Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landslag - Landslide - Landslogen - Landsmannminister - Landsmål. 1. No. landsmaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intressen, ligger däremot efter allt att döma en
åtgärd af den centrala myndigheten i syfte att
främja intressen utan landskaplig begränsning
bakom tillkomsten af den nya redaktion af
landslagen, som är känd under namn af Kristofers
landslag. Enligt den uppgift, som lämnas i lagens
stadfästelsebref, skulle denna lag 2 maj 1442 ha
blifvit stadfäst af konung Kristofer att lända till
uteslutande efterrättelse. Stadfästelsens äkthet
har emellertid blifvit bestridd, och äkthetsfrågan
har ännu icke blifvit afgjord genom en uttömmande
källkritisk undersökning. Den nya lagredaktionen
torde visserligen ha tillkommit ungefär vid den tid,
som i stadfästelsebrefvet uppges, men den blef icke
omedelbart ensam gällande. Den segrade först efter en
mer än 150-årig strid. Under tiden närmast efter dess
tillkomst var nämligen Kristofers landslag föga känd
och brukad. Af de laghandskrifter, som gjordes under
senare delen af 1400-talet, innehålla omkr. 50 Magnus
Erikssons landslag och blott 20 Kristofers. Äfven
under 1500-talet dömdes mångenstädes alltjämt efter
Magnus Erikssons landslag, men Kristofers landslag
befann sig då i starkt framträngande. Af bevarade
handskrifter från tiden efter 1500-talets början
innehålla 10 Magnus Erikssons och 140 Kristofers
landslag. Man får alltså snarast det intrycket, att
det var på sedvanerättslig väg, som den sistnämnda
lagen under tidens lopp arbetade sig fram till ökad
betydelse. Förklaringen till, att det öfver hufvud
taget var möjligt, att de båda redaktionerna af
landslagen på detta sätt kunde brukas vid hvarandras
sida, ligger däri, att de till väsentliga delar
öfverensstämde med hvarandra. De största afvikelserna
förete de stats- och processrättsliga delarna. Äfven
inom privaträtten förekomma dock viktiga afvikelser,
t. ex. i fråga om arfsordningen och landbolegan. Om
en del af dessa afvikelser gäller, att de oförtydbart
äro tillkomna i den världsliga och kyrkliga
aristokratiens intresse. Gifvet är emellertid,
att det måste framkalla oreda inom rättskipningen,
att handskrifter, som återgåfvo landslagen i någon
af de båda sistnämnda redaktionerna eller i någon
affattning med afvikelser af landskapsrättsligt
ursprung, användes sida vid sida. Karl IX rådde bot
härför genom att 1608 utge Kristofers landslag af
trycket försedd med kunglig stadfästelse. Härmed
afgjordes, hvilken redaktion af landslagen som
skulle vara den giltiga med uteslutande af de
öfriga. Däremot åsyftade konungen icke att göra slut
på landskapslagarnas betydelse inom rättslifvet. I
stadfästelsen medges nämligen domarna rätt att i
sådana fall, där hvarken Kristofers landslag eller
senare lagstiftning lämnade ledning, hämta rättelse
ur landskapslagarna. Vid sidan af landslagen utöfvade
också dessa stort inflytande både på teori och praxis,
allt intill dess 1734 års lag trädde i kraft.
Landslagens giltighetsområde utsträcktes
under stormaktstiden till flera af rikets nya
landvinningar. I de landskap, som vunnos från
Danmark-Norge, blef sålunda landslagen införd. I de
1658 tagna landskapen Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän skedde dock detta först under tiden närmast
efter fredsslutet med Danmark i Lund 1679. För
Ingermanland hade svensk rätt påbjudits redan tidigare.
