Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lancashireprocessen - Lancashiresmide - Lancashiresvinet - Lancashireångpanna - Lancaster. 1. (Lancashire) Grefskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härden anpassas sedan så, att man till slut erhåller
en samlad smälta vid härdens botten, bestående af
järn, från hvilket största delen af legeringsämnena
bortskaffats. All den bildade slaggen har emellertid
ej afskilts från järnet, utan en om än obetydlig del
finnes ännu innesluten i järnet i fint fördeladt
tillstånd. Den färdiga smältan föres direkt
under hammaren och hopsmides till smältstycken af
lämplig form. Under utsmidningen bortgår en del
slagg från järnet (se Järn). Den jämförelsevis
låga temperatur, vid hvilken raffineringen af
tackjärnet sker enligt lancashireprocessen till
skillnad från götjärnsmetoderna, underlättar
i hög grad bortskaffandet af kolet, kiseln och
manganen från tackjärnet. Då man därjämte i det
svenska träkolstackjärnet har ett råmaterial
med låga fosfor- och svafvelhalter, lämpar sig
lancashireprocessen särskildt för erhållandet
af ett mycket rent järn, om man bortser från
slagginblandningen, hvilken emellertid är till förmån
i de flesta fall, då i öfrigt ett rent material
erfordras. Lancashirejärnet kan vid smidning
upphettas till högre temperatur än götjärn, utan
att till sina egenskaper försämras, hvarför det med
förkärlek användes till klensmide, särskildt bland
primitiva folkslag. Det utmärkes för hög tänjbarhet
och seghet. På grund häraf nyttjas det alltjämt för
vissa konstruktionsändamål, där dessa egenskaper äro
af stor vikt, trots att lancashirejärnet betingar
ett högre pris än götjärnet. Vidare användes det i
Sheffield i stor utsträckning som utgångsmaterial
vid tillverkning af degelstål. 1910 tillverkades
i Sverige 150,500 ton lancashiresmältstycken.
I. O.
Lancashiresmide [lä’nkejie-], det smidessätt, som
förekommer vid lancashireprocessen (se d. o.).
Lancashiresvinet [lä’n,kojio-] tillhör den gamla
.engelska marskrasen och är fruktsamt, härdigt och
lämpadt för betesgång. De senaste åren har det varit
föremål för förädling. Jfr S v i n r a s e r. H. F.
Lancashireängpanna [lä^kojio-], maskinb., liggande
cylindrisk ångpanna med inre eldstad i form af
två parallella eldrör samt yttre rökkanaler. Denna
panntyp utbildades i industridistrikten i Lancashire
i England, hvaraf namnet. Jfr C o r n w a 11-ångpanna.
G. II-r.
Lancaster [lä’ŋkəstə]. 1. (Lancashire) Grefskap i
nordvästra England, begränsadt i v. af Irländska sjön,
i n. af Cumberland och Westmorland, i ö. af York och
i s. af Cheshire, från hvilket det skiljes genom
floden Mersey. 4.887 kvkm. 4,406,787 inv. (1901),
902 inv. på 1 kvkm.; som förvaltningsområde endast
4,423 kvkm. och 1,827,436 inv., sedan efter 1888
flera större städer afskilts som "county boroughs",
nämligen Barrow-in-Furness, Blackburn, Bolton,
Bootle, Burnley, Bury, Liverpool, Manchester, Oldham,
Preston, Rochdale, S:t Helens, Salford, Stockport,
Warrington och Wigan. Grefskapet omfattar två
genom Morecambeviken skilda delar, en mindre,
nordlig, kallad Furness (se d. o.), och en större,
sydlig. De östra och södra delarna af landet
uppfyllas af utlöpare från Penniniska bergen,
hvilka dock ej nå en höjd af 600 m. Mossar och
hedar förekomma flerstädes. De viktigaste floderna
äro Lune, Wyre, Ribble och Mersey, alla med breda
mynningar. Bland kanalerna må nämnas Lancasterkanalen
