Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laos. 2. Landskap - Lao-tse - Lap. - Lapageria - La Palice l. La Palisse, Jacques de Chabannes de - La Palisse. Se La Palice - La Pallice - Laparohysterotomi - Laparotomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen stående under fransk öfverhöghet och
tillhörande Franska Indo-Kina (se d. o.), af hvilket det
utgör den nordvästra delen, gränsande till Siam,
Brittiska Indien och Kina. Det uppskattas till omkr.
255,000 kvkm. med 667,727 inv. (1906). 1907
återlämnades dock en del af Laosområdet till Siam.
Det franska L. är sedan 1895 deladt i Öfre L.
(med 6 kommissariat) och Nedre L. (med 8
kommissariat). Landet är ännu föga kändt. Jorden
är fruktbar och ger stora skördar af ris, bomull,
indigo, tobak och frukter. Stora skogar af tek och
andra värdefulla trädslag finnas, likaså mineralfyndigheter
af värde (bl. a. guld). Befolkningen
utgöres af lao (se d. o.). Den enda naturliga
infartsvägen i landet är Mekong, hvars segelbarhet
dock afbrytes genom fallen vid Khon. Den
franske residenten bor i Vien-tiane vid Siams norra
gräns.
J. F. N.
Lao-tse, kinesisk filosof, Kong-fu-tses äldre
samtida, f. 601, d. 507 f. Kr., förinnerligade
uppfattningen af tao (se d. o.). Hans religion och
moral äro nedlagda i Tao-te-king (öfv. af E. Folke
i ”Främmande religionsurkunder”, 1908). Jfr
Kinesiska litteraturen, sp. 93.
N. S.
Lap., vid växtnamn förkortning för franske
botanisten baron Philippe Picot de La
Peyrouse, f. 1744, d. 1818 som professor i
Toulouse, författare till arbeten om släktet Saxifraga
(1801) och Pyrenéernas flora (1795–1801 samt
1813–18).
Lapageria R. et P., bot. Se Liliaceæ.
La Palice l. La Palisse [pali′s], Jacques
de Chabannes de, f omkr. 1470, d. 1525,
en tapper krigare, som hjälpte Ludvig XII af Frankrike
att eröfra Milano 1500, var Bayards sekundant
i den ryktbara duellen med Soto-Mayor 1502. L. tog en lysande del i slaget vid Ravenna
1512, där han svårt sårades. Sedan Gaston de Foix fallit, återförde L. hären till
Frankrike. Vid Marignano kämpade han ärofullt och stupade vid Pavia. Till hans ära sjöngo
hans soldater en naiv visa, hvartill sedermera lades verser i samma stil, till dess
La Monnoye på 1700-talet diktade den ryktbara
La Palice-visan (”l’air de La Palice”) med
dess ”vers niais”. Den första af dem lydde:
Messieurs vous plait-il d’ouīr l’air du fameux La
Palice? Il pourra vous réjouir, pourvu qu’il vous
divertisse”. Man igenkänner däri lätt den första
versen af Kellgrens ”Dumboms lefverne”, som är
en bearbetning af ”l’air de La Palice”, ehuru
kvickare än originalet. Redan förut, på 1760-talet,
hade en Uppsalastudent, sedermera lektorn i Skara
Per Luth, gjort en bearbetning af samma visa, men
denna kan i intet hänseende mäta sig med Kellgrens.
J. C.
La Palisse. Se La Palice.
La Pallice [pali′s], hamn. Se La Rochelle.
Laparohysterotomi, med. Se Kejsarsnitt.
Laparotomi (af grek. lapara, veka lifvet, och
tomē, snitt), med., den kirurgiska åtgärd, som
består uti att öppna bukhålan. Då detta i och för
sig icke är ett ändamål, utan blott ett medel för
att komma åt något af de i bukhålan liggande organen, så är laparotomien
ej att betrakta som en själfständig operation, utan
endast som en förberedande akt för andra. Efter
dessa senare rättar sig också bukinsnittets form,
storlek och plats. Där det är möjligt, söker man att
förlägga det i bukens midt, den s. k. linea alba,
emedan vägen där är genast, inga muskler äro att
genomskära, inga större kärl finnas. Den äldsta
af alla operationer, för hvilka laparotomi som en
inledningsnkt blifvit använd, är laparohysterotomien
1. kejsarsnittet (se d. o.). Därefter kom uttagandet
af äggstockarna: ovariotomicn. Redan före den
antiseptiska behandlingens införande hade några
operatörer hunnit till rätt goda resultat med
dtnna operation. Efter kirurgiens pånyttfödelse
genom Lister (f. 1827) har icke allenast denna
operation blifvit i större antal fall och med ännu
större framgång utförd, utan ett helt nytt fält
öppnadt för den operativa kirurgien, och åtgärder ha
under antiseptikens skydd kunnat vidtagas, som utan
detsamma skulle varit brottsliga eller vansinniga. De
senare årtiondenas ascptiska förfarande har ännu
ytterligare vidgat möjligheterna för ett kirurgiskt
ingripande. Så har man borttagit äggstockarna för
långt mindre orsakers skull än de stora svulsterna;
man har uttagit hela lifmodern för mer eller mindre
elakartade nybildningar däri. Vidare har man uttagit
den sjuka mjälten, ön af njurarna, allt med växande
framgång. Också för att aflägsna gallstenar eller för
att bota fö jdcrna af ett färskt eller gammalt magsår
är laparotomien en nödvändig förutsättning; på samma
sätt beträffande de mer alldagliga operationerna
för blindtarmsinflammation. Man öppnar numera utan
fruktan buken för att utskära större eller mindre
stycken af tarmkanalen för elakartade svulster däri,
ja för enkla fistlar, hvilka ej på annat sätt vilja
läkas. I andra fall skapar nian tvärtom sådana
fistlar, tjänande till aflopp för cxkrementen,
då den naturliga vägen är stängd. För att uttaga
främmande kroppar ur magsäcken gör man laparotomi
och skär sig in i ventrikeln. Detsamma gör man för
att skapa en gång intill magsäcken och införa föda,
då matstrupen blifvit ohjälpligt tilltäppt. Vid inre
inkar-ccrationer är laparotomien ofta den enda utvägen
att komma till och reda ut förvecklingen. Dessa
operationer sluta ofta med dödlig utgång, men
denna orsakas ej af det operativa ingreppet, utan,
i vanligaste fall, däraf, att man kommit för sent
till detsamma, att sjukdomen kommit så långt, att
denna dödar patienten i trots af laparctomien. Någon
gång inträffar ock, att man först efter bukhålans
öppnande får insikt därom, att en tillämnad operation
är outförbar. För en mängd lyckade kurer har man
emellertid att tacka denna del af kirurgien, och själf
har den att för ,sin uppkomst och sitt fortskridande
tacka experiment på djur, viviscktionerna, som också
här på ett glänsande sätt bevisat sin nytta och sitt
berättigande, öfver hufvud taget är man berättigad
att påstå, att den moderna kirurgiens största och mest
välsignelsebringande landvinningar ernåtts genom den
säkerhet och relativa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
