Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 2. Kejsartidens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B. Tiden från Angustus’ till Trajanus’ död (14-
117), den romerska litteraturens silfverålder,
företer en väsentligen förändrad bild. Den
tillitsfulla och frimodiga stämning, som utmärkt
det augusteiska tidehvarfvet, försvann alltmer
och därmed äfven lusten och förmågan att gripa
sig an med stora uppgifter. Litteraturen stod
ej längre som under republiken och början af
Augustus’ regering i nära samband med ett rikt
och rörligt politiskt lif. Kejsare som Tiberius,
Nero och Domitianus saknade ej bildning eller
litterära intressen, men deras misstänksamhet och
afund hämmade litteraturens fria utveckling; med
Trajanus, hvars regering betecknas som kejsardömets
lyckligaste tid, randades omsider en period af
ostördt lugn. Då vidare litterär eganderätt i modern
mening saknades, voro författarna ofta beroende
af de mäktiges gunst. Men utom dessa politiska och
sociala förhållanden verkade ofördelaktigt den med
Ovidius framträdande upplösningen af sambandet med den
grekiska litteraturen, i det man i stället nöjde sig
med inhemska mönster från närmast föregående period;
skadlig var framför allt retorikens dominerande
inflytande, främjadt genom uppläsningar (recitationes)
af nya arbeten inför en inbjuden publik, hvarvid
det gällde att med retoriska konstgrepp "fånga"
auditoriet. - Under denna period var Rom visserligen
alltjämt litteraturens medelpunkt. men flera af de
mera betydande författarna härstammade från aflägsnare
provinser, särskildt Spanien. -
a. Poesi. En ny diktart, fabeln, tillfördes under Tiberius den
latinska litteraturen genom Phædrus’ på senarer
affattade "Fabulæ Acsopiæ". Den episka diktningen
hade många representanter. Den unge talangfulle
spanjoren Lucanus (39-65) gaf i "Pharsalia"
en något konstlad framställning af kampen mellan
Cæsar och Pompejus, något senare hämtade Valerius
Flaccus ämnet för sitt mytologiska epos "Argonautica"
från den grekiska, sagan, likaså Papinius Statius
(under Domitianus), en af kejsartidens mest begåfvade
skalder, för "Thebais" och "Achilleis". Mindre
betydande var Silius Italicus’ (25-101)
"Punica" (om 2:a puniska kriget). Intressant är
Manilius’ handbok i astrologi, "Astronomica",
ett motstycke från stoisk ståndpunkt till Lucretius’
lärodikt. - Dramat återupplifvades af
L. Annæus Seneca (4 f. Kr.-65 e. Kr.), från Corduba
i Spanien, sin tids mest betydande litterära
personlighet. Hans i anslutning till Ovidius och
efter mönster närmast af Euripides utarbetade
nio tragedier, de enda romerska, som bevarats,
äro närmast afsedda för uppläsning; något senare är
Octavia, af okänd författare, det enda bevarade prof
på en fabula praetextata eller tragedi med romerskt
ämne. - Till lyriken kan räknas Statius’ "Silvæ",
tillfällighetsdikter med intressanta bilder från
Roms dåtida förnäma värld. - Satiren fick retorisk
färg af den talangfulle A. Persius Flaccus (34-62),
som ingalunda saknade känsla, men väl lifserfarenhet;
i ett genom hans förkärlek för omskrifvande vändningar
ofta dunkelt språk tecknar han allmänna typer utan
det verkliga lifvets konkreta bakgrund. D. Iunius
Iuvenalis, tidigare retor, uppträdde som satiriker
under Trajanus och början af Hadrianus. Han saknar
liksom Persius den godmodiga humor, som utmärker
Horatius; med bitterhet tecknar han i de mörkaste
färger såsom sin samtids
laster de lyten, som tillhörde Neros och Domitianus’
tid; kompositionen är flerstädes svag. Men å
andra sidan glöder stundom äkta harm i hans målande
skildring; förträffligt verka hans skarpt poängterade
sentenser. - Epigrammet nådde sin fulländning genom
spanjoren Martialis (under Domitianus);
hans diktning, till sin karaktär polemisk-satirisk,
afspeglar förträffligt den tidens människor och
förhållanden. -
b. Prosan var under denna period
mera betydande. Historien fann många bearbetare,
hvilkas skrifter dock till stor del gått förlorade;
de ännu bevarade förete vidt olika karaktär. Velleius
Paterculus skref under Tiberius Roms historia,
inom hvilken särskildt hans framställning af
principatet under Augustus och Tiberius är af
intresse som den enda bevarade teckning af en
samtida författare. Valerius Maximus var snarare
anekdotberättare; Curtius Rufus (under Claudius)
gaf en romantiserad framställning af Alexander den
stores lefnad. Först med Cornelius Tacitus (omkr. 55-
omkr. 118) fick romerska litteraturen sin störste
historieskrivare efter Sallustius, af hvilken han
också tydligt påverkats; i sina arbeten, såväl de
mindre, "Agricola" och "Germania", som framför allt i
de större, "Annales" och "Historiæ", som behandlade
Roms häfder för tiden 14-96, förenar han samtidens
retoriska konst med kraft och djup till en dramatiskt
storslagen och verkningsfull teckning af händelser och
personligheter. I sin berömda "Dialogus", om orsakerna
till vältalighetens förfall, har Tacitus såväl med
hänsyn till språk och stilart som den dialogiska
formen anslutit sig till Cicero. En reaktion
mot samtidens retoriska stilmaner representerar
spanjoren Quintilianus (omkr. 35-omkr. 96) med sin
förtjänstfulla "Institutio oratoria". Af hans lärjunge
Plinius d. y. (62-113) har ett loftal, "panegyricus",
till kejsar Trajanus, kommit till vår tid äfvensom
en samling bref. - Filosofien, särskildt den stoiska
etiken, behandlades af Seneca i flera arbeten ("De
providentia", "De vita beata" m. fl.) samt i hans
"Epistulæ morales". Seneca framstår i dessa skrifter
som typisk hufvudrepresentant för den tidens retoriska
modestil med dess antiteser, öfverraskande vändningar
och korta, tillspetsade satser. En särställning
intar Petronius, af hvars om fulländad talang
vittnande tidsroman, måhända benämnd "saturæ",
tyvärr blott fragment ("Cena Trimalchionis")
bevarats. - Den vetenskapliga litteraturen var ganska
omfattande. Af Celsus’ encyklopediska verk
har blott den medicinska afdelningen bevarats. Den
vetgirige Plinius d. ä. (f. omkr. 23, d. vid Vesuvius’
utbrott 79) efterlämnade en vidlyftig, men okritiskt
sammanställd "Naturalis historia", flitigt använd
under medeltiden och trots sina brister ännu viktig
för de olika vetenskapernas historia. Columella
(under Nero) behandlade på ett förtjänstfullt sätt
landtbruket; Frontinus (omkr. 100) skref
ett förträffligt arbete om Roms vattenledningar. -
Inom filologien märkes Remmius Palæmon,
Persius’ och Quintilianus’ lärare, hvars numera
förlorade latinska grammatik, "Ars grammatica",
länge åtnjöt kanoniskt anseende, vidare Asconius
(under Nero), som utarbetade gedigna historiska
kommentarer till Ciceros tal, samt hans samtida
Valerius Probus, från Berytus (nuv. Beirut), som
utgaf kritisk-vetenskapliga upplagor af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
