Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landstad, Magnus Brostrup - Landsthing - Landstigningskanon - Landstigningskanonslupar - Landsting. 1. Förr allmänna folkmöten - Landsting. 2. Representativ församling för ett län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkdiktning, som Iefde på allmogens läppar. Hans
Norske folkeviser (1851-53) är en hufvudkälla för
nordisk och norsk tradition. Harm öfver böndernas i
Telemarken pietetslösa nedrifvandc af den gamla kyrkan
på Nesland (Vinje socken) inspirerade honom till
det gripande kvädet "Neslands kirke" (1852), som
ej litet bidrog att väcka det slumrande sinnet
för de forntida minnena. Ännu betydelsefullare var
L:s Kirkesalmebog, som han 1852 fick i uppdrag att
utarbeta, 1861 framlade i utkast och 1869 lyckades få
auktoriserad till kyrkligt bruk; den har efter hand
aflöst de äldre psalmböckerna från ortodoxiens och
rationalismens tid. 1879 utgaf han en samling Digte og sange
och 1880 Gamle sagn om Hjartdölerne. O. A. ö.
Landsthing. Se Landsting 2.
Landstigningsföretag, en
armés eller större truppafdelnings landsättning
på en fientlig kust, är ett företag, som kräfver
omfattande förberedelser och försiktighetsmått,
men som vanligen lyckas (svenska expeditionskårens
vid Ratan 1809, fransk-engelska arméns på Krim 1854,
japanska arméernas i Korea och Kina 1894 och 1904,
nordamerikanska arméns på Cuba 1898 m. fl.). Det
gäller att oskadliggöra fiendens flotta eller hålla
den på af stånd, att missleda fienden, så att han
icke är beredd på motstånd, eller att nedslå detta
med egen flottas artilleri och att hastigt och säkert
verkställa landstigningen. Landstigningsföretag i
större omfång ha under senare år ingått i de större
öfningarna i flera stater (Ryssland, Italien).
C. O. N.
Landstigningskanon, en mindre kanon, som
förr användes vid landstigningar och drogs
af manskap. Den svenska flottans senaste
landstigningskanoner voro af 7 cm. kaliber.
L. H.*
Landstigningskanonslupar, sjöv. Se Kanonbåt,
sp. 788.
Landsting. 1. Landsting 1. Landskapsting kallades de
ting (allmänna folkmöten), på hvilka under lagmännens
ledning rättskipning, förvaltning och äfven politiska
angelägenheter handhades, medan de svenska landen
(landskapen) utgjorde så godt som själfständiga
samhällen. I samma mån själfständigheten gick
förlorad, aftog landstingens betydelse, och
Kristofers landslag (1400-talet) känner dem ej
längre i den ursprungliga meningen. Namnet användes
nämligen där om det kungliga räfstetinget (som 1614
afskaffades) och i lager återstodo af de gamla
landstingen endast de ting med blott judiciell
befogenhet ("lagmansting"), som lagmannen skulle
hålla i landskapets särskilda härad (se Lagman,
Lagmansrätt, Lagmansting, Lagsaga, Landskap
och Räfsteting). Det oaktadt sammanträdde
dock fortfarande stundom landsting i ordets gamla
bemärkelse, på initiativ af befolkningen eller
regeringen, i synnerhet efter återupplivandet under
unionstiden af bondedemokratien, hvars förnämsta
organ landstingen en
gång varit. På dessa landsting, som saknade laglig
organisation och ofta höllos i samband med marknader,
afhandlades icke blott lokala angelägenheter,
utan också riksärenden; så t. ex. bekräftades
riksdagsbeslut eller underhandlades om
bevillningar. Sedan länsindelningen af Gustaf
II Adolf och genom 1634 års R. F. organiserats,
blefvo de emellertid i st. f. landskapsmöten
länsmöten under landshöfdingarnas ledning, hvarvid
ofta representativa former användes (sockenombud
eller ståndsrepresentation efter riksdagens
mönster). Allteftersom riksdagen vann stadga som
organ för folkets politiska inflytande och den gamla
lokala själfstyrelsen fick vika för en kunglig
ämbetsmannaförvaltning, kommo emellertid också dessa
landsting ur bruk. I Dalarna höllos dock sådana 1742
och 1743 (se Daluppror, sp. 1199) och i Norrland ända
in på 1800-talet (det sista i Jämtland 1857).
2. Det nuvarande svenska landstinget är i olikhet
med det urgamla en representativ församling för ett
län. Efter införandet af 1809 års statsskick hade
småningom intresset för ett återupplifvande af en
kommunal själfstyrelse börjat vakna, och då uppstod
fråga om att äfven i länen skapa ett nytt organ för
en sådan. Vid 1828 års riksdag föreslog sålunda
grefve John Hamilton, att i hvarje län skulle till
landshöfdingens bistånd väljas ett slags landsting,
kalladt "municipalnämnd" och bestående af 2 adelsmän,
2 ståndspersoner, 2 präster, 2 borgare och 2 bönder,
men förslaget gick ej igenom. Mera uppseende väckte
ett af grefve K. G. Spens vid 1834 års riksdag
väckt förslag om inrättande i hvarje län af ett
"landsting", som, valdt klassvis, skulle ej blott
behandla lokala frågor, utan också ega att till
konung och riksdag göra framställningar af mera
allmän art. Förslaget afsåg dessutom att åvägabringa
en lösning af frågan om fyrståndsriksdagens
ersättande med en mera tidsenlig församling,
i det "landskapstingen" skulle klassvis välja en
riksförsamling, som sedan själf skulle dela sig i
en första och andra kammare. Konstitutionsutskottet
upptog ej ur förslaget det sistnämnda, men gjorde
med anledning däraf en hemställan till riksdagen
om inrättandet af klassvis valda "landtdagar", som
skulle ega motionsrätt jämväl i riksangelägenheter
med undantag af grundlagsfrågor. Förslaget vann
emellertid ej heller i denna form riksdagens
bifall. Vid 1840 års riksdag återkom grefve Spens
därtill i en reservation till konstitutionsutskottets
utlåtande i representationsfrågan, men ville nu,
att "landskapstingen" l. "landtdagarna" skulle utses
genom allmänna val och direkt välja riksdagens första
kammare. Ej heller nu lyckades han vinna framgång, men
tanken lefde upp i sammanhang med förberedelserna till
L. de Geers representationsreform, och så skapades
genom k. förordn. 21 mars 1862 grundstommen till
den nuvarande landstingsinrättningen. Ett tillägg
1865 till R. F. § 57 gaf förordn. lags natur (jfr
Kommunallagar), och den har undergått af
sevärda förändringar i synnerhet genom lagen 26 maj
1909 i sammanhang med de då genomförda förändringarna
i R. O., för hvars bestämmelser om Första kammaren
landstingsinstitutionen har en grundläggande
betydelse. Bland gällande författningar, som
f. ö. beröra landstingen, må nämnas k. kung. 17 april
1868 om val af markegångsdeputerade, k. förordn. 17
april 1874 ang. skyldigheter för kommunala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
