Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstöring, antagligen först i 4:e årh. e. Kr. Enligt den
judiska kalendern består året, som är ett månår,
i allmänhet af 353, 354 eller 355 dagar, fördelade
på 12 månader med 29 eller 30 dagar. Månadernas namn
äro: Tischri, Marcheschvan, Kislev, Tebet, Schebat,
Adar, Nisan, Ijar, Sivan, Tamuz, Ab och Elul. För att
återföra festerna till samma årstider tillägges tid
efter annan en skottmånad, Veadar, på 29 dagar, så att
skottåret får en längd af 383, 384 eller 385 dagar
(under sådana år får nämligen dessutom månaden Adar
30 dagar i st. f. 29). Både måncykeln och solcirkeln
användes i den judiska tidräkningen, men båda äro
utan tvifvel lånade utifrån, den senare särskildt
från den kristna tidräkningen. Bland årsräkningar är
den viktigaste den ännu använda eran från världens
skapelse, med 7 okt. 3761 f. Kr. som epok.
De nordiska folken synas i hednatiden urspr. grundat
sin tidräkning på månmånader. Året indelades i sommar,
som började 14 apr., och vinter, som började 14
okt., hvarjämte äfven spår finnas af en fyrdelning
och tredelning af året. Äfven veckan var säkert
tidigt bekant. Af månadsnamn ha åtminstone Thorre
(13 jan.–11 febr.) och Goi (12 febr.–13 mars) i
växlande form varit gemensamma för hela norden. På
Island bestod året af 11 månader med 30 dagar
och en med 34 dagar, alltså af 364 dagar, hvilken
tidräkning omkr. 960 reformerades så, att en vecka
sköts in år 3, 8, 14, 20 och 25 af solcirkeln. Då
det isländska året var jämnt 52 veckor, föll hvarje
tidpunkt hvart år på samma veckodag, men på växlande
datum i julianska kalendern.
De kristna folken använde till en början
hufvudsakligen den romerska, af Cæsar
reformerade tidräkningen. Först småningom ersattes
8-dagars-veckan af den från judarna hämtade, af 7
dagar bestående, och länge begagnades den romerska
dateringen efter kalendæ, nonæ och idus. Under de
första århundradena e. Kr. var påskterminens rätta
bestämmande föremål för nästan oupphörliga strider och
gaf anledning till uppställande af en mängd cykler (se
Påsk). Först på Karl den stores tid antogs enhälligt
den 19-åriga alexandrinska påskkanon. Genom dessa
strider riktades uppmärksamheten på det olämpliga
förhållandet, att vårdagjämningen ryckte allt
längre och längre fram i det borgerliga året. Sedan
förslag till rättelse däraf från flera enskilda och
på olika kyrkomöten blifvit framställda och sedan
saken blifvit formligen hänskjuten till påfven,
tillsatte slutligen Gregorius XIII år 1572 en
kommission, som skulle utarbeta förslag till en
förbättrad tidräkning. Kommissionen, hvars förslag
eg. hade Luigi Lilio till upphofsman, satte som sin
hufvuduppgift dels att fixera vårdagjämningen till 21
mars, dels att genom en noggrannare cyklisk beräkning
bestämma tidpunkten för påskfullmånen. Det senare
syftet vanns genom införande i räkningen af epakter i
st. f. de förut brukliga gyllentalen, det förra åter
genom borttagande af vissa skottår, i sammanhang
hvarmed föreslogs, att 10 dagar skulle omedelbart
borttagas för att återföra vårdagjämningen till 21
mars. Årets genomsnittliga längd fastställdes till
365,2425 dagar; felet i denna bestämning uppgår till
endast 0,0003 dygn. Med anledning häraf inskränktes
skottårens antal så, att år med jämna hundratal räknas som
skottår blott då, när deras årtal med afskiljande af de två
nollorna äro delbara med 4. Så t. ex. är enligt denna kalender
väl året 1600, men däremot icke åren 1700, 1800
och 1900 skottår, så att på detta sätt på 400 år
erhållas 3 skottår mindre än enligt den julianska
kalendern. Förslaget antogs af Gregorius och påbjöds
genom en bulla af 24 febr. 1582, hvarjämte bestämdes,
att detta år i Rom 15 okt. skulle följa omedelbart
efter 4 i samma månad. Denna s. k. gregorianska
tidräkning, gregorianska kalendern l. nya stilen antogs
samtidigt i större delen af Italien samt i Spanien
och Portugal. Senare på året infördes den äfven i
Frankrike, katolska Schweiz och katolska Nederländerna
samt 1583 i katolska Tyskland. I Böhmen infördes den
med 17 jan. 1584, i Polen med 1 jan. 1586, i Ungern
med 1 jan. 1587. De evangeliska ständerna i Tyskland
nekade däremot att aflysa den gamla stilen. Först
sedan en betänklig förvirring och verkliga strider
uppstått, beslöts 1699 att från och med mars år 1700
införa den s. k. Weigels förbättrade kalender, som
skilde sig från nya stilen hufvudsakligen därigenom,
att påsken beräknades på astronomisk väg, således utan
användande af gyllental eller epakter. Detta beslut,
som biträddes af Danmark samt (med 12 jan. 1701) de
protestantiska delarna af Schweiz och Nederländerna,
modifierades slutligen 1775, då det medgafs, att den
nya stilen skulle fullständigt antagas. I England
infördes den nya stilen 14 sept. 1752. I Sverige hade
skottdagen blifvit utesluten 1700 och ånyo införd 1712
(detta år egde febr. 30 dagar); slutligen infördes
äfven där den nya stilen 1753, genom att man lät l
mars följa omedelbart på 17 febr. Emellertid bestämdes
under mer än ett århundrade (1740–1844) påskterminen
icke genom cyklisk beräkning, utan på rent astronomisk
väg. De europeiska länder, som ännu bibehålla den
gamla stilen, äro Ryssland och Grekland, hvilka därför
vid dateringen för närvarande äro 13 dagar efter
oss. (Ett lagförslag ang. Rysslands öfvergång till
nya stilen är f. n., 1911, under utarbetning.) – Om
den franska republikanska tidräkningen se Kalender. –
De viktigaste inom kristna tidräkningen förekommande
cyklerna äro nittonårscykeln och solcirkeln (se dessa
ord). Årets början har under olika tider och på olika
ställen räknats från olika tidpunkter, såsom 1 mars,
påskdagen, 25 mars, 1 sept. och 25 dec. Bruket att
börja med 1 jan. har först långsamt blifvit allmänt
antaget: i Frankrike, Spanien och Portugal efter 1567,
i Nederländerna 1575, i Tyskland efter westfaliska
freden (1648), af påfvarna 1691, i Pisa och Florens
1750 och i England först 1752. Årsräkning skedde
till en början på romerskt sätt efter konsuler. Sedan
konsulsämbetet 541 alldeles upphört att tillsättas,
användes olika sätt att beteckna året, bland dem
särskildt indiktioner (se d. o.). Bruket att räkna
från Kristi födelse som epok, den s. k. dionysiska
tidräkningen, infördes först af munken Dionysius
den lille (525), men blef ej förrän på 900-talet
allmänt i Tyskland och Frankrike samt begagnades först
långt senare i de påfliga bullorna. Den af Dionysius
antagna epoken skiljer sig dock minst 4, antagligen
hela 6 år från den historiske Kristi födelse (se
Kristi födelse). Bland öfriga använda årsräkningar
må nämnas den från världens skapelse som epok: enligt
den s. k. nya alexandrinska eran ligga mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
