Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. II. Den japanska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättslig motvikt af gammal häfd, riksfältherrens
obegränsade, när som helst ingripande
kommando, hvilket naturligtvis betydde en
ofantlig förstärkning af statsmakten och dess
prestige. - Denna makt kom dock ej Yoritomos
egen ätt till godo. I st. f. af hans svaga och
oeniga söner styrdes riket, för öfrigt under
skiftande intriger, af deras moder Masako
(ama-shogun, "nunnan-generalen", såsom
hon kallades af folket), deras morfader Hojo
Tokimasa och dennes son Hojo Yoshitoki, som (från
1204) under titel af shikken ("orderexekutor",
generalstabschef) till vallade sig det ärftliga
riksbefälet. Dessa Hojo utgjorde eg. en sidolinje
af Taira-ätten, men hade under inbördeskriget
slutit sig till Minamoto och verksamt bidragit
till Yoritomos seger. I den senare officiella
traditionen äro de illa beryktade som ytterst
illojala och samvetslösa usurpatorer, men
deras välde betecknar det oaktadt J:s högsta
kraftutveckling under medeltiden. Sedan Yoritomos
ätt h. o. h. gått under i blod (1219), togos de
nominelle riksfältherrarna, som man ej ansåg
sig kunna undvara, ur Fujiwara-linjer eller
ur själfva kejsardynastien, men införlifvades
alltid genom adoption i Minamoto-ätten. Liksom
kejsaren voro de vanligen barn och ombyttes
oupphörligt efter riksföreståndarnas
godtycke. Det hände äfven, att någon af de
sistnämnde själfmant nedlade sitt ämbete och
som inkyo handledde sin son eller tillsatte en
särskild regent (kwanryo) som sitt verktyg. Det
var en sällsam regering genom vikarier för
vikarier i flera grader, beräknad att så mycket
som möjligt hindra en fientlig maktsamling
kring någon af den mer eller mindre legitima
arftraditionens anknytningspunkter. Försök
gjordes ej sällan att åvägabringa kombinerade
resningar emot den nya makten, men de kväfdes
med hård hand, i det att t. o. m. de helgade
kejserliga personerna strängt tillrättavisades
och stundom fängslades eller förvisades till
aflägsna öar. Så bildades redan i den första
tiden, med anledning af någon tvekan emellan
två barnpretendenter till den lediga tronen, en
farlig liga bland såväl hofadel som ridderskap,
understödd af ej mindre än tre ex-kejsare, och
efter undertryckandet af detta "kejsaruppror",
såsom det kallades, verkställde Yoshitoki en
hel rad af genomgripande jordkonfiskationer
(1222). Hans son Yasutoki (1225-42) ordnade
på ett stort vasallmöte (1232) den vacklande
och alltmer invecklade länsrätten i form af
instruktioner, som utfärdades till länsherrens
ombudsmän och som sedermera, kompletterade
med nya stadgar vid olika tillfällen och
kommenterade af erfarna jurister, utbildades
till en särskild adelslag i motsats till den
kinesisk-kejserliga landsrätten. Hojo-herrarna
visade sig i allmänhet måna om lagskipningens
förbättring och styrka. Tokiyori (1246-56;
d. 1263) näpste utan miskund både hög och låg,
och efter sin abdikation vandrade han som en
okänd munk i åratal omkring i landet för att
uppspana rättskränkningar och anmäla dem till
vederbörandes beifran. Den öfverdomare, som
han förordnade, Aoto Fujitsuna, och
som länge verkade äfven under hans efterträdare,
lefver ännu i folkets minne som idealet för en
rättvisans tolk med skarpsinne och nitälskan. Men
samtidigt stadgades ock de särskilda länens inre
rättsordning oaktadt statsmaktens ännu bevarade
öfverhöghet. Ärftligheten vann äfven inom detta
område småningom häfd och utsträcktes till
allt flera sidor däraf. Det skildes inom
det högre ridderskapet emellan stora och
små vasallfurstar, dai-myo ("stort namn")
och sho-myo ("litet namn"), ehuru den förra
titeln af artighet helst användes, i synnerhet
af furstens egna män (kerai), som under hans
marsk (karo) och andra höfvitsmän fullgjorde
sin vapentjänst. Emellan herrar och vasaller
och de senare inbördes knötos ofta fingerade
släktskapsband genom fostbrödralag, besegladt med
blodsbägaren efter ömsesidig åderlåtning. Men
dessutom funnos fria riddare (ro-nin, "vågmän"
= fria som vågen), som togo tjänst efter behag
i mer eller mindre tillständiga fejder, öfver
hufvud utplånades den anstrykning af ofrihet,
som från början vidlådde äfven vapentjänsten, i
den stegrade samkänsla, som förband alla samurai
eller bushi (hvilka beteckningar ofta brukades
såsom liktydiga ståndsnamn), hela det lägre och
högre ridderskapet. Den samfällda oskrifna=
hederslagen, bushi-do ("riddarens väg"),
vann större skärpa äfven under det fredliga
samlifvet. Utom tapperhet kräfdes framför allt
själfbehärskning, ordhållighet, trofasthet
och andra manliga dygder, som härleddes ur den
kinesiska, men från familjemedlemmens till
krigarens pliktställning omtydda moralen
och i yttersta fall måste bekräftas med
högtidligt seppuku 1. harakiri (se Harakiri).
Troheten och hängifvenheten voro alltså icke
skyldigheter mot härskaren såsom landsfadern,
utan mot krigshöfdingen, den närmaste i
främsta rummet, och därjämte mot vapenbröderna
i följet. Svåra pliktkollisioner kunde därför
knappast undvikas, i synnerhet när hämndkrafvet,
som också gällde obetingadt, korsade andra
hedersbud. Men så länge riksfältherredömets
myndighet handhades med eftertryck, om ock af
underordnade målsmän, häfdades likväl i det hela
landsfriden trots stundom utbrytande fejder,
som för det mesta utkämpades blott emellan
riddarföljena själfva. Allmogen hölls i sträng,
men arbetsfrämjande tukt, och under denna tid
försköts afgjordt befolkningens och jordbrukets
tyngdpunkt till de vidsträckta och fruktbara
Kwantolandskapen. Samfärdseln emellan de vidt
skilda landsdelarna ökades hastigt till lands
och sjöss, och under herreborgarnas hägn, men
med den gamla kejsarrättens förmåner uppstodo
talrika städer, främst det lysande Kamakura,
som öfverflyglade detr i välstånd, om än ej i
förfining, sjunkande Kyoto. Ett själfständigt
borgerskap framväxte, som, ehuru utan omedelbart
deltagande i stadens styrelse, sammanslöt sig
i handelsbolag och handtverksskrån med egen
hushållning och inbördes kontroll, och som
arbetade icke blott för hofvet eller husbonden,
utan äfven för breda kretsar af ridderliga
kunder. Konsten och slöjden fingo under
"Kamakura-perioden", utan de gamla och främmande
traditionernas tillspillogifvande, en kraftigare,
mera af den lefvande verklighetens behof och
ingifvelser präglad hållning. Ridderskapets
småningom förädlade, men ej förvekligade smak
bestämde allt arbete för dess räkning. Palatsen
och herrgårdarna, såsom af ålder alla i trä,
byggdes med starka skansverk, med rymliga
samlingshus eller salar för möten och fester,
inreddes med lackerade eller målade väggar och
skjutdörrar, skärmar och hängtaflor, som helst
framställde naturtrogrna och rörelsefyllda scener
ur djurfabeln, det samtida adelsumgänget och
framför allt ur hjältelifvet. Så illustrerades
ock de flitigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
