Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronoborg (fi. Kurkijoki). 1. Socken, 2. Härad, 3. Domsaga, 4. Förr prosteri. Se Sordavala, 5. Gammal benämning på Tavastehus (se d. o.), 6. Grefskap - Kronobrefbäring - Kronobrännerier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronobrefbäring - Kronobrännerier
Tavasteborg l. Tavastehus (se d. o.). - 6. Grefskap i
ofvannämnda socken, hvilket 10 nov. 1651 förlänades
åt riksdrotset Gabriel Gustafsson Oxenstiernas
son Ture Oxenstierna, med succession för hans
broder Johan samt hans brorson Gabriel Gabrielsson
Oxenstierna. Det torde ha omfattat 600-700 bönder,
uppskattade till ungefär 2,300 arvio-rubel.
1-5. O. I. (A. G. F.) 6. G. F.*
Kronobrefbäring, kam., postv., allmogens häfdvunna
skyldighet att utan kontant ersättning fortskaffa
tjänstebref ("kronobref’’). Någon skrifven författning
i ämnet fanns dock ej, och allmogen började undandraga
sig utförandet. Då landshöfdingen i Södermanland 1742
däröfver anförde klagomål, resolverade regeringen,
att det ovillkorligen ålåge allmogen att utgöra detta
besvär och att detsamma borde vid häradstinget ordnas
samt af länsstyrelsen fastställas. I alla orter,
där icke genom särskild öfverenskommelse blifvit
annorlunda bestämdt, var det hemmasegarna, som fingo
svara för tjänstebrefvens fortskaffande, hvarvid
- såsom det heter i resolutionen - årligen borde
"ömsas om emellan dem, som bo så, att de kunna göra
denna tjänsten vid alla vägarna, där den behöfves,
och brefbärarna emot detta besväret njuta befrielse
ifrån hållskjutsen vid gästgifvargårdarna" samt
från kronoskjuts och åtskilliga andra tillfälliga
besvär. På detta sätt befordrades tjänstebref mellan
länsstyrelsen och dess underlydande tjänstemän samt
kyrkornas bref. Tjänstebref åter mellan hufvudstaden
och landsorterna eller mellan olika landsorter kunde i
allmänhet fortskaffas längs postlinjerna. Regementena
och båtsmanskompanierna hade egen brefbäring inom
indelningsområdet. - Genom k. cirk. 11 juli 1811
stadgades, att brefbäringsskyldigheten vore att
anse för ett mot kronoskjutsningar svarande allmänt
besvär, hvilket likväl, efter noggrann urskillning,
icke borde sträckas längre än till vederbörande
ämbets- och tjänstemäns bref i ämbetsärenden eller
utgående kungörelser och påbud, som icke på annat
sätt och med nödig skyndsamhet kunde fortskaffas
och hvartill ej heller borde anslås flera hemman och
hemmansdelar än som för detta ändamål vore nödiga.
I k. br. 4 dec. 1830 påbjöds, att denna brefbäring
inom de län, där den enligt författningarna ålåge
hemmansegarna och af dem utgjordes, skulle högst
2 gånger i veckan ega rum på de dagar, som
af länsstyrelsen bestämdes. Detta var
den ordinarie kronobrefbäringen. Vid
utomordentliga tillfällen (durkmarscher, kungs-
eller kronoskjutsningar, skallgångar, skogseldar m.
m.) finge anlitas extra sådan, hvarvid innehållet
af brefvet borde af den tjänsteman, som afläte
detsamma, vid ansvar som för tjänstefel, i
korthet utanpå antecknas. Genom k. kung.
