Liideritz-Lydien 44 derade stålsticket. 1853 blef han professor i kopparstickskonst och medlem af akademien i Berlin. Bland hans stick i linjemaner märkas ärkeängeln Mikael (efter Rafael i Louvre) och Edvard IV:s söner (efter Hildebrandt), i mezzotinto-maner bl. a. Veronicas svettduk (efter Correggio). (G-g N.) Lii'deritz, F. A. E., tysk kolonigrundläggare. Se Liideritzland. LiFderitzbukten. Se Ångra Pequena. Liideritzland, område på västra kusten af Syd-Afrika, i Stora Namalandet, n. om nedre Oranje-floden. Franz Adolf Eduard Luderitz (f. 1834 i Bremen, d. genom drunkning i Oranje 1886), sedan 1878 disponent för en stor tobaksaffär i Bremen, anlade 1883 en handelsstation (kallad Fort Vogelsang) vid viken Ångra Pequena under 26° 21' s. br., förvärfvade 25 aug. 1883 genom köp eganderätten till ofvannämnda område och ställde det 7 aug. 1884 under skydd af Tyska riket. L. utgör nu den sydligaste delen af Tyska Sydväst-Afrika. (J. F. N.) Luders, Aleksander Nikolajevitj, grefve, rysk general, f. 1790 i Podolien, d. 1874 i Petersburg, inträdde 1805 i ryska armén, deltog bl. a. i finska kriget 1808, i de turkiska 1810, 1812 -14 och 1828-29 samt i det polska 1831, utmärkte sig 1844-45 i det kaukasiska fälttåget och undertryckte 1848 med sin kår - han var sedan 1837 chef för 5:e infanterikåren -, i förbindelse med Omer pascha, upproret i Donaufurstendömena. Därifrån trängde L. i juni 1849 med 36,000 man upp i Siebenburgen för att deltaga i bekämpandet af de ungerska upprorstrupper, som där voro samlade under general Bern. Han intog Hermannstadt och besegrade Bern i grund vid Segesvår (Schäss-burg; 31 juli) samt tvang 20,000 insurgenter att kapitulera. Vid Krimkrigets utbrott (1853) blef L:s kår tilldelad Gortjakovs armé, men L. måste snart för sjuklighet lämna krigsskådeplatsen. Efter sitt tillfrisknande utnämndes han i mars 1855 till öfverbefälhafvare öfver sydhären efter Gortjakov, efterträdde denne i jan. 1856 som högstkommende-rande på Krim och afslöt i denna egenskap stilleståndet med västmakterna. L. utnämndes okt. 1801 till ståthållare i Polen och uppträdde där med öfverdrifven stränghet, återkallades därför i juni 1862, men blef dock samtidigt upphöjd i grefligt stånd. Yid af resan från Warschau sårades han vid ett attentat och drog sig sedan tillbaka till privatlifvet. Luders, Heinrich, tysk indolog, f. 1869 i Lybeck, filos, doktor i Göttingen 1894, tjänstgjorde vid Indian institutes bibliotek i Oxford 1895-99, blef privatdocent i Göttingen 1898, e. o. professor där 1903, ord. professor där 1905, i Kiel 1908 och i Berlin 1909. L. är en synnerligen gedigen litteraturkännare och har utgifvit bl. a. Die Vyäsaciksä (1895), Die grantha recension des Mahäbhärata (1901), Wiirfelspiel im alten Indien (1907) och Bruchstucke buddhistischer dramen (1911). L. är led. af den kommission, som skall åvägabringa en kritisk upplaga af Mahäbhärata. K. F. J. Lydgate [li'dgeit], John, engelsk skald, f. omkr. 1370 i byn Lydgate i Suffolk, d. omkr. 1450, till-bragte större delen af sitt lif som munk i bene-diktinklostret Bury S:t Edmunds, Suffolk, i hvilket han vann inträde redan som gosse. L. var 1400- talets båda mångsidigaste och produktivaste författare; man har beräknat, att hvad han författat öfverskrider 140,000 versrader, förutom hvad som ej bevarats till vår tid. Han synes ha studerat i Oxford och Paris, kanske äfven i Italien. Som sin mästare och föregångare nämner han själf Chaucer, som han också flitigt efterliknar, understundom så slafviskt, att hans diktning gör intryck af parodi. Hans oerhördt rika författarskap låter sig ännu ej fullständigt öfverblickas, då mycket af hans penna ej är utgifvet och äktheten af flera honom tillskrifna verk är tvifvelaktig. Trots sin brist på originalitet och trots den ofta klumpiga formen och haltande metern åtnjöt L. stort anseende bland sina samtida och beskyddades af hofvet. Han var alltid beredd att skrifva öfver de olikartade ämnen, som förelades honom. Hans största och mest kända arbeten äro Troy Book (efter Guido delle Colonne och en fransk källa, men tydligen påverkad af Chaucers "Troi-lus"), en roman på 30,000 vers, Story of Thebes efter en fransk bearbetning af Statius' "Thebais" och med en mycket krystad anslutning till Chaucers Canterbury-berättelser (L. berättar historien för pilgrimerna på återvägen från Canterbury) samt Falls of Princes (efter Boccaccios "De casibus viro-rum illustrium" eller en fransk öfv. af denne), L:s berömdaste arbete, öfver 36,000 vers, skrifvet på uppdrag af hertig Humphrey of Gloucester. Dessutom må nämnas The temple of glass (utg. 1891), en allegorisk dikt med Chaucer som förebild, St. Albon and Amphabel, Miracles of St. Edmund m. fl. legendariska epos, The secrets of old philo-sophers, Reason and sensuality, The pilgrimage of the life of man (efter De Guilleville), en jEsopus-öfversättning, allehanda ballader, klagodikter, berättelser, fabler, hymner och invokationer. I litteraturhistorien namnes L. i oskiljaktigt samband med Thomas Occleve eller Hoccleve, likaledes en varm beundrare och efterliknare af Chaucer. E. B-n. Lydia, astron., en af småplaneterna. Lydiannas sund. Se Kung Karls land. Lydien (grek. Avdia, jon. Avd fy, lat. Lydia), i äldre tider äfven kalladt M e ö n i e n (grek. Maio-nifa, lat. Masonla), var fordom namnet på ett vidsträckt landskap i västra delen af Mindre Asien, begränsadt af Mysien in., Frygien i ö., Karien i s. och Egeiska hafvet i v., ehuru visserligen den breda, af Joniska greker befolkade kuststräckan knappt är att räkna till det egentliga L. Det l y-diska riket sträckte sig vida öfver de nu an-gifna gränserna för stamlandet och omfattade mot slutet af sin tillvaro en stor del af Mindre Asien, med floden Halys som östlig gräns. Den nordliga och större delen af det egentliga L. utgjordes af Hermos', den sydliga af Kaystros' flodområden, åtskilda genom den i ö. och v. löpande bergskedjan Tmolos (nu Bos dag). Landets östra del med tydliga spår af vulkanisk natur (därför fordom kallad Katakekaumerne, "det förbrända landet") är öde och ofruktbar, men de båda nämnda floddalarna utmärkas genom utomordentlig fruktbarhet och ha det härligaste klimat. I berget Tmolos funnos fordom rika guldgrufvor, och äfven den därifrån kommande floden Paktolos, en biflod till Hermos, häda guldförande sand. Till följd af dessa rika hjälpkällor var L. säte för en uråldrig kultur och intog tidigt en betydande maktställning bland de kring-