Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentius Petri, den äldre, f. 1499 - Laurentius Petri, den yngre, f. omkr. 1529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en rätt svenska utan främmande ord. Han egde
stor klassisk bildning, och häri liksom i fallenhet
för dogmatiska deduktioner visar han sig vara
Melanchthons lärjunge. Att ställa honom som Sveriges
Me-lanchthon mot Olaus som dess Luther ger emellertid
en skef bild. Det rådde mycket större harmoni mellan
de svenske brödernas verk.
I en svår situation kom L. vid Johans uppror mot
Erik XIV, då några af dennes anhängare begärde hans
råd. Hans svar var skriften Quastiones aliquot circa
magistratum (utg. första gången af H. Lundström i
"Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.", 1898), hvari
han häfdar lydnadsskyldigheten äfven mot en tyrannisk
furste, men medger upprorsrätten, om genom furstens
styrelse själfva staten bringas i uppenbar fara; ty
då har öfverheten själf ådagalagt, att han icke är den
af Gud tillsatta. Detta L:s svar är den mest omstridda
episoden i hans lif; flera författare se däri en hans
kapitulation gentemot sin föregående ståndpunkt,
ett bevis på karaktärssvaghet; Lundström uppvisar,
att här förelåg endast en konsekvent utbildning af
ärkebiskopens statsuppfattning. - Olika bedömanden
göras äfven ang. det af L. och Mälarstiftsbiskoparna
egenhändigt undertecknade samtycket till konung Eriks
aflifvande 1569; att här påtryckning från Johan
gjort sig gällande, är sannolikt. - 1571 indrogs
L. i en ny strid om förbudna led, då Erik Stenbocks
giftermål med sin kusin Malin Sture framkallade stor
oro i Sverige. L. skref mot dylika äktenskap en rad,
mestadels nu förkomna, skrifter. - Då L. redan gick
på graf-vens brädd, fick han emellertid upplcfva
sitt största ögonblick. Det var, när den af honom
1571 utgifna kyrkoordningen 1572 af kyrkomötet i
Stockholm antogs och af Johan sanktionerades. L. hade
här, utan att återupptaga den af honom förut utdömda
domkapitelinstitutionen, dock fogat sig efter Johan
så långt, att de gamla kapitelprelaturerna fingo
existera vid domkyrkorna; härmed lades fröet till
en för Sveriges lutherska kyrka alldeles egenartad
och rik utveckling. S. å. utgaf han "Evangelier och
Epistlar" samt en diger predikosamling och flera
mindre skrifter. Han fick slutligen märka förebuden
till den framträngande melanchthonianismen och
kryptokatolicismen. Hans sista skrift, mot Herbst,
bär ock vittne om hans upprörda sinne och om den
bittra polemik, som snart skulle blifva sed. Hans
afskedsord till prästerskapet hemma i hans bostad 1572
gällde ståndaktighet i den nya krisen. L. omfattades
af sina samtida med vördnad som ingen annan, vid
sin bnrt-gång sörjd som en fader, i Uppsala mötes
beslut 1593 framförd som det samlande uttrycket för
den svenska kyrkans nationella lutherdom.
