Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antikens hedniska kulter, och ej heller den förkristna
judendomen (esséer, terapeuter) var främmande för
dem. Inom kristenheten förekommer klosterväsen hos
den grekisk-katolska, romersk-katolska och armeniska
kyrkan, hos jakobiter och kopter, och våra dagar ha
bevittnat uppkomsten af liknande organisationer
äfven på protestantisk mark, t. ex. inom den
engelska högkyrkan. Det kristna munkväsendet har
gamla anor. Redan i den fornkristna församlingen
fanns askes under olika former (afhållsamhet från
äktenskap, från vin och köttföda, egendomslöshet);
att kvinnliga asketer offentligen inför församlingen
aflagt sina kyskhetslöften, berättar Tertullianus. Att
män eller kvinnor för asketiska syften lefvat
tillsammans, omtalas ock, ehuru någon sträng klausur
(se d. o.) ej förekom. I slutet af 200-talet
omtalas en asketförening, grundad af Origenes’
lärjunge Hierakas. I sin äldsta form uppträdde det
egentliga munkväsendet i det eremit-(anakoret-)lif,
som mot 200-talets slut uppväxte i Egypten (se
Anakoreter). Man har sökt leda detsammas ursprung
tillbaka till kristendomsförföljelserna, till
buddistisk påverkan, till den egyptiska Serapiskulten,
till nyplatonismens läror. I hvad mån påverkan af
likartade företeelser i de hedniska kulterna direkt
spelat in, är ännu omtvistadt. I första hand bör
väl munkväsendet betraktas som en sedlig-religiös
rörelse med sina rötter i den kristnes sträfvan
efter ett fullkomligt lif, som man trodde sig kunna
vinna genom flykt från världen, i ensamhetsidealets
förverkligande. Att de allmänna tidsförhållandena,
särskildt i Egypten, bildat en ypperlig jordmån för
dylika sträfvanden, skall därmed ej förnekas. Som
den förste kände eremiten är att nämna kopten Antonius
(d. 356); genom hans verksamhet och inflytande uppstod
en mängd fria eremitkolonier i Egypten: i den nitriska
öknen grundlades en sådan af Amun, i den sketiska en
annan af Makarios. Mot slutet af 300-talet var Egypten
fullt af eremiter och eremitkolonier. Sin organisatör
fick den nya rörelsen i Pachomius (d. 346), som
vid Tabennisi skapade det första klostret genom
att ersätta de fritt liggande eremitcellerna med
ett slutet hus med många celler och omgifvet af en
mur, äfvensom uppställa en gemensam regel för dess
invånares lefverne. I denna regel finnas föreskrifter
rörande dräkt, måltider, natthvila o. s. v.,
äfvensom den första begynnelsen till dagens kanoniska
bönetider. Småningom uppväxte under Pachomius’ ledning
en verklig klosterkongregation med gemensam ekonomisk
organisation; äfven nunnekloster organiserades
af honom. Från Egypten spred sig kloster- och
eremitlifvet till Sinaihalfön, Palestina, Syrien
(huruvida det där är inhemskt eller ej, är en öppen
fråga) samt Mindre Asien. Mot den barbariska asketism,
som utmärkt det egyptiska munkväsendet, kom en sund
reaktion genom Basileios den store (d. 379), hvars
regler fortfarande bilda underlaget för den grekiska
kyrkans klosterlif i dess helhet. För Basileios var
munken den sanne kristne; askesen skulle gå ut på .ett
helgande af hela personligheten. Klosterlifvet var
något högre än eremitlifvet; det skulle innebära ej
ett undertryckande af, utan en återgång till naturen,
ej motsatsen till, utan fulländningen af den gamla
visheten. För inträde i klostret fordrades afhändande
af all egendom samt pröfvotid (novitiat), men inga
bindande löften. Böneaskesen
utvecklades, och böneliturgien genorngicks af alla
gemensamt. Äfven biktinstitutet ingick i Basileios’
klosteranordning, liksom han äfven bland munkarnas
uppgifter införde fattig- och sjukvård. Den största
betydelsen har han dock därigenom, att han ställt
munkväsendet i kyrkans tjänst och inordnat klostren
under biskoparnas uppsikt och kontroll. Under
den följande tiden blomstrade i Östern eremit-
och klosterlifvet bredvid hvarandra, tills
genom Justinianus’ lagstiftning cenobitlifvet
gjordes till det enda lagliga. Under 400- och
500-talen var Palestina själfva hufvudområdet;
därvarande eremiter och kloster sammanslöto sig
till hvar sin kongregation under en exark eller
arkimandrit. Sedan Egypten och Palestina kommit under
islam, blefvo Konstantinopel och senare Athos – det
första klostret anlades där 963 – hufvudcentra. I
början af 400-talet uppträder inom det österländska
klosterväsendet en ny riktning, akoimeternas (se
Akoimeter). En abbot i deras berömdaste kloster,
Studion-klostret i Konstantinopel, Teodor Studita
(d. 826), reformerade vid öfvergången mellan 700-
och 800-talen det på afvägar komna munkväsendet
inom den grekiska kyrkan genom att i tidsenlig form
återupplifva Basileios’ regel. Så stadgades de redan
af Chalcedonmötet 451 förutsatta löftenas högtidliga
afläggande (professio), och föreskrifter lämnades om
dräkt (se afbildningar i art. om de särskilda munk-
och nunneordnarna) och tonsur (se d. o.). Munkarna
fördelades i två kategorier: de, som egnade sig åt
kroppsarbete (mikroskemoi), och de, som sysslade
med studier (makroskemoi). Rörande det grekiska
munkväsendets vidare utveckling må blott följande
anmärkas. 1300-talet präglas af ett begynnande
förfall, 1600-talet af en förnyelse. Förhållandet
mellan klostren och det världsliga prästerskapet var
godt. Redan mötet i Chalcedon ställde klostren under
vederbörande stifts biskopar, och andra Trullanska
synodens beslut om celibatsplikt för biskoparna
medförde, att dessa kommo att rekryteras bland
klosterandliga. Det grekiska klosterväsendet har
städse haft en mera kontemplativ och kvietistisk
karaktär än det västerländska, om ock emellanåt
munkarna handgripligen deltogo i lärostriderna, och
det har därför i den kyrkliga utvecklingen spelat
en mindre betydande roll än det västerländska. Se
Grekisk-katolska kyrkan, sp. 229.
Till västerlandet kom kännedomen om munkväsendet
ganska tidigt genom Athanasius, som 341–343 vistades
i Rom. Liksom i österlandet förekommo ock i Västern
snart den anakoretiska och den cenobitiska (se
Cenobiter) formen bredvid hvarandra. På 370-talet
uppväxte de första klostren i Italien, och i början
af 400-talet voro de många trots den opposition,
som rörelsen öfverallt i Västern väckte. Till
klosterväsendets seger bidrog framför andra
Hieronymus (se d. o.). Kort efter 360 infördes genom
Martin af Tours klosterväsendet i Gallien (Ligugé,
Marmoutiers). I England och på Irland framträdde det
på 400-talet och öfverfördes från sistnämnda land till
Skottland. I Tyskland funnos eremiter sannolikt redan
på 300-talet, och i Spanien uppträdde vid samma tid
munkväsendet i sin egyptiska form – förmodligen hade
det invandrat öfver norra Afrika – icke utan stark
opposition från det världsliga prästerskapets sida
(se Priscillianus). I Nord-Afrika främjades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
