gemensam långsida en rektangelformig
byggnad, som innehåller Epifania-kapellet
och den s. k. latinska sakristian, och i ö.,
förmedelst en trappa genom östra apsidväggen,
det betydligt lägre liggande, stora, kvadratiska
Helena-kapellet, uppkalladt efter Konstantin den
stores moder, Helena. Då man inträdt genom den
nyssnämnda södra portalen, innanför hvilken
turkiska soldater ständigt äro posterade,
befinner man sig i ett af korsfararkyrkans
sidoskepp. Midt framför sig har man det
s. k. Katholikon, den grekiska, af guld lysande,
rektangelformiga katedralen, som bildar
hufvudbyggnadens centrum. Till höger ansluter
sig Katholikons halfrunda kor, som med sin där
bakom löpande korgång och de i denna anbragta små
kapellen fyller den östra apsiden. Till vänster
om Katholikon befinner sig den stora cirkelrunda,
af 18 kolonner omslutna grafrotundan, hvars
ena hälft fyller hela västra apsiden. I midten
af denna rotunda, som täckes af en storartad
kupol, står Heliga grafven (fig. 5), en föga
imponerande byggnad af 7,9 m. längd och 5,5
m. bredd. Den består först af "änglakapellet",
där den från Jesu graf bortvältrade stenen
förvaras infattad i marmor, och sedan af det
lägre liggande ’’grafkapellet", ett litet,
lågt, h. o. h. med marmor klädt och af 43
lampor belyst rum (2 m. långt, 1,8 m. bredt)
och där den med marmor belagda grafbänken
tjänar som altare. Inom Heliga grafvens
kyrka äro vidare att märka de små kapell,
som ha sina namn efter de antagna särskilda
stationerna på Kristi väg till Golgata. Man
räknar 14 sådana stationer, af hvilka de
fem sista: "försmädandet", "gisslandet",
"klädningsfördelandet", "korsresandet" och
"fastnaglingen", ligga inom kyrkan, och de
9 första på vägen från Pilatus’ palats till
Golgata, eller den s. k. Via dolorosa, såsom
ännu i dag den gata kallas, hvilken n. om
Grafkyrkan går åt ö. bort till Stefansporten (se
ofvan). Eganderätten till denna kyrka är af
den mest invecklade art. Icke blott de många
särskilda kapellen och hufvuddelarna, utan
äfven hvarje liten plats, vid hvilken en legend
är fäst, hvar och en af de tallösa lamporna och
ljusstakarna kring de särskilda heliga platserna
egas af en viss af de här representerade fyra
kristna religionsbekännelserna: latinare
(romersk-katolska), greker (ortodoxa), armenier
och kopter. Detta ger anledning till ständiga
tvister och strider, i hvilka de vid de stora
festerna och särskildt vid påsken tillströmmande
pilgrimsskarorna ofta deltaga. Mer
än en gång har kyrkan fläckats af deras blod
och muhammedanska soldater måst träda emellan
för att hämma de kristnes kif på fridsfurstens
graf, ja stridigheter om de heliga orterna voro
en medverkande orsak till Krimkriget (1853–56).
Det nuv. J. gömmer ej mer än några få spridda
rester af det gamla. Den stora öppna platsen
(Haram esch-scherif; fig. 2) i stadens sydöstra
hörn motsvarar i stort sedt tempelplatsen på
Herodes’ tid. Af de båda därå uppförda stora
moskéerna torde den norra (Kubbet-es-sachra;
fig. 7) ligga på den plats, där prästernas
förgård med brännofferaltaret var belägen, den
södra (el-Aksa) är en f. d. kristen basilika
från kejsar Justinianus’ tid (527–565). I
ringmurarna kring tempelplatsen finnas
rester från både Salomos och Herodes’ tid. I
Davidstornet i närheten af Jafaporten
(i v.) går en del af det gamla Fasaelstornet
igen. Hiskiadammen (fig. 9) ö. därom betecknar
sannolikt läget af Amygdalondammen. Äfven de
i v. och s. v. om staden liggande dammarna,
Mamilladammen och Sultansdammen,
torde härröra från äldre tid. Från gammal tid
härröra likaledes de storartade vattenledningar,
som från de s. k. Salomonska dammarna (s. om
Betlehem) förde vatten till templet; den ena
("den öfre") ledningen, som nu är förstörd,
går möjligen tillbaka till Salomos tid,
den andra ("den nedre"), som ännu, när den
hålles i ordning, leder vatten in på den gamla
tempelplatsen, torde åtminstone delvis härröra
från Herodes den store. Betesdadammen
(se Betesda) har legat i n. om tempelplatsen. I
östra delen af Hinnomsdalen på dess södra
sida ligger den s. k. blodsåkern (se
Hakeldama). I Kidrondalen ligga åtskilliga
grafvar, hvaribland den s. k. Absalons graf
(fig. 12; af araberna kallad "Faraos mössa"),
som består af en ur berget uthuggen fyrkant,
med en pyramidformig öfverbyggnad af större
stenar, från grekisk-romerska tiden, möjligen
äro grafanläggningarna i det inre af äldre
datum. Omedelbart n. om staden, i närheten
af Damaskusporten, ligga den s. k.
Bomullsgrottan och Jeremias grotta, bägge
stenbrott, hvarifrån man i äldre tider hämtade
material för byggnader i staden. Om de längre
mot n. belägna Konungagrafvarna se ofvan. Ännu
längre mot n. ligga de s. k. Domarnas grafvar
l. Profeternas grafvar, där enligt en annan
tradition medlemmar af en senare judisk domstol
skola ligga begrafna.
Historia. J:s långa och växlingsrika historia
kan indelas i följande perioder: 1. Före Israels
uppträdande i Palestina. Om denna tid känna
vi icke mycket mer, än hvad som ofvan redan
blifvit nämndt vid öfverblicken af stadens
utveckling. 2. Under den davidiska dynastiens tid
har J. blifvit Israels politiska och religiösa
medelpunkt. De konungar, som inlagt största
förtjänsten om stadens utveckling, äro David,
Salomo och Hiskia (se ofvan). Från Salomos
död var J. hufvudstad endast för Juda rike
(se art. Israel). Under konung Ahas’ tid blef
det med hela Juda rike beroende af Assyrien,
och då konung Hiskia gjorde uppror, belägrades
det af Sanherib, som dock på grund af pestens
härjningar i hans här nödgades draga därifrån,
utan att kunna intaga staden. Genom farao Nekos
seger öfver konung Josia (609) blef J. liksom
Juda rike beroende af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