I den svenska rättens historia är landslagens
införande en af de viktigaste händelserna. Genom
denna seger för rikslagstiftningen gjordes ett slut
på den forna splittring, som visserligen beredt
utrymme för en rik rättsutveckling i mångskiftande
former, men äfven varit en källa till svaghet. Stark
genom den vunna enhetligheten, kunde den svenska
rätten värja sin tillvaro mot de kanoniska och
romerska rättsinflytanden, för hvilka de inhemska
tyska rättssystemen dukade under. Dessa utländska
inflytanden påverkade visserligen i vårt land i hög
grad rättsutvecklingen, men utan att föröda rättens
gamla fäderneärfda grundvalar. Det band af gemensam
rätt, hvarmed landslagen sammanknöt de svenska
landskapen, var vidare ur rent politisk synpunkt af
synnerligt värde för rikets sammanhållning. Mest
påtagligt framträdde kanske detta under det
upplösningstillstånd, som under unionstiden
inträdde till följd af statsmaktens svaghet. Under
stormaktstiden visade sedermera statsmännen vid
upprepade tillfällen, att de högt uppskattade
landslagen som hjälpmedel vid sina sträfvanden att
sammangjuta rikets gamla och nya delar. Landslagens
hufvudafdelningar benämnas balkar (se Balk). Om det
sysslande med landslagens omarbetande, som ledde till
dess ersättande med 1734 års lag, se Lagkommissionen.
Litt.: Schlyter, "Sveriges gamla lagar" (bd X
Magnus Erikssons landslag, bd XII Christoffers
landslag; 1862, 1869), "Sverikes rijkes landslag"
(utg. af S. Abrahamsson, 1726), E. Olson, "Utdrag
ur Magnus Erikssons landslag" (1909). Bland
öfversättningar till främmande språk märkas
J. Messenius, "Leges Svecorum Gothorumque per
doctorem Ragvaldum Ingemundi... anno 1481 latinitate
primum donatæ" (1614), J. Loccenius, "Sveciæ regni
leges provinciales" (1672), [J. Enander m. fl.],
"Schwedisches landrecht" (1709). – R. Tengberg, "Om
den äldsta territoriella indelningen och förvaltningen
i Sverige" (1875), K. von Maurer, "Udsigt over de
nordgermanske retskilders historie" (1878), H. Hjärne,
"Om förhållandet emellan landslagens båda redaktioner"
(i Uppsala univ:s årsskrift, 1884), K. H. Karlsson,
"Förhållandet mellan landslagens båda redaktioner"
(i "Hist. tidskr.", 1884), K. M. Kjellberg,
"Södermannalagen och dess konungabalk" (i
"Hist. tidskr.", 1898), P. A. Östergren, "Till
historien om 1734 års lagreform", I (1902). Se
f. ö. R. Geete, "Fornsvensk bibliografi" (i
Saml. utg. af Sv. fornskr. sällsk., 1903).
K. G. Wn.
Landslide [lä′ndslaid], eng. ("jordskred"),
amerikansk politisk term, betecknar en plötslig omkastning
från ett parti till ett annat i den allmänna
stämningen vid politiska val. Så förstås t. ex. med
"the dcmocratic landslidc" 1910 det demokratiska
partiets öfverraskande framgångar vid guvernörs- och
kongressvalen i Förenta staterna i nov. s. å.
V. S–g.
Landslogen [-låʃen], Svenska Stora. Se
Frimureri, sp. 1445.
Landsmannminister. Se Österrikisk-ungerska
monarkien (Statsförvaltning).
Landsmål. 1. (No. landsmaal) I Norge den vanliga
benämningen på hvad som eljest äfven kallas
norsk-norska, d. v. s. ett på grundvalen af de "bästa"
allmogemålen förfärdigadt normalspråk, som
"målsträfvarna" (no. maalstræverne) med utträngande
af dansk-norskan vilja göra till norskt riksspråk.
Med landsmål menades tidigare detsamma som
folkmål, bygdemål, dialekter; denna betydelse hade
ordet ännu 1853, då Aasen utgaf sina "Pröver af
landsmaalet i Norge", och normalformen kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
