Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kälkåkning - Källa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige. Drögen är en ganska kort och bred kälke,
försedd med 4 upprättstående stakar, 2 främre, kortare
och 2 bakre. Den användes i dagligt bruk som lastkälke
och om söndagarna till idrottsändamål. En förbättring
af drogen är sparkstöttingen (fig. 8), som har sitt ursprung i Norrland, där den
länge varit ett förträffligt fortskaffningsmedel
och vintertid ersätter järnvägar och andra
kommunikationsmedel. Den är numera rätt mycket i
bruk äfven i Tyskland. Med densamma kan en person
med en lätt last utan svårighet färdas 100 km. om
dagen. Sparkstöttingen, som äfven kallas rännulf, är en stor och lätt kälke med smäckra dimensioner. Egentligen består den af två mycket långa
medar med hvar sin upprättstående stake placerad
ungefär vid tredjedelen af längden från bakre
ändan räknadt samt sammanbundna med en sits, spänd
mellan stakarna och fram till medarnas uppåtböjda
framändar. Medarna kunna vara antingen järnskodda
eller endast "vallade" (kokade i tjära), hvarvid de
gå lättare i stark köld. Stakarna äro omkr. 1 m. höga
och numera vanligen försedda med tvärslå upptill. Vid
åkning sparkas kälken fram (däraf namnet), hvarvid ena
foten hvilar på ena meden och den andra (som förses
med en brodd) medelst sparkar i marken skjutsar kälken
fram. Härvid är att märka, att på slät mark fart ges
lika mycket genom sparkningen mot marken som genom
den därpå följande framåtsvängningen af benet, hvilket
sker i en jämn rytm. Litt.: Balck, "Illustrerad
idrottsbok" (I) samt "Nordiskt idrottslif".
E. B–ll.
Fig. 8. Sparkstötting.
Källa, geol., kallas hvarje ur marken framkvällande
eller upprinnande vattensamling, som till följd af ständigt till- och aflopp icke är stillastående, oafsedt huruvida tillträdet till dagen är vattnet
beredt genom gräfning eller borrning eller genom
naturens egen åtgärd (jfr Brunn). Källornas vatten härrör
från den ur atmosfären fallna nederbörden. Af
denna nedtränger nämligen en del till större
eller mindre djup i de lösa jordaflagringarna, i
vattengenomsläppande berglager eller i bergens
sprickor. Träffar vattnet därvid någon tät och
ogenomsläppande underbädd, t. ex. ett lerlager
eller lerskifferlager eller själfva urberggrunden,
så söker det sig väg längs denna till ständigt lägre
punkter. Vid foten af höjder och backsluttningar
framträda därför icke sällan källor (fig. 1). Om
ett vatten genomsläppande lager (af sand,
grus eller sandsten) är skålformigt utbredt mellan
kringliggande bergshöjder och i midten betäckes af
t. ex. en ogenomtränglig lerbädd, så kan det förra bli
h. o. h. vattenfylldt och vattnet vid utkanterna stiga
högre än markens yta i midten (fig. 2). Vid lerbäddens
gränser framkvälla då källor, K; ur ett hål, S,
som i lerbäddens lägsta del borras genom denna ned
till det vattenförande lagret, pressas vattnet med
en viss kraft upp till eller öfver markens yta, och
en s. k. springkälla, springbrunn l. artesisk brunn (se dessa ord) uppstår.
Fig. 1.
Fig. 2.
Fig. l o. 2. Profiler, visande uppkomsten af källor. K
= källor; s = porösa sand- eller gruslager; l =
vattentäta lerlager; u = urberget; S = uppborradt
springvatten.
Man skiljer mellan kalla och varma
källor. Kallkällorna ega i allmänhet en temperatur
af mellan +3° och +10° C., och deras vatten anses
komma från 3–15 m. djup under jordytan, dit hvarken
sommarvärmens eller vinterköldens inverkan kunnat
nå. De varma källorna däremot anses härstamma från
så stort djup, att vattnet af den inre jordvärmen
eller vulkaniska härdar antagit en hög värmegrad,
stundom närmande sig vattnets kokpunkt. – Under
sin gång genom sand- eller gruslagren blir
källvattnet liksom filtreradt och renadt från
möjligen åtföljande slam och organiska partiklar;
men det hinner därvid vanligen i stället att från
de genomgångna lagren upplösa en liten kvantitet
mineralämnen (hufvudsakligen järn och kalk), hvilka
ämnen förena sig med vattnets halt af kolsyra till
kolsyrade salter. Källvattnet erhåller däraf ofta
egenskapen att vara, hvad man kallar, "hårdt", till
skillnad från sjövatten, som är mera "mjukt". Men
dessa upplösta mineralämnens (salters) mängd är
i allmänhet ytterst obetydlig: omkr. 0,5 gr. på
10.000 gr. vatten. Uppgår den till större, äfven för
smaken tydligt märkbar kvantitet, får källan namn af
mineralkälla, hälsokälla eller hälsobrunn
(se d. o.). Sådana källor äro dels kalla, dels varma
och af många olika slag alltefter de mineraliska och
gasartade beståndsdelarnas beskaffenhet. – Kallkällor
finnas ganska allmänt inom Sverige, ty ler-, grus- och
sandlager förekomma där flerstädes i rik omväxling med
hvarandra. Vanligen framkvälla de själfmant på markens
yta, dock utan att bilda springvatten. Flera ega en
ganska betydande vattenrikedom, i synnerhet sådana,
som framkomma ur eller i närheten af rullstensåsar
och af hvilka somliga t. o. m. lämna driftvatten
till mindre kvarnar. Den ur Uppsalaåsen vid Uppsala
kommande "Hospitalskällan" lämnar omkr. 7,800
l. vatten i minuten. Ur flera af de i Skåne och
Danmark utförda, ända till 100 m. djupa torrbrunnarna
(se Brunn) uppstiger vattnet öfver markens yta, och
de kunna således anses som ett slags springkällor. –
Mineralkällor, nästan alla hållande järnhaltigt vatten
(järnkällor), förekomma också inom Sverige
på åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
