591 Kolonn 592 kolonivis, många par under ett gemensamt tak. Då sällskapet funnit en lämplig häckplats, bygger hvarje par sitt särskilda bo och lägger tak därpå. Men de olika paren bygga så tätt intill hvarandra, att man, då alla bona blifvit färdiga, tror sig se blott en enda byggnad med ett tak däröfver och en mängd runda hål på undre sidan. Bona användas icke två gånger att häcka uti, utan nya bon anbringas under de gamla, hvilka således komma att tillika med taket utgöra betäckning för de nya. På detta sätt ökas massan år från år i storlek, tills den gren, hvarpå den hänger, slutligen brister och faller ned. Dylika kolonibon träffas vanligtvis endast i höga och stora träd. C. E. S.* Kolo'nn (fr. colonne, lat. colu'mna). 1. Bygnk., fristående cylinderformigt stöd, afsedt att upptaga vertikalt tryck samt försedt med kapital och bas. Till skillnad från kolonn nyttjas benämningen p e-1 a r e för fristående eller delvis med mur sammanbyggda stöd af annan form än den cylindriska. Pelaren kan äfven vara afsedd för upptagande af snedt verkande tryck (sträfpelare); den kan ock vara försedd med bas och kapital. Ett fristående vertikalt cylindriskt stöd utan kapital och bas är icke en kolonn, utan en pelare. Halfkolonn kallas en kolonn, som till hälften är "engagerad i", d. v. s. sammanbyggd med en mur, alltså med endast hälften af sin kropp skjutande framom murens lif, trefjärdedelskolonn, en kolonn, som till 8/4 skjuter framom muren o. s. v. Kolonnen intager en särställning bland byggnadskonstens formele-ment. Den är en i och för sig så afslutad organism, att den kan användas och i stor utsträckning från äldsta tider intill våra dagar har användts jämväl som en själfständig fristående byggnad, såsom monument enbart eller uppbärande statyer, byster o. d. I Rom stå sålunda ännu Trajanus' och Marcus Au-relius' kolonner samt en tredje vid kyrkan S:ta Maria maggiore; äfven de två kolonnerna på Piazzettan invid Markusplatsen i Venezia äro välkända monument af denna typ. Från senare tider finnas flera dylika kolonner i Paris, London, Berlin m. fl. städer. Med anledning af denna kolonnens karaktär af ett i och för sig afslutadt helt har t. o. m. den hypotesen framställts, att kolonnen icke framvuxit organiskt ur och samman med byggnadskroppen i öfrigt, utan att den införts så godt som färdigbildad från andra områden (altaren, möbler o. d.). Måhända kan ett sådant antagande ega en viss grad af sannolikhet för sig beträffande den grekisk-joniska och den egyptiska kolonnen. Den doriska kolonnen, som egendomligt nog saknar bas, ger dock intryck af att vara en ren arkitektonisk skapelse och är också svårare att tänka sig ryckt ur sitt sammanhang med byggnaden som en själfständig organism. Den grekisk-doriska kolonnen i sin mest fulländade gestalt företer åtskilliga intressanta byggnadstekniska och konstnärliga finesser. Den är byggd af block icke fullt så höga som breda - dessa block äro ytterst omsorgsfullt sammanslipade genom rotering omkring en centrumtapp af trä, hvaraf ännu bevarats rester. För att ytterligare leda uppmärksamheten från dessa fogar är kolonnen rafflad (se K a n n e l e-rad). De grunda räfflorna skiljas af en skarp kant, som å ena sidan fångar ljuset, å den andra kastar en skarpt markerad skugglinje, gående från stylobaten till kapitalet, dragande uppmärksamheten h. o. h. från fogindelningen och gifvande kolonnen karaktär af monolit. Räfflorna höggos, sedan byggnaden uppförts, för att icke de skarpa hörnen skulle skadas. På två ställen måste räfflorna dock vara huggna, innan blocket kommit på sin plats, nämligen längst ned invid golfvet och på kapitälblockets hals, där det skulle mött stora svårigheter att utföra raffel-huggningen, sedan blocken en gång kommit i sitt läge (se fig. 1). För att vid de tunga blockens manövrering de skarpa färdighuggna räffelhörnen icke skulle stötas sönder, nå räfflorna icke ända ned till stylobaten, utan kolonnen hvilar på eo innanför räfflingen bildad klack. Vid fogen mellan kapitälblocket och närmast underliggande "trumma" är likaledes en inskärning gjord för att skona raffel-kanterna; och, för att icke den framskjutande aba-ken skall skadas vid de ännu tyngre arkitravblockens lämpande i rätt läge, är en liknande anordning vidtagen äfven på kapitalets byggyta. Den doriska kolonnen ställes icke fullt lodrätt (se fig. 1). Kolonnen smalnar icke oväsentligt uppåt, hvilket förhållande skulle åstadkommit ett rätt obehagligt intryck inuti portiken, om kolonnen stått lodrätt. Portiken skulle vidgat sig uppåt. Genom att luta kolonnen något inåt mot väggen vinnes nära nog parallellism mellan cellaväggen och kolonnens insida. Motsvarande anordningar återfinnas icke å grekisk-joniska kolonner. Och dock användes dessa på Perikles' tid i Aten samtidigt med de doriska, ja, af samme arkitekt och t. o. m. i samma byggnad. De yttre kolonnerna till Propyléerna på Akropolis i Aten voro doriska, de inre Joniska; samma var förhållandet med Apollon-templet i Figalia. Kolonnen spelade i den antika byggnadskonsten en dominerande roll. Under söderns himmel är portiken naturlig. Det är kolonnställningen, som är den rytmbildande såväl hos greker som romare. Hos oss är det fönstren. Äfven om portiken icke var till någon direkt praktisk nytta, kände man t. ex. icke något annat sätt att ge rytm åt den låd-formiga cellabyggnaden, den på borgkullen öfver staden tronande helgedomen, än att omge den med en rad af kolonner, en kolonnad. Den enskilda kolonnen i den antika tempelkolonnaden har nog den allvarsamma konstruktiva uppgiften att bära entablementet, men hela kolonnaden och portiken torde väl tillkommit af rent estetiska skäl: kolonnerna på denna af samtid och eftervärld lika beundrade grekisk-doriska tempelbyggnad äro i stort sedt ej mer berättigade än barockens otaliga, mer eller mindre lyckade prydnadskolonnställningar, inför hvilka det nyväckta förnuftet plägat stanna och med konstfilosofen Ehrensvärd fråga: "Kolonner hvad gören I?" I de grekiska och romerska tempelbyggnaderna vänder sig kolonnställningen utåt - så ock i de af grekisk konst påverkade persiska kolonnhallarna - i de egyptiska templen inåt. - Förutsättningarna för uppkomsten af kolonnarkitektur äro icke enbart klimatiska och estetiska. De tillgängliga byggnadsmaterialiernas natur spelar en alldeles afgörande roll vid arkitekturformernas bildande. I Mesopotamien, i Ninive och Babylon, intager kolonnen en fullkomligt underordnad ställning i byggnadskonsten, af den enkla anledning, att där saknades lämpligt sten- eller trämaterial. Hela den mesopotamiska arkitekturen baserar sig på användandet af lera i form af obrända och brända tegelstenar, hvilket material tvingar till hvalfkonstruk- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.