L:s skrifter uppgingo till flera tiotal, hvaraf dock
säkerligen åtskilliga alldeles försvunnit och andra
fortfarande existera blott i manuskript. Under hans
lifstid utkom af trycket ett flertal: ett par af de
viktigaste i handskrift spridda befordrade Abrahamus
Angermannus i Tyskland till trycket. Många omtrycktes
under 1600-talet. Af dem, som först senare framlagts
i tryck, må nämnas Hypomnemata de sacra coena
(utg. som disputation af S. Bring som preses och med
J. N. Steenhoff som respondens, Lund, 1755) samt de
i denna art. redan nämnda. Ett par predikningar och
smärre skrifter ha 1856 omtryckts som ströskrifter
på Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag ("En
christens kors", "Christi kärlek till syndare"
och "Uppmuntran till bönen"). - Biografiska
anteckningar om L. finnas i Abrahamus Angermannus’
till L:s skrift "Refutatio erroris Herbesti"
fogade "Præfatio historias liturgicæ" (1588), hos
J. Baazius, "Inventarium Ecclesiæ Sveo-Gothorum"
(1642), J. E. Hallman-Göstafsson, "The twenne
bröder... Oluff Petri Phase... Lars Petri Hin Gamle"
(1726), P. A. Sondén, "Olaus och Laurent. Petri"
(i tidskr. "Theophrosyne", 1823-25), F. M. Franzén,
"Minne af L. P." (i Sv. akadrs handl.", 1847),
H. Schück, "Svensk litteraturhistoria", I (1890),
H. Lundström, "Har Sveriges förste evangeliske
ärkebiskop... studerat i Tyskland?" (i "Skisser
och kritiker", 1903) och "Om L. P:s förmenta
karaktärssvaghet" (i "Kyrkohist. årsskr.", 1905)
samt i inledningarna till Lundströms och Ahnfelts
ofvannämnda editioner. Jfr äfven de svenska
reformationshistorierna af Anjou och Cornelius,
H. Järta, "Om svenska kyrkans yttre skick och
förhållande till staten efter reformationen" (1836; i
"Valda skrifter", 1882), O. Ahnfelt, "Svenska kyrkans
ordning under Gustaf I" (1893), K. Nordlund, "Den
svenska reformationstidens allmänna statsrättsliga
idéer" (1900), K. A. Appelberg, "Kyrkans rättsliga
ställning i Sverige etc." (s. å.), E. Hildebrand i
’’Sveriges historia intill tjugonde seklet" (d. 3-4,
1903-04), C. M. Butler, "The reformation in Sweden"
(2:a uppl., New York, 1900), och J. Martin, "Gustaf
Vasa et la réforme en Suéde" (1906, katolsk).
Hj.H-t,
Laurentius Petri (latinisering af LarsPetersson)
den yngre, med tillnamnet Gothus ("från Östergötland"),
ärkebiskop, f. omkr. 1529
i Söderköping, d. 12 febr. 1579 i Uppsala, inskrefs
1557 vid universitetet i Wittenberg och hörde i tre år
Melanchthons föreläsningar. 1561 återvände han till
Sverige, blef Erik XIV:s hofpredikant och måg hos
ärkebiskop Laurentius Petri den äldre. Med understöd
af konung Erik kunde han ånyo utbilda sig vid tyska
akademier, där han sannolikt ytterligare påverkades af
den melanchthonska, med äldre katolska tankegångar
mera närbesläktade teologien. Med sin klassiska
bildning, sin känsliga natur och sin oskrymtade
personliga fromhet har han ock kunnat betecknas
som "den svenska reformationstidens Melanchthon"
(Schück). 1566 blef han innehafvare af den första
lärostolen vid det nyupprättade Uppsala universitet
och dettas rektor. I striden mot Herbst hjälpte han
sin svärfar. Efter dennes död funno konung Johan
II och Fecht i mågen tydligen en lämplig person
för sina planer på svenska kyrkans restaurerande
i melanchthonsk-gammalkatolsk anda: ehuru vid
ärkebiskopsvalet 1574 gnesiolutheranen biskop Martinus
Olai i Linköping skall ha fått 33 röster och L. blott
22, blef den senare utnämnd. 1575 invigdes han af
biskoparna i Växjö och Åbo med ett katolicerande
ceremoniel. Man har allmänt betecknat L:s hållning
här och i liturgiska striden som karaktärssvag
undfallenhet för konungens vilja: men från den
melanchthonska teologiens ståndpunkt låg i Johans
kyrkoreform intet oprotestantiskt. L. synes ock
ha författat det klara och väl skrifna företalet
till "röda boken" 1576 (enl. Schück af Fecht),
liksom han skref en särskild Declaratio öfver de
misstänkta punkterna och på riksdagen 1577 försvarade
liturgien. 1576-77 utgaf han ock flera skrifter i
denna anda, bl. a. en bearbetning af en skrift af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