(165 km.), från södra delen af L. till staden
Lancaster,
Leeds–Liverpoolkanalen (210 km.) samt den 1894 öppnade
Manchesterkanalen (57 km.), hvarigenom Manchester
blifvit tillgängligt för oceanfartyg. Af stor
vikt är boskapsskötseln, och den långhorniga
lancashireboskapen är högt värderad. En
hufvudkälla till rikedom är den stora tillgången
på järnmalm och stenkol, hvaraf årligen brytas
25–30 mill. ton. Därigenom har ock industrien nått
en nästan exempellös utsträckning. Särskildt är L:s
bomullsindustri den största på jorden och sysselsätter
öfver 400,000 pers. Hufvudorten för denna industri
äro Manchester med kringliggande städer, särskildt
Oldham. Ylle-, siden- och linnemanufakturerna
äro ock ansenliga (omkr. 21,000 arb.). Handelns
medelpunkt är Liverpool. Hufvudstad är
Lancaster. - L. innehades under medeltiden ofta som
län af konungahusets medlemmar. Som ett earldöme
förlänades det 1267 af Henrik III åt hans yngre
son Edmund (f. 1245, d. 1296), som fick tillnamnet
Crouchback ("med korset på ryggen"), därför att
han 1271 som korsfarare deltog i striderna vid
Acre. (En mot 1300-talets slut till stödjande
af hans efterkommandes kraf på kronan spridd,
otillförlitlig sägen gjorde honom till puckelryggig,
förklarade däraf tillnamnet och påstod, att han varit
Henrik III:s äldste son, men till följd af sitt
kroppslyte fått stå tillbaka för Edvard I.) Länet
och earltiteln öfvergingo 1297 till Edmunds äldste
son Tomas af L. (f. omkr. 1277), som tog liflig del
i stormansstriderna under Edvard II:s regering och
häftigt bekämpade sin brorsons gunstlingar Piers
Gaveston samt Despenser d. ä. och d. y. Han anfölls
våren 1322 af konungen, tillfångatogs under försök att
fly till Skottland och afrättadcs som högförrädare
i Pontefract 23 mars s. å. Underverk sades ske
vid hans graf; i folkfantasien idealiserades han
till martyr, och Edvard III begärde flera gånger,
ehuru förgäfves, hos påfven hans kanonisering. Tomas’
yngre broder, Henrik af L. (f. omkr. 1281, d. 1345),
blef 1324 earl af L., slöt sig för att hämnas sin
broder till drottning Isabellas resning mot Edvard
II 1326 och deltog sedan 1330 i störtandet af hennes
gunstling Mortimer. Denne Henriks son Henrik
af L. (f. omkr. 1299, d. 1361) blef 1351 hertig och
pfalzgrefve ("count palatine") af L. (se om honom
Henrik, sp. 440). Hans äldre dotter, Maud, afled 1362
utan arfvingar; den yngre, Blanche, förmäldes
1359 med Edvard III:s fjärde son, Johan af Gaunt
(se d. o.), hvilken 1362 blef hertig och pfalzgrefve
af L. Deras son, Henrik (se Henrik, engelska
konungar 4) beröfvades efter faderns död 1399 arfvet
af dennes län och titel, men tillvällade sig s. å.,
såsom Henrik IV, tronen och lät sedan parlamentet
besluta, att hertigdömet L. skulle som en från kronans
land afskild besittning evärdligen tillhöra honom
och hans efterkommande. Henrik IV:s yngre son, Johan
af L., sedan 1414 hertig af Bedford (f. 20 juni 1389,
d. 14 sept. 1435 i Rouen; se fig. å sp. 983), var sin
broder Henrik V:s förnämste medhjälpare och sträfvade
efter dennes död hjältemodigt att sammanhålla hans
franska eröfringar. Han var regent i England under
broderns fälttåg i Frankrike 1415, 1417–19 och
1421 samt blef efter dennes död 1422 äfven regent i
Frankrike, samtidigt till en tid styrande England som
"protektor". Ifrigt sökte han uppehålla grundvalen
för engelsmännens makt i Frankrike, alliansen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
