Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagerlöf. 1. Petrus L. - Lagerlöf. 2. Erland L. - Lagerlöf. 3. Selma Ottiliana Lovisa L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid måste byggas på accenten; "hans dikt
företer endast en skugga af (antik) meter",
säger L. om Stiernhielms "Herkules". Själf vill
L. visserligen icke alldeles förkasta användningen
af antika versmått i svensk poesi, men han varnar
för användningen af rim i dylik meter och inskärper
vikten af att i versen alltid följa prosans accent -
en föreskrift, som han dock i sin egen vers ofta
tycks ha öfverträdt. Mest prisar han emellertid
alexandrinen, och i allmänhet håller han (efter tysken
Opitz) före, att verser böra vara antingen jamber
eller trokéer. Och då L:s metrik-kollegium långt in på
1700-talet flitigt afskrefs och studerades, har han
nog en dryg andel i, att den svenska versen snart
förföll till samma enformighet som den tyska. -
L. höll också i flera handskrifter bevarade,
men aldrig tryckta föreläsningar på svenska öfver
modersmålet, det s. k. Collegium Sveticum, där han
gör ett första försök till en dock endast formell,
litterär kritik öfver samtida svenska skalder, såsom
Stiernhielm och Lucidor. L. försökte sig äfven med
en indelning af "artes humaniores" och utgaf 1694-95
disputationcr i svensk rättstafning, i hvilka han
utdömde vokalfördubbling. Som rikshistoriograf
fick L. i uppdrag efter Loccenius och Örnhielm att
utarbeta texten till Dahlberghs "Suecia antiqua et
hodierna", men medhann, endast omkr. 100 foliosidor
(svensk och latinsk text). 28 ark trycktes däraf
på latin och svenska, och upplagan förvarades i
Riksarkivet. Verklig storhet nådde han som latinsk
vältalare, han står där vid sidan af eller näst efter
Upmarck-Rosenadler, och tillsammans med Columbus
gällde han som tidens förnämste latinskald. L:s
latinska Orationes, programmata ad carmina varia
utgåfvos 1780 af S. Älf, bans svenska skaldestycken
1859 af P. Hanselli i "Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare" o. s. v., 4:e bd. Litt.:
E. H. Lind, "Värmlands nations historia" (1877),
L. Wahlström, "P. Lagerlöfs kollegium i svensk metrik"
(i "Samlaren", 1900), och G. Castrén, "Stormaktstidens
diktning" {1907).
2. Erland L., ättling i 5:e led. af en broder
till den föregående, vitter författare,
öfversättare, f. 7 nov. 1854 i Kristinehamn,
blef student i Uppsala 1873 och i Lund 1875, filos.
doktor där 1892, var docent i teoretisk filosofi där
1892-97 och blef 1899 lektor i modersmålet och filos.
propedeutik vid Västerås’ högre läroverk. Han har
författat Om dialogen Sofisten (akad. afh. 1892),
skrifvit Dikter (1895) samt utgifvit öfv. af
"Theokritos’ Idyller" (1884), prisbelönt af
Sv. akad. 1883, och "Juvenalis’ Satirer" (1896),
belönt med hedersomnämnande af Sv. akad. 1893 och
med halfva Letterstedtska priset af Vet. akad. 1897,
samt "Homeros’ Odyssée" (1908), för hvilken han erhöll
Letterstedtska priset.
3. Selma Ottiliana Lovisa L., den föregåendes
syssling, författarinna, Nobelpristagare i
litteratur, föddes 20 nov. 1858 på Mårbacka gård,
östra Emtervik, Värmland. Sjuklig från barndomen,
egnade hon sig med stort intresse åt studier,
tog dessutom del i husets sysslor, men insamlade
tillika, nästan utan att hon själf förstod det, från
sin omgifning och från den vackra natur, hvari hon
lefde, en mängd poetiskt stoff, som senare kom till
användning. Nästan samtidigt med att hon lärde
sig läsa vaknade hos henne lusten att författa,
och under de sista år hon tillbragte i hemmet gjorde
hon några försök att skrifva vers, som dock icke väckte
anklang. 1881 begaf hon sig ut i världen för att
skaffa sig den bildning hon ansåg sig behöfva, för
att hennes begåfning skulle kunna göra sig gällande.
Efter ett års studium i Sjöbergs Lyceum för
flickor i Stockholm vann hon 1882 inträde vid
Högre lärarinneseminariet, där hon stannade tre år,
hvarefter hon 1885 tillträdde en lärarinneplats vid
Elementarskolan för flickor i Landskrona. Hennes
förhoppning att nu få tid att på allvar egna sig
åt författarskap gick icke i fullbordan, enär
lärarinnekallet lämnade endast få timmar öfriga.
Hon hade i "Dagny" offentliggjort några sonetter
och uppmuntrats af utgifvarinnan, friherrinnan
S. Adlersparre, att fortfara med litterärt
arbete. Redan under seminarietidcn hade hon
önskat poetiskt behandla en del gamla värmländska
familjetraditioner och sägner, som alltsedan
barndomen sysselsatt hennes fantasi, men hon hade
svårt att finna den rätta formen; först funderade
hon på att ge dem versifierade i en romanscykel,
sedan att behandla dem dramatiskt, så att skrifva en
roman i sinsemellan själfständiga kapitel, men hon
fann svårighet att passa in ämnena i den realistiska
prosastil, som då behärskade litteraturen, och först
sedan hon öfvergifvit denna stil och försökt sig på en
lyrisk prosa med starka ord, utrop och frågor, ville
arbetet taga fart. Enstaka kapitel hade fullbordad,
då våren 1890 tidningen "Idun" utlyst en pristäflan,
till hvilken hon insände fem kapitel under titel Ur
Gösta Berlings saga, som vann högsta priset och
offentliggjordes dels i tidningen, dels separat samt
väckte allmän uppmärksamhet, å de flesta håll stor
förtjusning, under det de från enstaka håll åter
mottogos mera reserveradt. Sedan förf. tagit sig
ett års tjänstledighet från skolverksamheten, utgaf
hon Gösta Berlings saga (2 bd, 1891, flera uppl.,
öfv. till da., ty., fi., eng., fr., holl., it., sp.,
ung., port., tjech. och ry.). Med vidtflygande,
otyglad fantasi hade förf. här framtrollat och
omdiktat episoder från 1830-talets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
