461 Liga-Ligatur 462 med detta vatten. Inderna ha sin odödlighetskälla Amrita ("odödlighet"; grekernas ambrosia). l båda dessa religioner är "lifsvattnet" symbol af vattnets för växter och djur lifgifvande kraft, hvarför Thales och andra grekiska filosofer låta allting uppkomma ur vattnet, liksom hos våra förfäder jätten Yme uppstår ur Elivågor. Hos fornperserna ligger odödlighctskällan med lifvets vatten i paradiset. Om detta vatten finnas antydningar i gamla testamentet, i talmud och i midrasch Koheleth. I Johannes' uppenbarelse omtalas det flerstädes. Hellenerna voro lika litet främmande för denna föreställning som för den om de lifgifvande hespe-ridiska äpplena. Alexander den store, "den två-hornade" (med den egyptiska Amons symbol, hornen), hvars väldiga gestalt på de främre-asiatiska folken gjort ett ännu ej försvunnet intryck, drager i den hellenistiska och nypersiska sagodiktningen ut till "mörkrets land" för att finna lifskällan, men finner den ej, hvilket åter är förhållandet med några af hans följeslagare, den vise Aristoteles, den starke Chidher och den helige Elias. Men Aristoteles bestänker den döde hjältens kropp med vattnet, hvilket är tillräckligt, för att hans minne aldrig skall dö. En odödlighetskälla med lifvets vatten hade sydgermanerna i Holdas brunn; Holda bor bakom molnen och tar de aflidnes själar i förvar, föryngrar dem i brunnen och sänder dem åter till jorden genom storken Adebar ("lifsbringa-ren") eller andra djur. Våra förfäder låta hela naturen lifvas och föryngras genom Urdsbrunnen vid Yggdrasils fot. I medeltidens sagor och i den finska hjältedikten Kalevala förekomma berättelser om förnyande lifssaft i en eller annan form. Som trolldryck namnes lifvets vatten i många länders sagor, bl. a. äfven i en svensk. Litt. finnes antecknad i Wiin-sches "Die sägen vom lebensbaum und lebenswasser" (1905). Jfr Hyltén-Cavallius, "Svenska folksagor och äfventyr" (1844-49). J. C. Liga (it. leg a, sp. liga, fr. ligue, af lat. lig är e, binda), förbund, förening (i svenskan nästan endast i klandrande betydelse, t. ex. "tjufliga"; dock äfven "fredsliga"). Ordet tillhör hufvudsakligen 1500- och 1600-talens politiska språkbruk och är liktydigt med de yngre termerna koalition och allians. Det kvarstår i de historiska benämningarna på åtskilliga politiska förbund: a) Ligan för det allmänna bästa (La ligue du bien public), bildad 1465 mot konung Ludvig XI af medlemmar af franska högadeln, med konungens broder, hertig Karl af Berry, samt hertig Frans II af Bretagne och grefve Karl af Charolais (sedermera hertig Karl den djärfve af Burgund) till hufvudmän; b) Ligan i Venezia 1495, stiftad mot Frankrike mellan venezianska republiken, Ludvig Sforza, påfven Alexander VI, Ferdinand den katolske och kejsar Maximilian I; c) Ligan i Cambrai, hvilken 1508 ingicks mot republiken Venezia af påfven Julius II, Maximilian I, Ferdinand den katolske samt Ludvig XII af Frankrike; d) Heliga ligan (se d. o.); e) Katolska ligan (se d. o.); f) Ligan (La ligue; äfven Sainte ligue och Sainte union), ett 1576 sammanslutet katolskt parti i Frankrike, som under ledning af släkten Guise förde kampen mot protestantismen och Henriks af Navarra tronföljd (se Henrik, franska konungar 3 och 4), tills det 1596 fullständigt föll till föga. Jfr de l'Epinois, "La ligue et les papes" (1886), Chalambert, "Histoire de la ligue" (2:a uppl. 1898). - Om L i b e r a l a l i g a n se d. o. Ligame'nt (lat. ligame!ntum), anat. Se Band 3. Ligao, stad i prov. Albay på ön Luzon bland Filippinerna. 17,687 inv. (1903). Ligarius, namn på en romersk släkt. Bekant är Quintus L., som kämpade mot Caesar, men blef tillfångatagen och landsförvist. Sedermera anklagades han af Q. Mius Tubero, men försvarades af Cicero, som därvid anropade Caesars nåd för honom. Han blef också benådad, men deltog det oaktadt sedan i sammansvärjningen mot Caesar. Möjligen omkom han vid preskriptionen år 43 f. Kr. &. Tdh. Ligäto, it., mus. Se L eg a t o. Ligatur (lat. ligatura, band, bindning). 1. Kir., afknytning, omknytning, underbindning. Inom kirurgien begagnas af- och omknytning för flerahanda och till en del mycket viktiga ändamål. Det vanligaste, liksom ock det angelägnaste och mest betydande, är att dymedelst stilla blödning ur pulsådror, men äfven någon gång större blodådror. Detta kallas underbindning. Hvarje sår, förorsa-kadt med hvasst instrument, åtföljes af blödning och, om större kärl blifvit träffade, af en våldsam sådan, som kan medföra lifvets förlust, om ej blödningens källa tilltäppes. Man söker därför i såret uppleta den afskurna ändan af kärlet och fatta den med en liten tång eller pincett, som provisoriskt tillsluter kärlmynningen. Därefter omknytes den fattade ändan med en tråd af silke eller annat ämne. Tråden anlägges i dubbel knut och tilldrages så hårdt, att kärlet fullt tillslutes, hvarefter pincetten borttages. Inuti ådern bildar sig en propp, som organiseras och definitivt tillsluter densamma. Någon gång är det nödigt att uppsöka båda de afskurna ändarna och försäkra sig om dem, detta då artärerna lifligt kommunicera (anastomosera) med hvarandra. Äfven större vener måste dubbelt underbindas. Är det ej möjligt att i såret finna artären, måste man uppsöka stammen längre upp mot centrum, där man enligt anatomien vet, att den stryker fram, och om densamma lägga en ligatur. Vid alla större operationer delas vanligen en hel mängd artärer, och hvar och en af dem fattas med en klämpincett, som oftast får kvarligga, tills operationen blifvit fulländad eller åtminstone en viktigare akt af slutad, hvarefter underbindningarna verkställas. Vid operationer på mycket blodrika organ och där ändgrenarnas uppsökande plägar vara förenadt med större svårigheter, t. ex. vid borttagande af en större del af tungan, brukar man före den egentliga operationens början uppsöka och omknyta den eller de ådror, som tillföra organet det mesta blodet. Ser man vid operationer, sådana som borttagandet af tumörer, i synnerhet struma, kärlen, innan de blifvit genom skurna, så underbinder man dem före genomskärandet dubbelt, och snittet lägges emellan båda ligaturerna. Man kan vid sådana tillfällen bli nödsakad att anlägga 50, 100, ja än flera ligaturer. - Till material för omknytningen begagnades förr alltid silke. Detta hade då den olägenheten att ej kunna frånskiljas utan suppuration, hvilken man nu till hvarje pris vill förekomma. Därför begagnas nu i stället catgut-trådar, beredda urspr, af katt-tarmar (hvaraf namnet) och väl desinfekterade. Dessa absorberas i såret, försvinna utan varbildning och