26 juli 1834 föreskrefs, att skyldighet att
utgöra kronobrefbäring vidlådde frälse-
och utsocknesfrälsehemman under krigstid lika
med krono-och skattehemman samt under fredstid emot
dessa endast till hälften. I k. cirk. 30 nov. 1849
stadgades bl. a., i öfverenstämmelse med hvad 1845
års riksdag föreslagit, att bref i tjänsteärenden
mellan auktoriteter och tjänstemän eller betjänte,
som vore därtill berättigade, skulle, såvidt
utan olägenhet ske kunde, med de ordinarie
brefposterna afsändas; och således borde ord.
kronobrefbäring inskränkas till hvad som erfordrades
för brefvens fortskaffande, då posterna icke kunde
därtill användas. Åt hemmansegarna lämnades öppet att förena
sig om gemensamt fullgörande af brefbäringen. Debiteringen
och uppbörden af kostnadsbidragen fingo, där så önskades,
ske i sammanhang med allmänna kronouppbörden. -
1869 aflät riksdagen en und. skrifvelse i
syfte af kronobrefbäringens skiljande från
jordbruket, och sedan Poststyrelsen föreslagit
kronobrefbäringens fullständiga öfvertagande
af postverket - hvarvid fribrefsrätten (se
d. o.) borde h. o. h. afskaffas och för frankering
af tjänsteförsändelser (de forna "kronobrefven"
och "fribrefven") införas tjänstefrimärken, som
borde gäldas af allmänna medel -, blef detta också,
i enlighet med regeringens tillstyrkan, 1873 års
riksdags beslut. På grund af k. kung. 5 dec. 1873
upphörde kronobrefbäringen med 1873 års slut.
Kbg. R. L-n.
Kronobrännerier. För att upphjälpa statens
dåliga affärsställning föreslog statssekreteraren
Liljencrants 1774 Gustaf III, att man skulle göra
brännvinsbränningen till ett kronans regale. Enligt
hans mening skulle bränningsrätten för 10 år
utarrenderas till förpaktare, en för hvarje stor
socken eller för flera smärre, hvilka egde afbränna
ett visst kvantum säd årligen och därför erlägga till
kronan 12 dal. smt årligen för tunnan. Förpaktaren
skulle vara skyldig att af jordbrukarna i sitt
distrikt emottaga spannmål och till dem aflämna
för hvarje tunna 10 kannor brännvin jämte drank;
det öfriga skulle han själf få försälja till bestämdt
pris, dock ej i minut. I Finland, där spannmålen stod
i lågt pris, borde kronan själf anlägga brännerier
för eget behof. Tillverkningens storlek skulle jämkas
efter årsväxten. Kronans vinst beräknades till 25-30
tunnor guld årligen. Detta förslag granskades dels af
landshöfdingarna, dels af en kommission, bland hvars
medlemmar var landshöfdingen frih. G. G. Wrangel
("Brännvins-Wrangel"). Denne föreslog, att endast
större brännerier skulle upprättas, med minst
1,000 tunnors årlig förbrukning m. m.; kommissionens
utlåtande bestämdes delvis af hans åsikter, i det den
föreslog endast större bränneriers anläggande. K. M:t
bestämde minimum till 100 tunnors bränning samt
15 års arrendetid. Då emellertid ej tillräckligt
många förpaktare anmälde sig, föreslog Wrangel, att
kronan skulle anlägga och drifva brännerierna för
egen räkning. Denna plan vann konungens godkännande
(sept. 1775); samtidigt skärptes förbudet för enskilda
att bränna brännvin, och något senare förbjöds all
införsel af utländskt sådant. Redan på hösten 1775
började kronobrännerier anläggas i Stockholm, och
till besparing i anläggningskostnaderna inreddes
en del kronans äldre byggnader till brännerier,
såsom Vadstena, Kalmar och Åbo slott, eller till
spannmålsmagasin, såsom delar af Linköpings,
Örebro och Västerås slott. I början af 1776 kunde
de första kronobrännerierna öppna sin verksamhet; 2
maj utskänktes den första "kronosupen" i Stockholm,
och brännvinsfloden började strömma öfver landet. Då
kronan själf blef producent, fick den samma intresse
som andra producenter, nämligen att få afsättning
på sin vara. Därför utvidgades rätten att försälja
brännvin, och krogarnas antal ökades. Bränneriernas
styrelse och förvaltning ordnades genom ett cirkulär
till landshöfdingarna af 25 april 1776. Högsta
ledningen tillkom den 14 sept. 1775 konstituerade
Regale bränneridirektionen i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
