på en synod 640 monoteletismen samt sökte försvara påfven Honorius’ renlärighet. Han tog sig an sina af slaverna betryckta landsmän, lösköpte de fångne samt byggde till de dalmatiske martyrernas ära en kyrka i Rom. 5. J. V (685—686), född i Syrien, hade varit påflig legat på sjätte ekumeniska kyrkomötet (680); han lade den sardinska kyrkan åter under den romerska stolen. 6. J. VI (701—705), till börden grek, låg under sin regering i strid med Öst-Rom liksom med langobarderna. 7. J. VII (705—707), liksom företrädaren till börden grek, prisas för lärdom och konstsinne, men ådagalade svaghet och bristande mod i sina förhandlingar med Justinianus II rörande erkännande af den 2:a Trullanska synodens beslut. 8. J. VIII (872—882), Gundos son, förut ärkediakon inom romerska kyrkan, sträfvade att fullfölja Nikolaus I:s storstilade kyrkopolitik. Skicklig finansman, administratör och diplomat samt föga nogräknad om medlen, sökte han befria Italien från sarasenerna samt göra påfven till Italiens och kejsardömets behärskare. Det förra syftet sökte han nå med kejsar Ludvig II:s hjälp, men han lyckades ej bilda något varaktigt förbund mot sarasenerna; mot slutet af sitt pontifikat nödgades han t. o. m. betala dem en betydande tribut. Efter Ludvigs död (12 okt. 875) krönte han (25 dec. 875) Karl den skallige till kejsare, men försöken att återställa en karolingisk universalmonarki misslyckades, och den afsedda hjälpen mot sarasenerna uteblef. Efter kejsar Karls död (13 okt. 877) öppnade J. underhandlingar med Karlman, hvars anhängare belägrade J. i Rom (878), men trädde senare i förbindelse med grefve Boso af Provence, hvilken han förespeglade konungakronan. Dessa planer misslyckades emellertid, och redan i aug. 879 erkände han Karl den tjocke som konung af Italien och krönte honom senare (före 9 febr. 881) till kejsare. Men ej heller hos honom fann J. den väntade hjälpen mot sarasenerna. J:s hela italienska politik hade sålunda fullständigt misslyckats på grund af partihatet och furstemaktens begynnande upplösning. J. erkände Methodius som ärkebiskop af Mähren och stödde honom i hans strid mot det bajerska episkopatet. I afseende på bulgarerna fullföljde han sina företrädares politik. För att vinna kejsar Basileios I:s hjälp mot sarasenerna förklarade han sig villig att under vissa betingelser erkänna den afsatte patriarken Fotios och gaf 880 detta sitt erkännande, ehuru de kräfda betingelserna icke uppfylldes. Att J. senare öfvergifvit denna politik och ånyo bannlyst Fotios, berätta yngre källor. — J. skall ha fallit offer för en sammansvärjning bland sina närmaste: först sökte man röja honom ur vägen med gift; då detta ej verkade nog fort, dödades han med hammarslag på hufvudet. 9. J. IX (898—900), en från Tivoli bördig benediktinmunk, lyckades undantränga biskop Sergius af Cere, som efter påfven Teodors död (dec. 897) bemäktigat sig påfvestolen. J. fördömde på en synod i Rom sergianerna, utfärdade bestämmelser rörande påfvevalet samt erkände Lambert af Spoleto som kejsare. Från hans pontifikat känna vi äfven en synod i Ravenna. 10. J. X (914—928) hade enligt Liudprand af Cremona den äldre Teodora att tacka för sin upphöjelse på påfvestolen, sedan han förut varit biskop i Bologna och Ravenna. J. gjorde försök att vinna vissa slaviska folk för den romerska kyrkan, äfvensom att anknyta förbindelser med spanska kyrkan. Sin största berömmelse vann J. som politiker och fältherre. Han krönte Berengar af Friuli till kejsare, förenade Italiens furstar mot sarasenerna och slog dem vid Garigliano (916). Efter Berengars mord (924) slöt J. förbund med Hugo af Burgund. På anstiftan af Marozia blef han 928 kastad i fängelse, där han afled — enligt några mördad genom kväfning. 11. J. XI (931—936), naturlig son till påfven Sergius III och den ofvannämnda Marozia, uppsattes af sin moder på påfvestolen och gick i början i hennes ledband, men hölls senare åtminstone under någon tid fången af sin halfbroder Alberik, som öfver honom utöfvade ett afgörande inflytande. 12. J. XII (955—964), den nyssnämnde Alberiks oäkta son, Octavianus, uppsteg vid unga år på påfvestolen. J. var en värdig ättling af Marozias familj; det påfliga palatset Lateranen förvandlades, heter det, under hans tid så godt som till en seralj, där Petri efterföljare vid sina dryckeslag drack djäfvulens skål och vid sitt raffelspel anropade Jupiter och Venus. Men han var tillika en stor krigare med en högt flygande ärelystnad. Först sökte han utvidga sitt välde i s., men utan framgång. Senare råkade han i strid med konung Berengar och, då dennes son Adalbert inträngde på romerskt område, anropade han sannolikt under påtryckning af det kyrkliga reformpartiet Otto I om hjälp och krönte honom till kejsare 2 febr. 962. Kejsaren erkände påfvestolens alla besittningsanspråk, tillade ännu några donationer och lofvade påfven hjälp till återeröfrande af de områden, som förhöllos honom. Efter Ottos aftåg ändrade J. politik; han närmade sig ånyo Adalbert och inledde förhandlingar med Ungern och Bysans. Otto drog då 963 ånyo mot Rom och lät på en synod i Peterskyrkan afsätta J. för grofva förbrytelser och till hans efterträdare välja Leo VIII. Dessutom förnyades 824 års constitutio Romana, kejsarens öfverhöghet öfver Rom erkändes, och adeln och prästerskapet förpliktade sig att vid påfvevalen iakttaga de kanoniska formerna och ej låta viga den valde, förrän han aflagt ed till kejsaren. J. lyckades emellertid, sedan Otto lämnat Rom, ånyo bemäktiga sig Lateranen, synodens beslut förklarades på ett nytt kyrkomöte ogiltiga, och Leo VIII måste fly. Innan Otto hann återvända, afled J. af slag midt under sina orgier. 13. J. XIII (965—972), förut biskop Johan af Narni, sannolikt son af den yngre Teodora, valdes till påfve genom kejsar Otto den stores inflytande. En sammansvärjning bildades mot honom; han insattes först på San Angelo, sedan på en borg i Kampanien, men lyckades fly och återvände med kejsaren till Rom 966. Under sin regering främjade han på allt sätt Ottos planer. 14. J. XIV (983—984), förut biskop Petrus af Pavia, hade varit kansler hos kejsar Otto II, genom hvars inflytande han valdes till påfve. Efter kejsarens död blef J. af den från Konstantinopel återvändande Bonifatius VII (se d. o.) inspärrad i San Angelo, där han af hunger eller gift afled.