Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. I. Japanska rikets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Japan.* Historia. I. Japanska rikets
uppkomst. Den inhemska traditionen, som ännu
är i viss mån officiell, räknar den japanska
statens begynnelse från den förste kejsaren
(tenno = kin. tien-wang, "den af himlen
insatte härskaren"), Jimmu, vid en tidpunkt,
motsvarande 660 f. Kr., och fortsätter med en
oafbruten regentlängd och kronologiskt angifna
tilldragelser genom det följande årtusendet,
till dess verkligen samtidiga uppgifter kunna
konstateras med stöd af andra källor. Men denna
ursprungstradition går i sin skriftligen bevarade
redaktion ej längre tillbaka än till början
af 8:e årh. e. Kr. och hvilar på en litterär
konstruktion, som sammanarbetat hvarjehanda
mytiska sägner och dunkla historiska minnen
enligt ett från den kinesiska filosofien
hämtadt schema. Däri kunna visserligen
äfven återstoder af äldre och jämförelsevis
pålitliga annalistiska anteckningar spåras,
som måhända härstamma redan från 5:e årh. och
för den följande tiden småningom vinna större
saklig innebörd. För öfrigt belysas J:s äldsta
häfder af spridda notiser i Kinas och Koreas
historiska litteratur, som delvis stått också
japanernas första skriftlärde till buds. J. hör
till det östasiatiska statssystemets yngre
kulturländer, och ehuru källorna för dess
senare historia äro synnerligen rika, har den
kritiska forskningen först i våra dagar börjat
göra sig gällande genom europeiska och inhemska
arbeten. - Ang. det japanska folkets härkomst
och frändskapsförhållanden ha flera teorier
blifvit framställda, men ingen af dessa kan på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt häfdas med
fullt af görande bevisning. Med japanernas
inordnande under den "gula rasen" är icke
mycket vunnet, då detta antropologiska begrepp
är tämligen sväfvande och för det historiska
sammanhanget i det närmaste betydelselöst. Med
kineserna ha japanerna ursprungligen långt
mindre gemensamt än t. ex. de indisk-euro-peiska
folken med semiter och hamiter. Huruvida en
närmare släktskap förbinder dem med de nutida
polarfolken (tjuktjer, eskimåer o. s. v.) eller
med koreanerna eller med tunguser, mongoler
och andra "ural-altaiska" folk, är ännu
alldeles ovisst; öfvertygande etnografiska och
språkliga analogier kunna ej åberopas för någon
af dessa hypoteser. Man måste stanna vid det
otvifvelaktiga faktum, att japanernas förfäder
sedan urminnes tider varit bosatta på sydvästra
kusten af den största ön (som först den moderna
administrationen gifvit det sammanfattande
namnet Honshu, "hufvudlandet", äfven Honto
1. Hondo), i landskapet Izumo, äfvensom i
vissa trakter af Kyushu (fordom Tsukusjii),
hvarifrån de utbredt sig tidigast omkring
det numera s. k. "Innan-hafvet", ytterst
till landskapet Yamato på den från Honshu
mot s. utskjutande halfön. Till sina äldsta
hembygder ha de sannolikt (eller troligen)
kommit öfver från Korea, måhända i flera
särskilda och oliktidiga invandringsskaror,
men i alla händelser långt innan de närmaste
fastlandsinvånarna hunnit konsolidera sig till
de af historien kända stammarna och folken. Den
af några nyare forskare omfattade åsikten, att
inflyttarna till Kyushu kommit söderifrån och
tillhört den malajiska stammen, grundar sig
[1]
blott på vissa skillnader emellan olika
folkklasstyper, men dessa förklaras enklare af
den senare historiska utvecklingen och därmed
sammanhängande sociala lifsvillkor. Däremot
kan det ej betviflas, att långt efter den
egentliga japanska invandringen och ännu i
historisk tid folket blifvit i någon mån
uppblandadt med kinesiska och koreanska
element, som af olika orsaker frivilligt
eller tvångsvis tillika ditfört ett och annat
af den högre fastlandskulturen. Åtminstone
på storön fanns äfven en äldre, glesare och
svagare befolkning, som kanske tillhört olika
stammar, men numera endast representeras af
de till Yezo undanträngda kvarlefvorna af
det gåtfulla ainu-folket (af några etnografer
hänfördt till den "kaukasiska" rasen). Dessa
"vildar" (yemishi), med hvilka långt in i den
historiska tiden många heta strider utkämpades,
torde i någon ringa mån ha blifvit amalgamerade
med invandrarna, som äfven anses från dem
ha upptagit åtskilliga ortnamn. - De äldste
japanerna synas, ehuru inbördes befryndade,
ej ha haft något gemensamt folknamn, liksom de ej
heller på länge bildade ett enhetligt politiskt
samfund. De lefde i ättsamhällen (uji), som
täflade med hvarandra, ofta i blodiga fejder,
om högre anseende och makt. Alla dessa samhällen
anknötos hvart för sig till en samfälld dyrkan
af förfädrens andar, men endast de förnämsta
ätternas höfdingar troddes härstamma från "högre
makter" eller "gudar" (kami), som till en del
vunno en mera utbredd kult som naturkrafternas
herrar. Höfdingaätternas växlande förbindelser
och strider återspeglas i den japanska
mytologiens utbildning till ett genealogiskt
system, som slutligen omfattade hela folket, i
det att äfven de underordnade ätterna infogades
i öfvergudarnas skapelsekedja. Den högsta
rangen tillföll som sumera-mikoto ("samlande
herre") hufvudmannen för en Yamato-ätt,
hvars stammoder, solgudinnan Amaterasu, blef
hela folkets mest firade skyddsmakt. Äfven
namnet Yamato (eg. "bergdörren") utsträcktes
i sammanhang därmed till att, jämte åtskilliga
poetiska benämningar (Kami-no-kuni, "gudalandet",
Shikishima, "de utbredda öarna", Oyashima,
"de åtta stora öarna" o. s. v.), beteckna
hela det samlade landet och folket. - Denna
utveckling till en på sakral grund hvilande
enhet faller dock inom en jämförelsevis sen
tid. De kinesiska annalerna omnämna ännu
omkr. begynnelsen af vår tidräkning japanerna
(wa, wo, eg. "förvuxna dvärgar") som fördelade
i en mängd stater, af hvilka flera stundom
trädt i samfärdsel med kejsarhofvet. Dessa
notiser häntyda emellertid därpå, att japanerna
redan uppnått en viss samhällsodling. - Därom
vittna äfven de fornsaker, som blifvit funna i
japanska grafvar, till en del uppförda med stor
möda och skicklighet och täckta af väldiga
högar (misasagi). Äfven inom den japanska
arkeologien har man i våra dagar sökt genomföra
en systematisk skillnad emellan stenålder,
bronsålder och järnålder, hvarvid man, liksom
annorstädes, mött de bekanta svårigheterna
att förklara skiljaktigheterna antingen ur en
kronologiskt sammanhängande kulturutveckling,,
som förutsätter deras datering till mycket
aflägsna tidsrymder, eller ur olika samtidigt
verkande etnografiska lokala eller sociala
orsaker, som i sin ordning förutsätta mycket
tvifvelsamma konstruktioner af det förhistoriska
samfundslifvet och dess uppkomst. Dessa
svårigheter ha visat sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
