Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Fontaine, Jean de - Lafontaine, August Heinrich Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det oaktadt, dels af håg, dels af beräkning, betänkt
på att beträda den prästerliga banan. Denna plan egde
han dock ej nog energi att fullfölja, hvarför hans
fader på honom öfverlät sin egen syssla, hvilken
han nästan aldrig skötte, men dock innehade 20 år,
hvarefter han sålde den. L. gifte sig 1646 med
den 15-åriga Marie Héricart; men deras äktenskap,
i hvilket en son föddes, blef ej lyckligt, och de
båda makarna började snart lefva hvar för sig,
utan att dock afbryta all inbördes förbindelse. Som
L. var litterärt anlagd, godmodig och kvick,
söktes hans sällskap af många. Han hade sålunda
lätt att få mäktiga beskyddare af båda könen och
behöfde äfven sådana, ty hans sorglöst själfsvåldiga,
något indolenta lynne gjorde det svårt för honom att
hålla ekonomien uppe. Bland hans första beskyddare
märkes den en tid mäktige generalprokuratorn Fouquet
(se d. o.), som han äfven efter dennes fall troget
försvarade. Hertiginnan af Bouillon medförde L. 1664
i sin svit till Paris, som han redan förr besökt och
som nu blef hans stadiga hemvist. Där gjorde han sig
snart bekant inom de litterära kretsarna och blef
en mycket omtyckt umgängesvän i det kotteri, som
bildats af Boileau, Molière, Racine och Chapelle,
och han fick af dem det träffande epitetet "le
bonhomme". Det är från denna tidpunkt hans egentliga
skriftställarverksamhet kan dateras. Nämnda år
gaf honom Marguerite de Lorraine, änkehertiginna af
Orléans, en plats inom sin hofstat, och efter hennes
död, 1672, fick han en liknande fristad hos m:me de
la Sablière, som dog 1693, hvarefter han till sin död
hade ett hem hos en familj d’Hervart. 1683 invaldes
L. i Franska akad., men detta val sanktionerades
af konungen först det följande året, sedan äfven
Boileau blifvit invald. Efter en svår sjukdom
1692 återvaknade hos honom en religiöst asketisk
riktning, hvartill anledning förefanns i hans stundom
melankoliska lynne och som sedan ända till hans död
behärskade honom. - Ehuru L. tidigt började syssla
med litterär verksamhet, framträdde han dock sent
offentligt som författare, och hans första större
publikation utgjordes af en fri öfv. af Terentius’
"Eunuchus" (1654). Likt andra samtida skref han vid
olika tillfällen smärre dikter af den art, som då
var på modet. Men han hade redan hunnit 40-talet,
innan han funnit den diktart, som bäst passade honom,
hvilket kan förklaras däraf, att den fordrar en rik
fond af personlig erfarenhet och en mycket öfvad
blick för människolifvet i alla dess skiftningar. De
diktsamlingar han efter sin ankomst till Paris började
utöfva äro af två slag: "contes" och fabler. De förra
(Contes; 1665) stå i ett bestämdt sammanhang med
de medeltidsfranska "fabliaux" ej blott genom den
yttre formen, ty båda äro små rimmade noveller, utan
äfven genom den själfsvåldiga frihet, som han i dem
tillät sig mot anständighetens fordringar. 1664-75
utgaf han af
dem fyra samlingar, af hvilka den sista som osedlig
blef genom polisorder förbjuden. L. visar sig i dem
som en kvick och underhållande berättare med ovanligt
välde öfver formen. Ungefär samtidigt, 1668-79,
utgaf han sina bekanta fabler (Fables) i elfva böcker,
till hvilka han 1692 lade en tolfte bok. Det är i dem
han koncentrerat hela sin underbara förmåga att af
mestadels gamla, redan bekanta fabler göra små, fint
utarbetade konstverk, i hvilka män lika mycket måste
beundra hans skarpa blick för människornas svagheter
som det mästerskap, hvarmed han kort och träffande
målar de mest olika situationer. Han benämner dem
själf en vidtomfattände komedi i hundra skilda
akter, hvilkas skådeplats är hela världen. Språket
och dess tillgångar begagnar han i dem med en
konstnärlighet, som ger honom en obestridd plats
bland världens främsta stilister. Det anslående i hans
skriftställarskap ökas ytterligare af ett behagfullt,
genialt själfsvåld och af den naivt humoristiska ådra,
hvaraf det genomströmmas och som gör hans fabler till
det bästa uttrycket för en viss sida af det franska
folklynnet, för hvilket humorn ej är främmande,
ehuru den endast sällan spåras inom den franska
skönlitteraturen. - I den högt ansedda samlingen "Les
grands écrivains de la France" ingår en fullständig
och rikt kommenterad upplaga af L:s skrifter i 11 bd
(1883-93). Den första innehåller hans biografi, de
två sista en rikhaltig ordbok. Bland specialarbeten
öfver L. märkes särskildt H. Taines "La Fontainé
et ses fables" (1870). - I svensk öfv. har aldrig
någon större samling af L:s fabler blifvit utgifven
Däremot började de tidigt så att säga sippra in i vår
litteratur, dels troget återgifna på vers eller prosa,
dels i bearbetningar. Början gjordes af en i Ryssland
fången karolin, Joakim von Düben (se Düben 4),
som på vers öfversatte nio fabler (utg. i Svenska
litt.-sällsk:s i Finland skrifter, bd 43, 1899). Under
frihetstiden återfinner man sådana i då utkommande
veckoskrifter och diktsamlingar; särskildt märkas de
af Dalin i "Argus" och annorstädes. K. G. Tessin (se
d. o.) har i "En gammal mans bref till en ung prins"
på prosa återgifvit några, och i G. F. Gyllenborgs
(se d. o.) "Fabler" ingå flera i rimmad öfv. Under
den gustavianska perioden meddelades särskildt i
"Stockholmsposten" ett antal af L:s fabler; de bäst
öfversatta äro af, bland andra, J. H. Kellgren,
fru Lenngren och A. G. Silverstolpe. Endast
ytterst sparsamt förekomma under 1800-talet nya
öfversättningar, utförda af bemärkta författare;
fosforismen reagerade mot denna diktart. Af de
i nutida barn- och läseböcker förekommande La
Fontainefablerna förskrifva sig de bästa från den
gustavianska perioden. - Af L:s "Contes" öfversattes
tre på vers af S. Triewald (se d. o.), den tidigaste
1714. Sedan ha, tid efter annan, några mindre bemärkta
litteratörer företagit sig att rikta den starkt
frivola delen af vår litteratur med öfversättningar af
sådana "Contes". P.A.G.
Lafontaine [lafåtän], August
Heinrich Julius, tysk romanförfattare, f. 1758 i
Braunschweig, d. 1831, studerade teologi och medicin,
följde 1792-93 preussarna som fältpräst på tåget
till Champagne, var 1796-1800 en uppburen predikant i
Halle och bodde sedan på sin egendom nära denna stad,
odeladt egnande sig åt sitt skriftställeri. - Hvad
Iffland och Kotzebue voro på dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
